Smiling the day away

Som ett litet barn i väntan på julafton, den känslan fast gånger tusen. Så mår jag! Jag lyckades alltså att göra även denna dagen till en skön moonwalk som nu också leder framåt. Det har varit omöjligt att hålla tillbaka ett näst intill småflin på läpparna konstant under hela dagen idag. Föreläsningen gick som en dans. Bokrean resulterade i sex nya böcker och trevliga hejsan svejsan med folk på stan. Och såklart uppskattat att få flänga runt där tillsammans farbror Choklaudio. Kvällen blev laxmiddag och bokklubbsmys i uterummet på nionde våningen med stearinljus och sommarstugekänsla. Allt förstås i trevligt sällskap med mina dagdrömmars ständige följeslagare som jättesnart blir frisläppt hem till min verklighet igen. Pirr och underbar magkänsla!

Today once more

Det börjar kännas som nån slag moonwalk nu. Eller som den där filmen då Bill Murray tvingas inse att han varje morgon vaknar upp till föregående dag igen. Jag har varit så glad idag, det är ju så nära nu. Gått omkring och njutit av att ögonblicket närmar sig med stormsteg. Sen kommer en jävla båt och lägger sig i vägen i hans frihetshamn och fördröjer allt en dag till. Så nu blir imorgon som idag, och det är väl bara att försöka njuta av den på samma sätt som jag gjorde idag. Heja mej.

Further on please!

En vanlig söndag innebär ofta något av en tillbakablick på veckan som gått för att sammanfatta de tankar, samtal, känslor och händelser som slingrat sig fram genom dagarna. Idag är ingen sån söndag. Ingen ro att stanna upp. Inget behov av att se bakåt. Jag står på tå, tyngden framåt, studsar, hoppar, redo att lyfta och flyga rakt in i en ny vecka. Nästa vecka. Om nån timme börja den, veckan då han kommer hem!

Dagens låt: Engineers - "Home"

Time

Alkohol fåt tiden att flyga. Det kände jag redan igår vid torsdagseftermiddagsfyllan hos mamms och papps. Nu är jag där igen, samtidigt som jag läser mail om drömtid, tid som är slapp och slingrig som kelsjuka muränor. Om sex timmar ska jag sitta i en bastu på kallbadhuset och fundera över hur det kommer kännas att alldeles snart, för första gången i mitt liv, sänka ner min kropp i iskallt hav. Innan dess ska jag sova en stund. Men det blir bra. Har sovit mycket senaste dygnen, senaste tiden i stort, tror jag. Så en dag i trötthet, bakfylla och seghet som kanske kommer att slita lite på krafterna blir nog bara bra. Om jag bara kunde komma på fortsättningen på låten...aaah irriterande, hjäääälp!! "Time..." sjungs det och följs därefter av två ackord som låter som ambulanssirener, typ, dur och sen moll. Vilken låt är det, med vem??? Månen var fin innan ikväll, Pandora spelade Boy's Don't Cry som också stod på min tröja, och det var kul att träffa Ågren.
Gonatt.

Sesam at nights

PRECIS såhär är det, varenda jävla natt. Förutom batongen på slutet då kanske. Och jag ska inte klaga. Love you Sesam!

Heima

Jag kan vara saligt, lyckligt lyrisk ibland över inget speciellt som ändå är speciellt. Nu är ett sånt tillfälle. Om vi börjar bakifrån med dagen, eller framifrån, eller hur det nu blir.

Nu, precis hemkommen från Music Docs visning på Victoria av Sigur Ros dokumentärfilm Heima. Så bra. Vet inte var jag ska börja. Fotot, musiken, människorna. Bandet avslutar sin turné med att spela runt om på den öde sagoön. Islands så vackra natur skildrat med så snyggt foto. Pampigt förstås. Men inte bara det, detaljerna också. Och människorna. Barnen, de gamla och alla däremellan som kom för att lyssna. Gillade känslan av att få förmodligen visste vad de skulle få höra. Någonting var på gång i den lilla byn, det var gratis, så man lämnade sina hus och man gick dit. Och man njöt. Bilderna av deras ansikten och uttryck i kropp och handling. Sen musiken då. Jag tyckte volymen kändes lite låg i början. Jag ville höja, jag ville höra. Jag riktigt kände hur mina öron trånade efter mer, efter att få ta in ljuden och vadderas av det vackra. Bara låta trumhinnan svänga med i ljudvågornas rörelse och aldrig få nog. Bomullsbalsam för musiksjälen. Eller nåt. Efter ett tag tänkte jag inte mer på volymen utan fastnade helt i filmen och antar att jag mest satt och log. Tror till och med ögonen tårades nån gång. Men det är det där som jag sa i början, jag är sån. Och jag älskar det. Låta mig själv tycka att någonting är precis så fantastiskt, magiskt unikt som det faktiskt är. Musiken igen då. Sigur Ros har något som 16 Horsepower / Woven Hand också har i det där med väntan och förväntan. Att bygga upp en stämning och sen stanna där, länge, mala på och låta den förväntade fortsättningen dröja. Att vänta på någonting gör det så mycket starkare när det väl kommer, när väl den där tonen eller ackordet kommer. Eller vad det än är egentligen. En sjöman till exempel. Och till och med tiden under tiden, i längtan och väntan, kan då bli outsägligt vacker. Jag tänkte på Sigur Ros nu igen, hur stråkarna, trummorna, gitarrerna, sången, och för att sluta en fånig instrument-namedrop skriver jag bara allt, helt enkelt, hur tonerna tillsammans blir någonting så njutbart.

Så det var en perfekt avslutning på en bra dag. Jag var där själv. Det var bra. Jag är bra på att göra bra saker ibland. Hela dagen idag har varit en sån dag. Började med badminton i förmiddags. Rickyboy krossade mig med 5-21, 7-21 innan jag vann sista med 21-15. Stannade med cyklarna bredvid fotbollsplanen där MFF:arna hade försäsongsträning för att sjukgymnastnörda oss lite genom att analysera juckarmhävningar och roliga löptekniker. Väl hemma fanns de två människorna som jag nog tycker om mest i hela världen inloggade på msn. Syrran i Ozzieland och Retardyoggi på de sju haven förbipasserandes ett sovandes zombielikt New Orleans. När dom somnat ägnade jag nog åtminstone tjugo minuter åt att förbereda morgondagens seminarium. Det resulterade i oanad uppskattning av övriga gruppmedlemmar. Ibland undrar jag om jag bara är väldigt effektiv eller om jag är bra på att luras och lyckas komma undan med så lite möda som bara är möjligt när det gäller plugg och studier. Efter allt pluggande blev det iallafall dags för fika med the baguett man. Falafel, Simpan, backgammon och uppvevbar mp3. Om Rundgång blir Malmös populäraste musikbutik, om den ekologiskt odlade kravmärka mp3-spelaren blir större än apples ipod och om Baguettmannen blir ekonomiskt oberoende och därför lyckas bli klar med sin avhandling, så kräver jag faktiskt att få en liten del av äran och berömmelsen. Och gärna en mille eller så i ersättning. Jag tänkte köpa en trisslott på Malmborgs idag, kände på mig att det var en bra dag för det. Men glömde det när jag kom fram till kassan. Efter fikan och Rundgång köpte jag fyra t-shirts, ett skärp och två pocket på Myrorna. På bibblan blev skörden en currysoppa, tio cd-skivor, en kursbok och ett telefonåterbud från det tänkta biosällskapet. Bra att jag inte gav upp utan gick dit själv. Fick dessutom skriva mitt namn efter Bob Hund-basistens på Music Docs medlemslista, bara en sån sak liksom. Och jag hann köpa glödlampor på triangeln innan filmen började. Där var jag nog runt och tillbaks på ruta ett. En tisdag som trots sin gråhet var ovanligt ogrå anses härmed avslutad med ett sjukt långt blogginlägg. Det bara blev så.

Pingpongdravel while waiting

Söndag igen. Och jag vet inte, har jag nåt att säga? Mer än att jag är pigg, bla bla. Sovit gott, bla bla. För jag somnade elva igår fastän det var lördag, bla bla. Jo förresten , jag ångrar mig. Jag har något att säga. Typ detta: Igår somnade jag jättetidigt. Precis, men det sa jag ju innan! Men detta också: Maten jag lagade till Rickard och mig blev god, efterrätten också. Men vinet var nog sådär. Melodifestivalen hos Maja var bajs. Tur att det fanns en Emilia som sprang omkring som man kunde titta på istället. Huvudvärken var piss och jag kunde inget annat än att slänga in handduken, göra en höger-vänster och gå hem och sova. Vilket var bra klockan åtta imorse då jag utsövd kunde börja mitt äventyr med att ta mig till Skurup. Det gick bra. Och jag gjorde en av mina roligaste matcher på länge mot en Engblomare. Det blev lite av en ojämn match, vartannat set var hans, nästa var mitt. Han hade bra serve och svischade in loopar nästan felfritt vilket gjorde det väldigt svårt att hämta upp när det rann ifrån i början av seten till hans fördel. Set 2 och 4 var det tvärtom jag som fick drömstart, och lyckades hålla emot hela vägen. I sista och avgörande set var det traditionsenligt hans tur med den bra starten. 1-5 i sidbyte, 3-9, 4-9, 4-10 blev 6-10 och han tar timeout. Märkligt läge, han måste varit nervös eller nåt. Det är hans serve och jag har missat så många retuer under matchen, men lyckas ta båda poängen! 10-8, 10-9 och där gör jag en helt sanslös boll. Tio lika! Matchboll till honom igen, utjämnat, han missar serve och jag har matchboll. "Sidoöver, jag lurar honom med sidoöver, i mitten, han kommer missa, han kommer kommer han kommer missa, sidoöver sidoöver, missa INTE serven nu, sidoöver" och YES satan vad han blir lurad. MEN bollen sticker upp i luften, högt högt, har en massa skruv i sig och dimper ner lite väl långt bort, framförallt med tanke på att jag glömde tänka längre än att han antingen skulle missa returen eller stänka in den, så det allra sista jag var förberedd på var att slå en smash. Gör ett tamt försökt men missar, skit. 15-13 till honom sen. Jaja, kul iallafall!

Ännu en helg är slut, och det har gått oväntat smidigt. Det är inom räckhåll nu, det är faktiskt så! Fram genom veckan, förbi kommande helg, och sen...tar de skrivna orden slut. För det som kommer då går ändå inte att skrivas, beskrivas. Men upplevas ska det, ja jälvar. Lady luck är precis vad jag är!

The engineer over there

Han sa att han var maskinist på båten, men...jag antar att någon måste göra skitjobben också? Vad vet väl jag, en längtandes väntandes landkrabba i ett sjölejons hjärta.

Beginning End

With a little help from my friends Choclaudio och Balloonfighter har jag listat ut hur man kan spela lite musik i inläggen här, tryck play och testa vet jag!

Benni Hemm Hemm – BeginningEnd

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

Me and that black cat

Running & smiling

Aaaah värsta endorfinruset i kroppen! Sprang och sprang och var fullständigt outtröttlig idag. Solen, havet och promenerande, leende människor. Och mina ben som bara gick helt av sig själva, trots att dom inte fått ränna runt sådär sen Jogert och jag var ute runt jul nån gång. Skön känsla också av att ha haft en bra dag medan solen nu är på väg ner. Morgon och förmiddag på Simpan med tant H. Kaffe-kick, nöjd-med-att-ha-pluggat-kick och trevligt-snack-med-trevlig-vän-kick. Cykeln är lagad igen och det firades med att göra sånt som man kan göra när man har en hel cykel, dvs flänga hit och dit. Dit till sjuklingen Ia för att byta bok och hit till mitt hem för att överlämna filmer till Samuel. Lilla lilla Emilia gav nog också någon sorts kick. Så nyfiken på livet. Ena stunden oändligt glad över att ha lyckats skrämma livet ur Sesam med sina små händer som inte riktigt vet hur man klappar fint. Nästa sekund med all sin uppmärksamhet på alla mina teburkar för att undersöka, lukta, pilla, titta och känna. Söt!!

Guck mal!

Ibland blir det bara så tydligt hur livet liksom fortgår. Hur allt Är. Bara. På bussen är ett sånt ställe. Stadsbussen kanske framförallt. Man stannar upp och ser, iakttar, tänker och känner. Som idag. Som han med byxorna alldeles för högt upp och stora hörlurar som spelar Carola, Aqua och Lena PH, och det hörs ända bort till mig trots att det är flera meters avstånd och en ljudmatta av röster och bussbrum mellan oss. Han verkar direkt korkad och jag mår illa av musiken. Fast fan, jag är svag för Dansa i Neon, den gör mig nästan glad märker jag. Eller det unga paret i sätet framför. Dom har båda svart hår, nitar och trasiga kläder. Han var nog lite oförsiktig med piercingen i läppen när de skulle kyssas för hon har röda flygplansstreck på kinden. Dom läser en tidning och bläddrar fram till en sida med rubriken Kort & Goth. Dom pratar om att åka till någonting någonstans. Dom måste bara spara pengar. Dom är unga. Det är jag med. Men jag har aldrig varit ung på det sättet som dom är unga på. Jag är säkert både elak, ego och självgod, men tycker att dom verkar pantade, ovanligt pantade. Eller den trötta mamman med ett paddliknande ansikte på ett huvud som med allra största sannolikhet är ganska tomt eller fyllt med beige sörja. Dottern ser ut precis som mamman, bara lite mer oförstörd och med lite mer formbar sörja. Hela bussen som överlag är fylld med uteslutande ointressanta ointelligenta människor. Så säger mitt omdöme, så tänker jag, utan att känna mig det minsta bitter eller ond. Tvärtom är jag väldigt glad och vänlig och medmänsklig där i den stunden. Jag är inte mer än en del av allt det där, och tycker om att vara det. En del av alla människor och av det liv som ständigt skapar och utgör den värld vi lever i. Ser ut genom bussfönstret. En asiatisk kvinna i klackar som hon inte hanterar och därför ger henne ett stelt, hoppigt och osynkat gångmönster. Hon skyndar mot bussen, gräver i sina fickor efter busskortet samtidigt som hon försöker hålla reda på handväskor och kassar och mobilen mot örat som plötsligt glider ur handen och landar hårt på asfalten. Telefonen går i åtminstone tre delar och kvinnans ansikte antar ett mycket besvärat uttryck. Jag ler. Inte för att håna henne. Bara för att hon och alla andra och allt där i den stunden är en del av världen, och världen är vacker.

The nest in my chest

Det blir mycket mail nu. Mindre blogg. Här kommer nån sorts kombination. Delar av mail som blir blogg.

Helgen ja. Jag åkte iväg i fredags. Per hämtade upp mig och det blev en trevlig bilfärd upp. Helschyst att få några timmar i en bil att bara snacka, dricka kaffe i termos och lyssna på ljudbok om krig och historia. Att njuta bara av själva bilåkandet, att vara på väg, susa fram på stora vägar genom landskap, det kan vara fint ibland. Väl framme i Göteborg fick vi bevittna en stor bilbrand efter nån olycka. Hela bilen var övertänd och det stod höga lågor, häftigt, lite som hämtat direkt från nån dålig (eller bra) actionfilm. Till slut hittade vi till Jonas mysiga lägenhet liksom högst upp på kullen i Brantbacken i ett hus som är som en lite större villa fast med lägenheter. Där fastnade jag i soffan och vi snicksnackade fram till sent, eller tidigt. På lördagen hann vi med att kolla secondhand-butik, stå på klipporna vid havet vid skärgården och nästan blåsa bort, äta vegetarisk buffé i Haga, hämta en barnvagn åt Ia på Mariaplan, låna en bok på bibblan, och åka i hans svarta sportbil med uppfällbara lampor i snöhagel som gjorde hela göteborg alldeles vitt på fem minuter. På kvällen fick man jättegod bakad potatis med räkor och grejer hos Per & Anna i Mölndal. Sen spelades det Carcassonne med alla expansionversioner som finns och efter massa timmar hade jag slått Per med en ynka poäng medan Jonas och Anna inte riktigt hängt med i toppstriden. Jättekul spel! Sena kvällar men lugnt med knasdricka och helpension inklusive gott sällskap utgjorde en perfekt helg.

Satt på tåget sen och längtade, såklart, och fördrev tiden med att skriva lite. Det blev visst på engelska. Tror det berodde på att musiken i öronen var på det språket. Eller så är det bara skönt att variera sig och uttrycka sig på ett annat språk med andra ord och meningar ibland.
(Helgens låt: Nick Cave - "Rock of Gibraltar")


It was a moment of time, anytime, quater past eternity
or just yesterday, a saturday afternoon.
On a rock, not of Gibraltar, but in Göteborg.
The wind blew every thought through and away
but some boy still remained in mind.
And the Nick Cave-song started to echo in my head:

"The wind could howl round our ears
for the next thousand years
The sea could crash about us
The waves could lash about us
I'll be your rock of Gibraltar
Together we'll be the rock of Gibraltar"

Later it became now and I sit in my room,
nobody was here except the night and me and a black cat.
And I ached for someone to take me away forward through time
from tonight and into you.

You who built a nest in my chest,
now you swim in the sea and
you swim inside of me.
I know that soon is soon and
I'm constantly longing for that neverending everlasting kiss
when you're back home again!