Så gick det tre år. Så har jag lite mer av allt. Ska man säga ett lass med, ett bagage av, en ryggsäck med eller varför inte en resa. Jag flänger en del, det gör jag. Jag kan inte säga att det är fantastiskt, för det är det då rakt inte altid. Ibland är det - unikt, speciellt, värdefullt. Jag vill inte vara utan något av ögonblicken. Men några av dem har varit svårare att hantera.
Tunneln i Bulgarien. Att vara yrvaken, ensam och så totalt främmande för framtiden i den olivgröna soffan på Promenaden. Då den natten med kvävda dränkta dissade drömmar på trottoarkanten på en bakgata, en början som inte blev av. Men nästa morgon simmade jag, långt och länge och inte var jag ensam då.
Säkert finns det mer av det där, men nu vänder vi på steken. Den 65 grader perfekt rosa saftiga tuggan av livets sötma. Saltad och kryddad med det lilla extra. Rosmarin såklart. Ett liv enligt tallriksmodellen. Eller nja kanske snarare ett onyttigt skrovmål! Ett jobb att brinna oändligt för och en älskad att leva lyckligt med. En ynnest och så ovärdeligt underbart.
Nu till nu! Vi skulle till Brügge, äta orimligt dyrt och läsa böcker på tåg. Men fick vänta tillbaks redan efter med en sehr alter gouda-ost, 5 Thomas Henry spicy ginger och 6 öl i ryggsäcken. Och ett par promenader hand i hand i Hamburg och Flensburg. Nej, det var inte sant det jag sa - det finns en timme jag kunde varit utan, en stad jag kunde lämnat obesökt. Uezele - usch! Örk! För obefintlig logistik och taskig information. Som osökt leder tankarna till en helt vanlig vecka på jobbet i Italien. På gott och ont. Och här och nu vet jag inte riktigt, faktiskt, vad jag känner och tycker. Var är jag, ja här, men var i mig? Vem är jag, med mig själv. Jag ser saker lite som utifrån, som att jag är här men iakttar mig själv. Är det att vara medveten? Är det det som är att vara i sig själv? Just nu är jag är som mest hel tillsammans. Det är lite skrämmande och läskigt, men framförallt och oftast bara helt underbart.
Tunneln i Bulgarien. Att vara yrvaken, ensam och så totalt främmande för framtiden i den olivgröna soffan på Promenaden. Då den natten med kvävda dränkta dissade drömmar på trottoarkanten på en bakgata, en början som inte blev av. Men nästa morgon simmade jag, långt och länge och inte var jag ensam då.
Säkert finns det mer av det där, men nu vänder vi på steken. Den 65 grader perfekt rosa saftiga tuggan av livets sötma. Saltad och kryddad med det lilla extra. Rosmarin såklart. Ett liv enligt tallriksmodellen. Eller nja kanske snarare ett onyttigt skrovmål! Ett jobb att brinna oändligt för och en älskad att leva lyckligt med. En ynnest och så ovärdeligt underbart.
Nu till nu! Vi skulle till Brügge, äta orimligt dyrt och läsa böcker på tåg. Men fick vänta tillbaks redan efter med en sehr alter gouda-ost, 5 Thomas Henry spicy ginger och 6 öl i ryggsäcken. Och ett par promenader hand i hand i Hamburg och Flensburg. Nej, det var inte sant det jag sa - det finns en timme jag kunde varit utan, en stad jag kunde lämnat obesökt. Uezele - usch! Örk! För obefintlig logistik och taskig information. Som osökt leder tankarna till en helt vanlig vecka på jobbet i Italien. På gott och ont. Och här och nu vet jag inte riktigt, faktiskt, vad jag känner och tycker. Var är jag, ja här, men var i mig? Vem är jag, med mig själv. Jag ser saker lite som utifrån, som att jag är här men iakttar mig själv. Är det att vara medveten? Är det det som är att vara i sig själv? Just nu är jag är som mest hel tillsammans. Det är lite skrämmande och läskigt, men framförallt och oftast bara helt underbart.
