Jul igen

Red-cheeked through wonder winterland

På snövita väger genom vinterland slog det mig igen vad det är jag älskar med det där jobbet. Att det faktiskt är något jag älskar med det, hade jag ju till och med glömt. Det försvann i Rio med nyfödda drömmar. Jo det jag älskar, kan älska, är just det: vackra skånska vinterlandsvägar. I bilen med röster i radion, flänga runt mellan gårdarna från Starrarpsvägen 224-80 till Klasaröds byväg 53-16. En gammal man med sin 16-åriga katt i en sunkig unkarlslya. Det korrekta äldre paret, gifta 67 år minsann. De två, år efter år, tillsammans i sitt boningshus med heltäckningsmattor och bokhyllor med prydnader som stått orörda de senaste 43 åren, men utan ett endaste dammkorn. Här bjuds jag på nylagat ankbröst och rödkål. Och rollatorn går bra? Jodå. Knäna och ryggen då, jaja jodå, ack ja...

Life is a game

Och det blanka bladet blev fyllt, precis som det skulle. Nya platser, upptäckter där, en del mer beständigt än annat. Vackra vyer, att stå mitt framför en häpnadsväckande utsikt, öppna ögonen och ta in. Jag har förändrats lite tror jag. Nu för tiden är det nuet jag förskönar, inte dået. Allt är mest fantastiskt just precis nu, vare sig innan eller efter. Att inte tänka för långt. Att också få konstatera att jag hittat något mycket bra, utmanande, spännande, givande. Att känna ja, det här skulle jag kunna vilja göra, vara. Alltså mer än nöjd mer årets sista resa!

Dreaming on

Det är mitt på dagen, middagstid och det borde inte vara skymning än på ett litet tag. Ändå sänker sig mörkret, fort, jag anar att något inte är som det ska. Folk runt omkring mig reagerar inte än.
Solförmörkelse konstateras. Märkligt, att ingen visste.

Så kommer ett stort grått klot på himlavalvet. Månen. Den stora himlakroppen har uppenbarligen fallit ur sin bana, svischar fram genom atmosfären, rakt mot oss?
Den svischar vidare. Jag vill andas ut men förstår att det är för tidigt. Inte långt senare dyker den upp igen, på väg mot oss igen. Denna gången dyker den ner ännu lite närmare jordens yta innan den far vidare bort i sin bana. För varje varv ett snäpp närmare.
Det kommer sluta med en smäll. Vi är på väg mot undergång. Mamma sitter med knäppta händer. Jag vill inte. Vill inte! Finns det en chans att vi klarar oss? Hoppet är det sista som överger mig.

Vi flyger nu, allting svävar. Förståss, tyngdlagarna är satta ur spel. Månen drar oss till sig och gravitationen leker läskiga lekar med oss.

Sista gången den svischar förbi får jag ducka för att klara mig. I ryckte av min manöver vaknar jag. Tänker YES, var det kanske trots allt en dröm? Snälla snälla låt det ha varit en hemsk dröm. Jag känner efter, min kropp mot sängen, tyngdlagen gör sitt vanliga jobb, allt är som det ska. Puh, skönt...

And so it goes, and so it seems.

Bästa somna-till-albumet just-nu Mary Gauthier
"Between daylight and night" som soundtrack till sköna drömmar.
"I wanna go home", och för att kunna det måste jag vill jag ska jag resa. Längta bort och längta hem. Leva nytt leva tryggt.
Rio på måndag. Jag med mig, för mig själv. Jag och resan och mitt blanka blad där jag ska rita vackert och fult, och skriva era namn med stora och små bokstäver, på det blanka. Nytt som skymmer gammalt. Nytt som ger skimmer åt det som verkade förgånget.
"Before you leave". Vackert sorgligt svårt och så fint!

Lust och olust

Fredag och första doppet för den kalla säsongen på kallis. Så himla underbart! Känna hjärtslagen öka i takt med att kroppstemperaturen stiger. Sen ut i kylan som är kall, men kall på ett alldeles unikt sätt. Kall som isvindar mot bar hud. Och så ner i stora kalla havet. Där i är man i en annan värld, en annan tid, ett overkligt tillstånd. För att vara helt nersänkt i femgradigt hav är inte helt realistiskt. Man borde inte vara där. Men man är där, för en kort stund. Sen upp till värmen i den sexgradiga luften med vindar som nålar mot utsatt kropp, som mot all förmodan fortfarande strålar ut sin värme, som är het ända långt inifrån djupet, från där hjärtat slår.

Som en ny människa lämnar jag bastu och hav, cyklar genom Malmö. Förbi pildammsparken. Polisbilar överallt, en obehagligt stämning. Det får sluta nu, sluta skjuta och ge fan i att förpesta tillvaron för oss. Kom igen, vi är alla människor som bara vill finnas till i vår fina stad. Hoppas hoppas på en helg utan hat, det gäller oss alla, kan vi inte alla bara komma överens om det?

To get to where I'm going

Alltid är man väl på väg. Någonstans. Kanske någon dag att man kommer dit, där man är på väg. Och ändå, väl där vid vägens ände, finns bara nya vägskäl. Väl?

Wow, white one...

In love with the pingpong! När allt bara flyter, ryggmärgen sköter sitt, känslan finns där, allt blir rätt och åh, underbar känsla! Inte överdriva, det gick helt ok idag. Den där känslan infann sig under åtminstone ett par bollar och viktiga marginaler hamnade på min sida, och då är det KUL!

Leave and leaves

Gillar det här med att trampa ny mark. Nya vyer och vida vidder läggs till mina samlade erfarenheter, lagras i minnet av det upplevda.

Indien, Stavanger, Marocko, Berlin, Norge igen och nu snart en sväng till Rio De Janeiro. Och en helg i nån österuropeisk stad får nog avsluta året sen. Budapest, eller Wien, Paris, kanske Warzawa?

Under tiden brinner skogen i hög klar luft. Skiftar i skinande rödgula nyanser till färger som liksom bara finns till just på hösten. Svischa förbi det där vackra, skogen, dimman lågt över böljande slätt, med Antony i lurarna. Mer höst blir det inte!

Så kom hösten, så kom ett inlägg!

Massa veckor utan text här, utan bilder, utan allt men inte utan att göromål gjorts, sysslor sysslats och tiden tickat. Från den senaste veckan då: Två filmer, två album, två böcker:

Eagle vs. Shark.

Limits of control.

Royksopp – Senior

Bra nytt.

Fläskkvartetten – Jag ger vad som helst för lite solsken

Bra gammalt.

Powerbook

Om den där kärleken, här ur mörkaste mörker:

Min fars slott är byggt i sten. Stenen är tjock som mörkret. Mörkret är på insidan det som stenen är på utsidan av detta slott: ogenomtränglig, obestiglig, ett stenmörker tungt som tanken.

Den mörka stenen tynger oss. Våra tankar trycker oss till marken. Vi rullar mörkret framför oss genom de iskalla korridorerna, och i rummen ackumuleras mörkret, sätter sig i våra stolar, väntar. Vi väntar.

Som ändå leder till den. Kärleken. Löjlig, vacker och löjligt vacker:

Jag var den plats där du kastade ankar. Jag var det djupa vatten där du fick vara tyngdlös. Jag var den yta där du såg din egen spegelbild. Du öste upp mig i dina händer.

Doktor Glas

No more comments, förrän bokklubbsmötet!

Küssen müssen

Man märker hur kroppen blir allt mer ofokuserad på att bara vara. Den hänger med som vanligt på det mesta. När man handlar, cyklar, umgås, äter. Sånt man gör. MEN JAG MÅSTE KYSSAS NU! Säger den plötsligt. Längtar så. Finns ju inget så fint skönt bra. Hörde en kille som ringde in till Krister i P3. Man skulle berätta om sin första kyss, han var 38 och väntade fortfarande på sin. Han såg fram emot det och sa att det måste vara en väldigt fantastisk grej att göra. Det ska man aldrig glömma att det är. Gudomligt! So let's kiss!

Sweet summertime

Det är sommar och det är helt fantastiskt! Hänga ute, folk och fä, sol och leenden. Ljummen kväll hemma. Nystädat. Katten har slutat jama. Hängmattan, boken och ett glas rött. Att sen kanalen är spegelbland och månen hel och vackert orange blir nästan för mycket. ÄLSKAR SOMMAR!

Ain't it wonderful!

Jag får erkänna att det finns något i mig som trivs med att vakna en morgon som är den ena av veckans fem tidiga morgnar. Working nine to five. Gå omkring i korridorerna på jobbet. Ta en kafferast eller fyra. Komma hem och ha sommar. Det funkar!

so take it as a song or a lesson to learn....

....and watch how you treat every living soul.

Fint, band of horses! Det ska man!

Mörkt nattljus, ljust nattmörker, ljusmörk natt

Känsla av att jag missar något, någon, som jag glömt eller förbisett? Att inte räcka till eller missförstås. Att andra, annat, inte når mig. Såna är dagarna ibland. Drömmarna säger samma sak. Att jag inte riktigt ser. Framtiden en sörjig röra som suddar ut nuet, där jag egentligen vill vara. Men allt jag behöver är nog en kram. Eller en ny dag. Låter natten ordna det i sin egen takt, ticktack...

Majkväll

And I'm fine, Still swimming through time

You, you've got your reasons.

And me,

I've got mine.

(Bright Eyes och Arcade Fire. Bra skit!)

Plötsligt utanför en av tanterna...

Som vår och väntan

Som bra musik som slutar när den är som bäst!

Som att leva i en burk och samtidigt skaka den...

...Och alla kärleksord som sagts och skrivits. Rötter som slitits upp ur marken från långt innan det som var. Ovan jord, rotar sig på nytt och blir till det som är nu. Som är du! Som är nu.

"And my life is starting over again"

Från fina låten The first days of spring. Längtar till förhoppningsvis fina tisdag kväll på Babel!

Annars då..? Jo, my life is starting over. Again! Längtar efter fina. Så länge njuter jag av vårens första dagar!

Första fotona med Curt Canon

Bajsmarodören och snuskcykeln

Här, där och här igen

Istället för att fortsätta veckans vanliga vardagliga vardagar bokade jag en flygbiljett och fortsatte veckan på Pegasus. Båten låg till kaj i Stavanger och finaste maskinisten låg bredvid mig i världens minsta säng den natten. Sköna dagar bland trevligt sjöfolk i rika norska staden fint belägen bland fjordar och fjäll. Men underbart är kort så nu är vi hemma igen, jag och längtan och saknaden och en för stor säng.

Indien vecka 1

2 jan 2010

Antligen pa vag! Kanske inte direkt antligen som om jag vantat och langtat, utan mer antligen for att fa slut pa overdrivet sentimentala avsked, tankar, fantasier och forsook att forestalla mig hur det ska bli. Definitivt lite resfreber, fjarilar i magen, lyckliga sadana!

Under dagen och den langa resan formas saklart gruppen. Att gora en stor och spannande resa maste ju vara det allra basta sattet for en grupp att utvecklas till nanting bra, allt fint och spannande som en grupp kan innebara med gemensamma erfarenheter, samarbete, samtal.

Forsta dagen pa resan borjade och slutade mitt i natten. En lang mork natt och en tidigt morgon och sen var vi framme i Bryssel. Sen en vacker dimmig gryning vid boardingen av Chennai-flyget. Avgang, flygplansmiddag och sen kom natten igen.

Framme i Chennai var det indiskt kaotiskt och fullt med folk ute trots att klockan var tre pa natten innan Chandra Park hotel checkade in oss. Overallt liv, ljud, rorelse. I massor! Till den brusande, danande, tutande, intensive ljudmattan utanfor fonstret sov jag skont nagon time.

Var dag 1 slutar och dag 2 borjar kanns lite oklart efter somn-, klimat- och ljusrubbat resedygn. Men jag slutar borjan har.

3 jan 2010

Inte helt utsovd far nasta dag ta vid. Sotstark indisk frukost. Sen ut pa stan. Med lite vana ar man nog snart en bekvam fotgangare i den obefintliga vaggrenen bland intensivt tutande trafik i form av skrangliga bilar, heliga kor med malade horn, gula sma bilar eller tuktuk eller riksha, cyklar, indier, overallt och hela tiden! Puh! Allt och alla far vara pa vagen, rodljus betyder kanske att nagot farre bilar kor over just da och de heliga korna har foretrade for allt alltid.

Indierna ar sa himla fina. Sa snalla, talmodiga och harmlosa pa nat vis.

Sa efter lite shopping I Chennai tog den kamelluktande minibussen oss langs vagarna i nagra timmar fram till Vellore. Framme vid vart jattefina guesthouse i gronlummigt mysigt fint sjukhus- & collegeomrade horde man plotsligt tystnaden och sina egna tankar igen for forsta gangen sen flyget landade. Snart en hel natts somn, antligen!

4 jan 2010

Forsta dagen med studier. Sympatiska medicinare som forelaste pa tyst indienengelska med fan i taken dvs i en sal full av snurrande flaktar. Det som gick fram av orden var val varda att lyssna pa. Sen rundvandring pa avdelningarna och mottagningnen pa sjukhused CHAD. Inte som hemma, inte som man tankt. Vackert och tragiskt. Men mitt bland sjuka och fattiga levde anda hoppet. Pa andra vaningen forlostes barn i rummet intill familjeplaneringen. Alla betalar avgift for sin vard med ar du fattig ar det gratis, svarar den kvinliga guiden som en dum sjalvklarhet och snednickar sadar sott med huvudet.

Stadspromenad i skymningen i kaoset uppe vid vagen. Middag, gigantiskt plump och nu ar det laggdags.

5 jan 2010

Ivag i skrangliga minibussen, ut ur stan, ut pa landsbygden. Helt otroligt spannande. Att fa vara dar, ga omkring dar, se sig omkring, tanka och kanna ett stort shit och wow. Enkelt och fattigt men absolute inte elandigt eller sorgligt. Mots av sa fantastiskt fina indier overallt. Smalter av att se pa dem, mota deras harliga arliga leenden. Otroligt oppna och ger av sig sjalva som en sjalvklarhet utan uppoffring eller besvar, bade fran de vanliga kvinliga trevliga systrarna som tar oss runt, all annan sjukvardspersonal vi moter, bybefolkningen, patienterna och inte minst barnen. Till och med djuren, korna, getterna, jattesota aporna, hundarna, odlorna, far mig att kanna mig markligt hemma och valkommen.

En lang bilresa tillbaks pa sma smala landsvagar i dalen mellan bergen. Vinden i ansiktet och allt man ser overallt och jag kan nog inte njuta mer an sahar, alskar sant har.

Hem till CHAD college guesthouse. Poolvakten sotnickar och sager att poolen inte ar open idag heller. Nagra ord med Sverige fran telefonautomaten, men nej jag langtar INTE hem!

6 jan 2010

En ganska fantastisk dag. Far verkligen vara med om helt underbara saker har.

Lepra-centrat var ett imponerande omrade med anlaggningar for heltackande och valdigt proffessionell vard med fysioterapi, specialister, avdelningar, fabriker, skomakare, allt, verkligen allt.

Sen ut pa landsbygden, riktiga landsbygden. I en liten by hade mikrolangruppen statt som sma tennsoldater och vantat pa vara forsenade minibussar. Halvtimmen dar i byn blev ett av mitt livs finaste ogonblick. Alla log hela tiden, barnen flockades kring oss, de vuxna lagade mat till oss och bjod pa allt de hade, anda langt in i deras vackra indiska sjal. Tank att de lever dar, i det sa enkla men sa tillrackliga. Fint, fantastiskt, jag vill bara vara dar, en av dem och bo dar med dem!

7 jan 2010

Ytterligare en dag har passerat och det verkar inte riktigt finnas nagon grans for fantastiska upplevelser. Maste nog borja fran slutet.

Solen hade gatt ner och ambulansen skjutsade glada ganget ut till byn, som vanligt utan en aning om vad som skulle ske, som vanligt ganska forvantansfulla for for det mesta hander det enbart validgt bra saker har.

Bygatan var riggad med hogtalare och avgransad med en liten scen i korsningen. Gruppen med barn som satt framfor scenen riktade plotsligt alla sina sma morka vackra indiska ogon bort fran scenen mot oss som satte oss bredvid dem pa bambumattor i leran. Fniss och sa fina leenden. Kommer aldrig att glomma de indiska leendena.

Community health workers fran CMC hade informationskvall i form av teater och sang med budskap om HIV-prevention, diabetesbehandling och jamlikhet mellan kasterna. Allt sparade sa smaningom ur till en gemensam dansfest dar ingen kunde sluta skratta. Fantastiskt och galet och underbart.

Pa vag darifran gav de oss annu fler leenden, kramar, halsningar. Fran bussen vinkar de och ropar och jag har ingen aning om varfor vi har fortjanat att bli behandlade som superstjarnor av sa superfine manniskor, men det ar bara att njuta.

Att dela en san har kvall med 18 andra mint lika euforiska, upprymda nyvunna vanner kanns fint.

Jag ar ganska saker pa att de tar detta som ar livet. Jag ar daremot inte alls saker pa att jag villa ka harifran igen nagonsin!

Och lite om ovriga dagen ocksa. Besok pa indiens storsta spinal chord center med traning for svart hjarn- och ryggmargsskadade. Som hemma fast sa mycket mer hjarta. Har staller man upp for sina anhoriga och de tar ingen tvekan om att fattigdom gor manniskor mer empatiska, odmjuka, glada, trots elande och sorg.

Sen avslutades sena kvallen med att ga upp pa taket for att se vilka rosterna tillhor och veta att vem det an ar sa ar det skona vanner att dela smaprat i timmar med.

Dagens lat: Bright as yellow – Innocence Mission
And you live your life with your arms stretched out. Eye to ete when speaking. Enter rooms with great joy, shouts happy to meeting. And bright, bright, bright as yellow, warm as yellow.

Mitt i natten sen. Hemsk mardrom. Och jag har dromt det har innan, det vet jag i drommen och darfor maste jag vakna, vill inte vara med om samma hemska igen tanker jag, drommer jag.

Vaknar i ett hotellrum av en fotoblixt, tittar ut, har glomt att dra ner persiennerna och mycket riktigt star det en man dar ute pa en balkong mittemot, glor rakt in pa mig med en laskig blick och har kameran i handen. Tvingar mig sjalv att vakna. Berattar for E om allt men kan knappt prata, bara sluddrar. Vi tittar oroligt pa varandra och konstaterar att nagot har hant med mig, jag kan ju inte prata, som om jag vore full men det maste vara nagot annat. Vad har jag fatt i mig. Smygfotografen fotograferar grannrummet ocksa. Jag tittar in och ser vem som bor det, men titta de tar ju T!!! (tank att man aker till Indien, upplever livet och en underbar kvall, och natten efter drommer man om T, som ar en manniska jag inte ens trodde fanns i mitt medvetande sa lite intryck hon gjort pa mig). Jag kollar vilket rumsnummerr hon bor i, det ar 25, jag far direkt en kansla av att nagot inte stammer med rumsnumret, nar jag kommer tillbaka sa kommer det att vara borta, men vad har jag for val, jag maste ju gora nagot. Springer ner i receptionen for att be receptionisten att ringa polisen och anmala den laskiga smygfotografen som gor mig valdigt illa till mods. Receptionisten ar ignorant, han gar ut, jag gar efter, han ska bara roka en majacigg forst.

Dar tar jag mig ur drommen, vaknar pa riktigt, skriver detta och somnar om.

In the aeroplane, over the sea...

Och nu åker jag...full av resfeber och avskedssentimentalitet, och livet är rätt spännande! Hejdååå!