Massa hundar, ett par barn, Åkesson-syskon och Åkesson-föräldrar, oändligt många målade ägg, lagom mycket snaps, sill så det räckte, snöbrottning och påskäggsjakt.När alla gett sig av kom den smygande, så sakta, en liten bit i taget: stillheten, lugnet. Öron så ovana vid den tystnaden. Inget sus från fläktar, brus från trafik eller buller av dörrar som slår i trapphuset. Och stillheten. Ingen tv, ingen dator. Bara sig själv liksom. Tomheten och ödemarken utanför. Bara fält, träd, ängar och växtlighet överallt. Ingenting som rör sig. Mörkret. Kylan, minus tretton på natten. Värme från eld och från allt annat som brann i och utanför den knastrande brasan i öppna spisen.
På morgonen åt vi frukost och läste fågelboken. Sesam satt minst lika fängslad och intresserad som vi och konstaterade att det var domherrar, blåmesar, rödhakar och nöt-nånting som åt av brödsmulorna utanför fönstret. Så var påskhelgen i torpet. Mysig och fin på alla sätt.
Åter i stora stan blev det badminton, pizza och bio. Once, var en fin liten film. En singersongwriter i Dublin som gör sin musik, lever sitt liv och upplever fina saker, förvirrande känslor och sånt trams. Nejdå, den var inte tramsig alls utan tvärtom en skönt behaglig feel-good-film med bra musik.
