Time flies

Så gick det tre år. Så har jag lite mer av allt. Ska man säga ett lass med, ett bagage av, en ryggsäck med eller varför inte en resa. Jag flänger en del, det gör jag. Jag kan inte säga att det är fantastiskt, för det är det då rakt inte altid. Ibland är det - unikt, speciellt, värdefullt. Jag vill inte vara utan något av ögonblicken. Men några av dem har varit svårare att hantera.

Tunneln i Bulgarien. Att vara yrvaken, ensam och så totalt främmande för framtiden i den olivgröna soffan på Promenaden. Då den natten med kvävda dränkta dissade drömmar på trottoarkanten på en bakgata, en början som inte blev av. Men nästa morgon simmade jag, långt och länge och inte var jag ensam då.

Säkert finns det mer av det där, men nu vänder vi på steken. Den 65 grader perfekt rosa saftiga tuggan av livets sötma. Saltad och kryddad med det lilla extra. Rosmarin såklart. Ett liv enligt tallriksmodellen. Eller nja kanske snarare ett onyttigt skrovmål! Ett jobb att brinna oändligt för och en älskad att leva lyckligt med. En ynnest och så ovärdeligt underbart.

Nu till nu! Vi skulle till Brügge, äta orimligt dyrt och läsa böcker på tåg. Men fick vänta tillbaks redan efter med en sehr alter gouda-ost, 5 Thomas Henry spicy ginger och 6 öl i ryggsäcken. Och ett par promenader hand i hand i Hamburg och Flensburg. Nej, det var inte sant det jag sa - det finns en timme jag kunde varit utan, en stad jag kunde lämnat obesökt. Uezele - usch! Örk! För obefintlig logistik och taskig information. Som osökt leder tankarna till en helt vanlig vecka på jobbet i Italien. På gott och ont. Och här och nu vet jag inte riktigt, faktiskt, vad jag känner och tycker. Var är jag, ja här, men var i mig? Vem är jag, med mig själv. Jag ser saker lite som utifrån, som att jag är här men iakttar mig själv. Är det att vara medveten? Är det det som är att vara i sig själv? Just nu är jag är som mest hel tillsammans. Det är lite skrämmande och läskigt, men framförallt och oftast bara helt underbart.

Say it is so

Den där blicken, det där som de där två har, just precis det är så fint och det enda som faktiskt betyder något. Att älska och bry sig. Önskar mig det mer än något annat.

Caring is creepy

They say I seem happy. More calm than chaotic, the one with silent inner, sure. Safe and secure, may be. I might even seem careless, immovable, I'm sometimes thinking. Then it turns out that Caring, beyond any control at all, is exactly what I am doing. A lot, way more than I thought, care a lot to don’t care. 

Getting stuck in nice and unnice thoughts, neither of them possible to escape. Aching for more of that care back. Can’t give everything anywhere, which is not what I want but still where I am. 

Then time flies, days pass. I care less, I guess. But also my face is falling sad. It’s time to fly, Cave also tell me. But will I ever land. Or will I be a bird forever. Birds don’t have sad faces. They just fly and fly, and when they land they sing a song. And for sure they seem happy, flying and singing their whole life. 

I'll go on with the flying too, land now and then, to play table tennis. And right there right then I do not only seem happy, I also am...!

Und so - weiter!

David ShrigleyIs exactly how you are. Damn Berliners. Sometimes.

Vad jag kan sakna att alltid vara välkommen till någons soffa en tisdag eftermiddag och prata kring allt och inget, viktigt och oviktigt. Som så ofta, eller iallafall oftare som jag minns det, under Malmötiden. Umgås utan mål eller syfte, låta allt leda till inget speciellt, bara vara. Skönt ändå också att sakna något med Malmö, och inte alltid älska allt här.

Fortfarande fantastiskt här med nya bekantskaper, spontana kvällar på barer som blir till nätter. Men ändå upplever jag det lite trögt, steget efter det liksom. Undrar vad folk här är så rädda för. Lära känna, komma nära, vad är det för fel på det? Man har inte tid kanske. Det finns för mycket möjligheter här kanske. Man har något annat att göra, någon annan att träffa. Jag gör säkert likadant. Men det stör mig. Extremt socialt och samtidigt så ensamt. Storstadsfenomen kanske.

Så därför blev det lite extra välkommet med sköna Malmö-vibbar från Kjellvander och band på Privatclub igår. Bekanta ansikten, mycket svenskt i publiken, en lokal som kunde varit gamla Debaser, lite skånska från scenen och ett sätt att vara som kändes skönt bekant Malmöigt. Och vilken spelning sen, bästa på länge, och det trots hård konkurrens med fantastiska gubben Ennio Morricone med Berlin symfoniorkester och 75-mannakör, eller 108 decibel Mogwai.

Musik kan verkligen hjälpa mig back on track. Funkar med både rosa plastig kassett och med magnifika röster från en scen. Det magiska, förstår jag nu, är något man skapar. Ibland bara är man där i, och ibland inte. Man må ha varit trollbunden ett tag, men samma trick funkar inte gång på gång, år efter år. Då finns det ny magi där runtomkring, som något man antingen kan tillåta och vara i, ensam eller hellre tillsammans, eller så ser man den där andra magin som ett hot. Jag är svag för det magiska, vill gärna åt det hela tiden så mycket som möjligt. Besväras dock av att den ju oftast är så bångstyrig och oförutsägbar. Dyker upp när jag minst anar den, en textrad i en låt från en scen, eller en komplimang, kommentar, blick, vy, en filmkaraktärs öde eller en varm februarivind mot min kind. Men jag har valt att inte vara rädd för den. Jag har aldrig vetat vad som är normalt ändå. Aldrig haft det, aldrig velat ha det. Och nu går det inte direkt att välja tillbaka. Kärlek har jag också vetat var det var. Tills det ändrades. Tills jag visste något igen, något nytt. Och nu vet jag bara att det finns en känsla jag gillar, mycket.

Efter ett badmintonpass någon gång i höstas, strax utanför Tempelhof.

Och till slut Kjellvanders ord.

Throw your drunken hands
Across the scenery 
And your drunken thoughts on temporality 

Sleep for the sake of the night 
And wake in the hope of finding a light

Roll away your stone, I'll roll away mine

Klart att Mumford haft ett finger med i den utmärkta nya bröderna Coen-filmen.
God Jul!

Searching for my wings sometimes

Plötsligt, från så många km/h, tog det bara stopp. På ett hotellrum i svårmodets vackra land i nordöst. Kanske en känsla av att vara övergiven, överkörd eller överlämnad. Men lämnad till intet av ingen. Till mina egna känslor, som jag inte förstår mig på. 

Känns iallafall inte bra att bli lämnad. Och jag undrar varför något som ”känns som” något betyder att det inte är helt sant. Så det som känns är inte sant. Då undrar jag varför det känns så mycket.

Kanske är det för att jag inte förstår att jag fortfarande kan längta. År går. Längtan trodde jag var något jag hade kommit över. Jag har definitivt väntat och längtat nog i mina dar, har jag tänkt. Så jag trodde att jag bara kunde fara fram nu, självgående, oberoende av att stanna och tanka. Tänka. 

Jaja. Det går över, det gör det alltid, som en fin vän säger. Jag började skriva iallafall, och det är bra. Så jag fortsätter lite. Också inspirerad av Auster som vanligt, som alltid när jag läser honom. Denna gången inspirerad av hans självbiografi, helt enkelt av att sammanfatta saker. Rada upp och räkna in, det finns en tillfredsställande nostalgi i det.

Det vackra svårmodets land och huvudstad bjöd såklart på en massa fint också. Jag älskar att ha varit där. Att ha tagit ytterligare en lång lång lång promenad för att se vad som finns runt nästa hörn, och nästa. Att se saker med de ögonen. Njuta av varje steg på nya gator, nytt land, ny stad. Allt som oftast ensam. Ibland i sällskap, isåfall alltid väldigt gott sällskap. Ofta det allra bästa, den allra bästa. Men som sagt oftare ensam. Med egna ögon. 

Fyra år som sjukgymnast nu. Och två år, ganska exakt, som jag har letat mig in i handikappidrottsvärlden. Där jag redan både gett och fått en hel del. Lite av varje. Och inte minst de långa promenaderna på de många nya ställena. Med en känsla av att äga världen, samtidigt som jag för varje steg övervinner meter för meter av ny mark. 

Bara för att nämna de senaste tre åren. Förbi de paralympiska arenorna och genom parkerna i höstsomriga London. Genom en nattsvart förort till Nantes någonstans i Frankrike. Inte en enda meter i småstaden i Belgien. Uppför berget i Slovenska Laasko. På cappuccinojakt i sluskiga tjeckiska Ostrava. Kilometer efter kilometer efter mil på en italiensk strand. Eller en strand i Split för den delen. Eller självaste Copacabana i Rio där allt inom paravärlden på något sätt en gång började. Sen semestrarna med de bästa av sällskap, som på Portugals sydkust. De sex Taiwanesiska städerna vi avverkade. Underbara alpveckorna i Chamonix, Val D’Isere och Val Thorens, tre år tre byar, många km/h. De många tyska städernas långa promenader. Düsseldorf, Berlin såklart, Stuttgart faktiskt, Bad Kreuznach, Mainz och Bonn. Innsbruck med sound of music in the air, och Wien. Frankrikes sagolika canyons i La Palud Sur Verdon i kontrast till Aix En Provence och Marseille. Nordens skönheter Reykjavik, Bergen, Stavanger och Helsingfors. Paris med Em ju. Zürich i just det där bästa sällskapet, bra mycket bättre än ensammast på jorden vid Bodensee. Barcelona igen, denna gången med jogg och nakenbad. 

Tre år och över trettio städer, sexton länder. För att nämna några. Längtan efter att resa är inte längre enorm eftersom jag är i en, bor i en resa just nu. Och det känns så förbaskat bra. Berlin, du kommer iallafall inte att lämna mig. Jag kommer att lämna dig och det är precis så det ska vara. Hårt men sant. Men jag älskar dig, om det är någon tröst. Vi njuter nu, så länge det varar. Och jag mår redan bättre för jag inser att du är här Berlin, och att jag får sova med dig inatt igen. Godnatt fina.

Smile for a little while

Så har det hänt att jag har kommit hit. Att Berlin blev en del av min vardag, eller jag en del av Berlins. Man kan inte ta på det, men det är så mycket så bra. Ja, jag älskar det! 

Man ska ta vara på det här, ska man. Och det gör jag. Tar vara.

På hur folk ler är gör. Det som skrivs sägs upplevs. Saker här behöver inte vara så mycket, det är ändå, på något sätt. Inget särskilt behöver åstadkommas eller uppnås. Bara att vara, och det som är, är något schyst nytt skönt tryggt gemensamt otvunget. Bara perfekt i det lite egna, enkla, det lite slitna, fula, som alla får vara en del av. Man behöver inte slå sig in eller passa in, man kan bara sätta fötterna på gatorna här, så kommer allt till en som en skön våg med en massa Berlin i.

Så är det, kommer att vara ett tag till, och det får det mer än gärna vara!

Kneel down to know my ground

Den där längsta och mörkaste decembernatten, det är alltid något visst med den. Att jag fyller år. Lagt ett år till bakom mig, med allt vad det inneburit.

Med en känsla av ensamhet som inte varit innan. På gott och ont. Söker den, och är samtidigt lite sorgsen över den.

Behöver familjen mer än någonsin. Förstår nu, på ett sätt som jag inte gjort innan, hur jag älskar dem. Pappa, finaste pappa, som blir allt finare. Vill ge honom allt gott, och hoppas att jag räcker till. Kommer att lägga ner mer tid på det. Ta mig tid. För honom. För sånt som varit självklart innan. Som jag nu inser är begränsat. Det är inte säkert att det blir samma sak imorgon ens, än mindre om två månader, eller år. Att förutsättningarna inte är så bra längre, gör mig så ledsen. Men gör att vi uppskattar dagen som den är, än mer. 

Vill ha allt som är nu för alltid. Det gör mig sorgsen och bräcklig. Samtidigt känner jag starkare och tydligare än någonsin min styrka. Mitt jag. Livet. 

I jobbet vara på den plats där jag passar allra bäst. Socialt, utvecklande, fritt. Där jag tillför mina kunskaper, det jag just nu är allra bäst på. Och trivs som fisken i vattnet. Jag trodde inte att jag var den som brann på det här sättet för något, men nu gör jag det, och älskar det.

27 nu. Älskad tror jag, behövd tror jag, utmanad av andra och säkert av mig själv. Redo för ett år till att njuta, än mer. Varenda kram, varenda blick, varenda ord som betyder något ser jag fram emot. 

Och varenda sång. Mumford &Sons tänker jag se. Nick Cave ska jag släppa in igen. Knausgård och Auster ska jag läsa. Backhanden ska jag utveckla ännu mer, serven och returerna ska luras, och set ska vinnas. Även om det är högsta ligan och ni säger att jag är bra ändå så ska jag visa er vinster på papper, poäng till laget, heja BTK Malmö.

Och att inta tillståndet som uppkommer på resande fot. Upptäckande, avslappnande, människor och städer. Gillar ju det, så resa blir det.

Annars vet jag inte. En dag i taget. Ett andetag i taget. Tusen tankar i sekunden. Tio känslor per tanke.

Dagen före dopparedagen och snart kommer snön och juletid får mig faktiskt att känna julefrid. God Jul.

Running around on firm ground.

Att välja till eller välja bort. 

Jag välljer ofta jaet. Bara detta jaet också, och detta, tänker jag. Välja bort, välja nejet, välja intet, det kan man göra sen, tänker jag. Ibland kan jag längta till sen, till tid med luft i. 

Friheten är lite lurig där. Jag känner mig fri och därför fri att säga ja. Så fort jag har sagt ja så sneglar friheten på mig med den där luriga blicken som jag inte riktigt vet vad den betyder. Gjorde jag fel som utnyttjade den? Vad vill friheten mig? Jag kan inte både ha dig och äta upp dig, det vet jag ju. Så då gör jag väl rätt då? 

Luften är fri.

Och många val känns också rätt. Här och nu, det jag gör och är. Jag ler och tycker om och trivs och utmanas.

Sen vill jag flytta till Berlin. 

Det ska jag göra, sen. Sen fast snart. Inte sen som i någon gång kanske, som inte blir av. Sen som i tiden med luft i, som ska komma sen. Jag ska börja lära mig att skapa den nu tror jag. Hösten är en bra tid för det, för lite lufttid. Kanske att tiden kan vara tillräckligt luftad redan till nästa höst. Tänk, ett år i Berlin, det vore något. Något alldeles nytt. Något alldeles väldigt trevligt. Vara i Berlin och välja, till eller bort, välja jaet eller intet. Att vara där och välja det istället för att vara här. Jag älskar Malmö. Så tänk vad fantastiskt att då sen få välja tillbaks det, komma hem igen. Det vill jag.

And so much I know, that things just don't grow if you don't bless them with your patience. 

First Aid Kit.

I try to be true

I vårsol bara bekräfta för mig själv hur helt det känns.
Finns inga fel när allt känns rätt. När ett fel, blir eller alltid var, ett rätt. När det inte är svårare än så. Att få ha sitt, fast tillsammans. Att få ge och ta, och ha.
Något som växer i någon, som portar där varje ny port öppnar en annan.
Så som en vulkan fyller berg med ljus.

Even in the darkness

La Empanada och biograf Spegeln - en klassiker! Maten bättre än vanligt, filmen sämre än vanligt. Ångrar att jag inte stannade till och tog ett glas på Vapiano på vägen hem. Lockas dit, vet inte riktigt varför. Flådigt och flashigt, men sena kvällar och Caroli och Kvarn video gör att det funkar.

Annars då. Jag har ett nytt jobb. Jag jobbar med något jag älskar och brinner för. Det är helt himla fantastiskt!!
Pingis. Musik. Folk och ord. Att vara jag och att uppleva andra. Det är det gamla vanliga och det är så mycket nytt.
Jag vet vad jag vill ha och hur. Jag tar och ger och jag får och är. Så är det!

Rutiga dar

Mindre rutiga dagar sökes. Inte mer smårutigt. Och det räcker inte med runt i det rutiga. Jag vill ha det som böjer strecken, i små och stora vågor. Snirklar i cirklar. Ut och iväg till nytt och oväntat.
Inget fel på innehållet i de där rutorna. Bara det att de är så rutiga. Så rött och rätt där det är rutat. Rutat in det inrutade.
Tror höstens resor kan ruta upp, ruta av, ruta ut.

Helgen v. 34

En helg på randen mellan sommar och höst. Ovanpå och på båda sidor om.

På ena sidan en ljummen kväll som blev natt som blev tidigt morgon. Sommarlätt i sinnet, sommarvackert fritt. Fri som fågeln som svävar runt, kanske letar efter en mus där nere eller bara njuter av vyerna. Möta musens blick, stanna kvar med den där, dyka ner och landa på en ensam trädgren.

På andra sidan möter min höstklara blick en fin vän. Sköna samtal över kaffekopparna i varma tröjor. Söndagsprat om livet, andra, oss själva och det däremellan.

Och sen ovanpå, mitt på den där randen spelas musik. Levande och rakt in i hjärtat och överallt där den känns. Ryser drypandes av svett, för det är så bra.

Så gick en helg till.

To look in your eyes

Pimpla vin med väl valda grannar till kl 00.53 en tisdag natt. I väntan på att Snart är här igen. Här och nu igen i ditt och mitt Nu igen. Jag vet aldrig riktigt. Tudelat alltid. Hur det ska bli, och ändå blir det alltid bara, blir som det blir. Som är bra. Som det ska va. Bort med aska och skit nu då bara.
Don't look back, never slow down. Sivert Höyem.

Make a memory

Att en enda låt kan vara ett så klart minne, länka tillbaka till just där just då, just det där. Så tydligt. Som att Beth Orthons Pass in time är ett fönster på vid gavel ut mot sommarnatten. Den svala och tysta, men framförallt doften av natt och sommar från ett ensamt flickrum. Eller Anthony and the Johnsons som tar mig till eftermiddagsdrömmar under höstiga powernaps efter postrundan i Lomma. Tusentals låtar, lika många minnen. Minnen som blir till erfarenheter. Tar en helt ny låt, Kajsa Grytt, har inte hört hennes nya än. Somom. Och skapar ett nytt minne, här och nu.

Once upon a good time

Utan att riktigt veta vad det är, bara märka att överallt är bra att vara. Man trivs och ler visst, utan att veta om det. Det är grönt och det doftar. Det sitter tio nykläckta ankungar under ankmammans vingar på vår innergård. De bor där. De är söta så vi älskar dem, och de för oss grannar närmare varandra. Det är låtsasfredag för mig, bara mig, det känns rättvist. Kajakerna på kanalen är min middagsunderhållning. Solen är kvar länge där jag sitter. Snart halv sju och den kommer att värma mig en stund till. Tillräckligt länge för att hinna med en tysk fulöl i hängmattan, idag igen. Så är det sommar, igen.

Chapter Spring

Älskar vårljuset i vardagen, och alla plötsligt så vackra.
Skönt skälvande väntan på mer och mer av det ljusa varma fina.
Jobba, springa, pingis. Jobbaspringapingis. Resa. Umgås. Jeden tag. Bra dagar!
En riktigt bra alphelg och snart ännu mera alp. Välkomnar vårsol och vyer som gör mig lycklig ända långt in i naturskönhetsnerven.



Nytt kapitel igen. Avslutar som vanligt det gamla med att städa och sortera. Göra plats för det nya jag vill ge plats till. Slänga bort en del gammalt. Spara en del annat gammalt som jag vill ha kvar i det nya. Jag slängde den gamla salamin. Gjorde en ny spellista. Tog fram en del papper att läsa på igen, klassificeringarna, rota leta hitta plocka fram det där igen. Då så, nytt kapitel börjar snart - kommer hem snart!

Summernight...let it happen!

En skogsglänta på gränsen mellan småland och västergötland. Vid en sjö. Utanför en lada. Dimman ligger lågt över ängen. Där njuter 60 själar av Loney Dears sagolikt vackra röst. Ut i natten, ut i ingenstans. Magiskt ögonblick i en sommar som var för bara några månader sen. Overkligt som blir verkligt igen på repeat i mina öron när jag cyklar genom vinterdimman ikväll.

http://open.spotify.com/track/15lvsHxTQjB7BH1FJaRqVZ

A certain kind of light

En bit bort i tystnad och mörker, fri från stadens skrammel ett tag. Vimmeldimman har lättat. Där och då kommer tanken på tänkandet. Att något väldigt bra är att få vara just bara i sina alldeles egna tankar. Och det får jag. Ingen annan kommer in där. Att inte behöva tänka på vad man tänker. Bara vandra fritt där, i min värld. Mer spännande, mycket skönare eller större frihet än att få vara där kan jag inte komma på. Jag utnyttjar den förmånen. Utforskar den inre världen medan värme från levande lågor underhåller synfältet och värmer mitt ansikte med ett alldeles speciellt ljus.

There's a light, a certain kind of light
when you love somebody.
Säger Nina Simone ikväll, några kvällar senare. Det har hon nog rätt i!

Jul igen

Red-cheeked through wonder winterland

På snövita väger genom vinterland slog det mig igen vad det är jag älskar med det där jobbet. Att det faktiskt är något jag älskar med det, hade jag ju till och med glömt. Det försvann i Rio med nyfödda drömmar. Jo det jag älskar, kan älska, är just det: vackra skånska vinterlandsvägar. I bilen med röster i radion, flänga runt mellan gårdarna från Starrarpsvägen 224-80 till Klasaröds byväg 53-16. En gammal man med sin 16-åriga katt i en sunkig unkarlslya. Det korrekta äldre paret, gifta 67 år minsann. De två, år efter år, tillsammans i sitt boningshus med heltäckningsmattor och bokhyllor med prydnader som stått orörda de senaste 43 åren, men utan ett endaste dammkorn. Här bjuds jag på nylagat ankbröst och rödkål. Och rollatorn går bra? Jodå. Knäna och ryggen då, jaja jodå, ack ja...

Life is a game

Och det blanka bladet blev fyllt, precis som det skulle. Nya platser, upptäckter där, en del mer beständigt än annat. Vackra vyer, att stå mitt framför en häpnadsväckande utsikt, öppna ögonen och ta in. Jag har förändrats lite tror jag. Nu för tiden är det nuet jag förskönar, inte dået. Allt är mest fantastiskt just precis nu, vare sig innan eller efter. Att inte tänka för långt. Att också få konstatera att jag hittat något mycket bra, utmanande, spännande, givande. Att känna ja, det här skulle jag kunna vilja göra, vara. Alltså mer än nöjd mer årets sista resa!

Dreaming on

Det är mitt på dagen, middagstid och det borde inte vara skymning än på ett litet tag. Ändå sänker sig mörkret, fort, jag anar att något inte är som det ska. Folk runt omkring mig reagerar inte än.
Solförmörkelse konstateras. Märkligt, att ingen visste.

Så kommer ett stort grått klot på himlavalvet. Månen. Den stora himlakroppen har uppenbarligen fallit ur sin bana, svischar fram genom atmosfären, rakt mot oss?
Den svischar vidare. Jag vill andas ut men förstår att det är för tidigt. Inte långt senare dyker den upp igen, på väg mot oss igen. Denna gången dyker den ner ännu lite närmare jordens yta innan den far vidare bort i sin bana. För varje varv ett snäpp närmare.
Det kommer sluta med en smäll. Vi är på väg mot undergång. Mamma sitter med knäppta händer. Jag vill inte. Vill inte! Finns det en chans att vi klarar oss? Hoppet är det sista som överger mig.

Vi flyger nu, allting svävar. Förståss, tyngdlagarna är satta ur spel. Månen drar oss till sig och gravitationen leker läskiga lekar med oss.

Sista gången den svischar förbi får jag ducka för att klara mig. I ryckte av min manöver vaknar jag. Tänker YES, var det kanske trots allt en dröm? Snälla snälla låt det ha varit en hemsk dröm. Jag känner efter, min kropp mot sängen, tyngdlagen gör sitt vanliga jobb, allt är som det ska. Puh, skönt...

And so it goes, and so it seems.

Bästa somna-till-albumet just-nu Mary Gauthier
"Between daylight and night" som soundtrack till sköna drömmar.
"I wanna go home", och för att kunna det måste jag vill jag ska jag resa. Längta bort och längta hem. Leva nytt leva tryggt.
Rio på måndag. Jag med mig, för mig själv. Jag och resan och mitt blanka blad där jag ska rita vackert och fult, och skriva era namn med stora och små bokstäver, på det blanka. Nytt som skymmer gammalt. Nytt som ger skimmer åt det som verkade förgånget.
"Before you leave". Vackert sorgligt svårt och så fint!

Lust och olust

Fredag och första doppet för den kalla säsongen på kallis. Så himla underbart! Känna hjärtslagen öka i takt med att kroppstemperaturen stiger. Sen ut i kylan som är kall, men kall på ett alldeles unikt sätt. Kall som isvindar mot bar hud. Och så ner i stora kalla havet. Där i är man i en annan värld, en annan tid, ett overkligt tillstånd. För att vara helt nersänkt i femgradigt hav är inte helt realistiskt. Man borde inte vara där. Men man är där, för en kort stund. Sen upp till värmen i den sexgradiga luften med vindar som nålar mot utsatt kropp, som mot all förmodan fortfarande strålar ut sin värme, som är het ända långt inifrån djupet, från där hjärtat slår.

Som en ny människa lämnar jag bastu och hav, cyklar genom Malmö. Förbi pildammsparken. Polisbilar överallt, en obehagligt stämning. Det får sluta nu, sluta skjuta och ge fan i att förpesta tillvaron för oss. Kom igen, vi är alla människor som bara vill finnas till i vår fina stad. Hoppas hoppas på en helg utan hat, det gäller oss alla, kan vi inte alla bara komma överens om det?

To get to where I'm going

Alltid är man väl på väg. Någonstans. Kanske någon dag att man kommer dit, där man är på väg. Och ändå, väl där vid vägens ände, finns bara nya vägskäl. Väl?

Wow, white one...

In love with the pingpong! När allt bara flyter, ryggmärgen sköter sitt, känslan finns där, allt blir rätt och åh, underbar känsla! Inte överdriva, det gick helt ok idag. Den där känslan infann sig under åtminstone ett par bollar och viktiga marginaler hamnade på min sida, och då är det KUL!

Leave and leaves

Gillar det här med att trampa ny mark. Nya vyer och vida vidder läggs till mina samlade erfarenheter, lagras i minnet av det upplevda.

Indien, Stavanger, Marocko, Berlin, Norge igen och nu snart en sväng till Rio De Janeiro. Och en helg i nån österuropeisk stad får nog avsluta året sen. Budapest, eller Wien, Paris, kanske Warzawa?

Under tiden brinner skogen i hög klar luft. Skiftar i skinande rödgula nyanser till färger som liksom bara finns till just på hösten. Svischa förbi det där vackra, skogen, dimman lågt över böljande slätt, med Antony i lurarna. Mer höst blir det inte!

Så kom hösten, så kom ett inlägg!

Massa veckor utan text här, utan bilder, utan allt men inte utan att göromål gjorts, sysslor sysslats och tiden tickat. Från den senaste veckan då: Två filmer, två album, två böcker:

Eagle vs. Shark.

Limits of control.

Royksopp – Senior

Bra nytt.

Fläskkvartetten – Jag ger vad som helst för lite solsken

Bra gammalt.

Powerbook

Om den där kärleken, här ur mörkaste mörker:

Min fars slott är byggt i sten. Stenen är tjock som mörkret. Mörkret är på insidan det som stenen är på utsidan av detta slott: ogenomtränglig, obestiglig, ett stenmörker tungt som tanken.

Den mörka stenen tynger oss. Våra tankar trycker oss till marken. Vi rullar mörkret framför oss genom de iskalla korridorerna, och i rummen ackumuleras mörkret, sätter sig i våra stolar, väntar. Vi väntar.

Som ändå leder till den. Kärleken. Löjlig, vacker och löjligt vacker:

Jag var den plats där du kastade ankar. Jag var det djupa vatten där du fick vara tyngdlös. Jag var den yta där du såg din egen spegelbild. Du öste upp mig i dina händer.

Doktor Glas

No more comments, förrän bokklubbsmötet!

Küssen müssen

Man märker hur kroppen blir allt mer ofokuserad på att bara vara. Den hänger med som vanligt på det mesta. När man handlar, cyklar, umgås, äter. Sånt man gör. MEN JAG MÅSTE KYSSAS NU! Säger den plötsligt. Längtar så. Finns ju inget så fint skönt bra. Hörde en kille som ringde in till Krister i P3. Man skulle berätta om sin första kyss, han var 38 och väntade fortfarande på sin. Han såg fram emot det och sa att det måste vara en väldigt fantastisk grej att göra. Det ska man aldrig glömma att det är. Gudomligt! So let's kiss!