Man blev så glad av det allt mer uppsprickande vädret idag. Kanske är det gamlingarnas överintresse för det som gör att det påverkar även mig så pass mycket. Eller så är man bara normal svensk som älskar solen, sommaren men också mörkret och vintern för att man då får anledning att klaga över sin saknad av fint väder och uttrycka sina bekymmer över det fruktansvärt kyliga gråvädret. Idag ville jag njuta av solen, visa mig för den, promenera i den kanske, eller bara titta på den. Att känna den är fortfarande lite väl tidigt.
När jag kommer cyklandes och promenaderna skiftar från södra till östra är det ganska mörkt där nere på gatan. Skuggan har intagit kvarteret. Väl framme vid Grönegatan brukar jag alltid titta upp mot vår terass som knappt syns, men man misstänker att det fortfarande är sol där uppe. Lite som att ta hissen upp i himmelriket, upp i ljuset. Jag älskar mitt hem! Eller som att åka liften nerifrån alpbyn och upp några hundra meter genom molnen, och det skiftar från gråmulet till tät dimma till klar himmel där molnen vilar under en och täcker byn med sitt mörker.
Sesam och jag blev liggande i gröna sköna soffan,
med armar inslingrade i tassar, pälskind mot min och liten svart kropp mot en större och inte svart. Vi somnade med solen i ögonen och varje gång jag vaknade hade himlen ändrat färg. Fint var det. Drömmarna var som drömmar är:
Vi går nere vid havet, fast innanför Limhamnsvägen. Lugnt och skönt, vädret är som idag, hög sol. Vi spelar pingis. Det står ju plötsligt ett bord där ute, och racket hade vi visst med, så varför inte. Efter en stund inser jag att J är där, han har kommit hem. Blir såklart jätteglad. Jag kommer på idén att han kanske kan spela matchen ikväll, i div 5. Han blir glad för erbjudandet. Jag får vara hemma och vänta på honom, tänker jag, men det gör inget. Sen kommer jag på att jag ju kan följa med och titta på när han spelar. Det hade han gjort för mig, som en självklarthet. Blir ändå glad att jag inte tänkt på det först. Jag klarar mig, själv. Senare finns det en liten bioduk där och jag ser en film. Då är han inte där längre. Det är bara jag själv som ser filmen. Jag är glad att jag sitter där och ser film, utomhus, mitt i vintern, men det är skönt, jag njuter. Filmen är jättebra. Den har bra musik, den är snygg, spännande och intelligent. När jag trodde att den inte kunde bli bättre börjar den handla om rymd-skräck-science-fiction och jag blir så glad, för då kommer ju J att älska den här filmen. Ser verkligen fram emot att få visa honom den. Sen är vi på väg hem från stranden, ja då är det vi igen, vi är till och med flera stycken. Stannar till i en bokhandel. De andra väntar utanför men jag bara måste kolla den nya Paul Auster-boken. Om man köper den medföljer en rubiks kub-liknande tärningsgrej. Man ändrar på rubiks kuben, sen drar man ut två smala pinnar, därefter kan man öppna luckorna och man ser vad tärningarna visar. Jag råkar dra ut de små pinnarna för långt så de åker av, hela tärningskuben håller på att gå sönder och jag måste försöka pilla i de små pinnarna igen. De andra väntar fortfarande utanför. Jag blir lite stressad av det men tvingar mig att behålla lugnet. Jag är till och med väldigt lugn, låter det gå säkert tio minuter men klarar det inte ändå.
Slut.
Nu kommer jag inte ihåg mer. Sådana är drömmar.
Det har blivit den allra mörkaste av de mörkblå nyanserna på himlen där ute nu. Om en liten stund kommer det att ha övergått till helt svart. Rosen på bordet håller på att göra likadant. Den var alldeles klarröd för en veckan sen. Snart helt svart. Men nya färger kommer, det handlar bara om ljusets brytning. Från en viss vinkel i en viss tidpunkt. Tiden färgar vad den vill, hur den vill, när den vill. Det gäller bara att vara beredd att njuta när tiden är rätt, då visar sig färgerna från sin allra bästa sida!
