Roll away your stone, I'll roll away mine

Klart att Mumford haft ett finger med i den utmärkta nya bröderna Coen-filmen.
God Jul!

Kneel down to know my ground

Den där längsta och mörkaste decembernatten, det är alltid något visst med den. Att jag fyller år. Lagt ett år till bakom mig, med allt vad det inneburit.

Med en känsla av ensamhet som inte varit innan. På gott och ont. Söker den, och är samtidigt lite sorgsen över den.

Behöver familjen mer än någonsin. Förstår nu, på ett sätt som jag inte gjort innan, hur jag älskar dem. Pappa, finaste pappa, som blir allt finare. Vill ge honom allt gott, och hoppas att jag räcker till. Kommer att lägga ner mer tid på det. Ta mig tid. För honom. För sånt som varit självklart innan. Som jag nu inser är begränsat. Det är inte säkert att det blir samma sak imorgon ens, än mindre om två månader, eller år. Att förutsättningarna inte är så bra längre, gör mig så ledsen. Men gör att vi uppskattar dagen som den är, än mer. 

Vill ha allt som är nu för alltid. Det gör mig sorgsen och bräcklig. Samtidigt känner jag starkare och tydligare än någonsin min styrka. Mitt jag. Livet. 

I jobbet vara på den plats där jag passar allra bäst. Socialt, utvecklande, fritt. Där jag tillför mina kunskaper, det jag just nu är allra bäst på. Och trivs som fisken i vattnet. Jag trodde inte att jag var den som brann på det här sättet för något, men nu gör jag det, och älskar det.

27 nu. Älskad tror jag, behövd tror jag, utmanad av andra och säkert av mig själv. Redo för ett år till att njuta, än mer. Varenda kram, varenda blick, varenda ord som betyder något ser jag fram emot. 

Och varenda sång. Mumford &Sons tänker jag se. Nick Cave ska jag släppa in igen. Knausgård och Auster ska jag läsa. Backhanden ska jag utveckla ännu mer, serven och returerna ska luras, och set ska vinnas. Även om det är högsta ligan och ni säger att jag är bra ändå så ska jag visa er vinster på papper, poäng till laget, heja BTK Malmö.

Och att inta tillståndet som uppkommer på resande fot. Upptäckande, avslappnande, människor och städer. Gillar ju det, så resa blir det.

Annars vet jag inte. En dag i taget. Ett andetag i taget. Tusen tankar i sekunden. Tio känslor per tanke.

Dagen före dopparedagen och snart kommer snön och juletid får mig faktiskt att känna julefrid. God Jul.

Running around on firm ground.

Att välja till eller välja bort. 

Jag välljer ofta jaet. Bara detta jaet också, och detta, tänker jag. Välja bort, välja nejet, välja intet, det kan man göra sen, tänker jag. Ibland kan jag längta till sen, till tid med luft i. 

Friheten är lite lurig där. Jag känner mig fri och därför fri att säga ja. Så fort jag har sagt ja så sneglar friheten på mig med den där luriga blicken som jag inte riktigt vet vad den betyder. Gjorde jag fel som utnyttjade den? Vad vill friheten mig? Jag kan inte både ha dig och äta upp dig, det vet jag ju. Så då gör jag väl rätt då? 

Luften är fri.

Och många val känns också rätt. Här och nu, det jag gör och är. Jag ler och tycker om och trivs och utmanas.

Sen vill jag flytta till Berlin. 

Det ska jag göra, sen. Sen fast snart. Inte sen som i någon gång kanske, som inte blir av. Sen som i tiden med luft i, som ska komma sen. Jag ska börja lära mig att skapa den nu tror jag. Hösten är en bra tid för det, för lite lufttid. Kanske att tiden kan vara tillräckligt luftad redan till nästa höst. Tänk, ett år i Berlin, det vore något. Något alldeles nytt. Något alldeles väldigt trevligt. Vara i Berlin och välja, till eller bort, välja jaet eller intet. Att vara där och välja det istället för att vara här. Jag älskar Malmö. Så tänk vad fantastiskt att då sen få välja tillbaks det, komma hem igen. Det vill jag.

And so much I know, that things just don't grow if you don't bless them with your patience. 

First Aid Kit.

Easter weekend

Påskaftonen började med lite torra näsor efter couronne- och vinylkvällen på erikslust. Jag tvingades upp ur sängen, Sesam tvingades in i bilen Albina och Robbans balkong rustades med välkommen-hem-gäster. Sen bar det av till Åkessons gamla torp utanför Örkelljunga, mitt ute i ingenstans.
Massa hundar, ett par barn, Åkesson-syskon och Åkesson-föräldrar, oändligt många målade ägg, lagom mycket snaps, sill så det räckte, snöbrottning och påskäggsjakt.
När alla gett sig av kom den smygande, så sakta, en liten bit i taget: stillheten, lugnet. Öron så ovana vid den tystnaden. Inget sus från fläktar, brus från trafik eller buller av dörrar som slår i trapphuset. Och stillheten. Ingen tv, ingen dator. Bara sig själv liksom. Tomheten och ödemarken utanför. Bara fält, träd, ängar och växtlighet överallt. Ingenting som rör sig. Mörkret. Kylan, minus tretton på natten. Värme från eld och från allt annat som brann i och utanför den knastrande brasan i öppna spisen.
På morgonen åt vi frukost och läste fågelboken. Sesam satt minst lika fängslad och intresserad som vi och konstaterade att det var domherrar, blåmesar, rödhakar och nöt-nånting som åt av brödsmulorna utanför fönstret. Så var påskhelgen i torpet. Mysig och fin på alla sätt.
Åter i stora stan blev det badminton, pizza och bio. Once, var en fin liten film. En singersongwriter i Dublin som gör sin musik, lever sitt liv och upplever fina saker, förvirrande känslor och sånt trams. Nejdå, den var inte tramsig alls utan tvärtom en skönt behaglig feel-good-film med bra musik.

Me among the stars

Kan man kanske säga att jag liksom vandrar omkring på randen av ett vackert beläget berg. Självsäker, nöjd, behaglig. Med styrkan att flytta berg. Men det behövs ju inte, jag går redan längst däruppe ovanpå det.

Ikväll spelade de galna finnarna i 22 Pistepirkko för oss på KB. Det var fint, riktigt himla bra! Borde åka till Vega nästa söndag för att se dom igen, sköna snubbar. Låten som spelas, och hur det är, just nu: Rally of Love!

I never get myself any dayjob
Don't have to show myself what I am made of
You can see the lights coming through my shades
There is a fire burning
It never fades

I could have go to school if I wanted to
But there is a thousands things that I would rather do
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I'm gonna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don't care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

I'm gonna glime your bed from the footside
Blown betveen your sheets like a summer breeze
Tip toe over your backbone
I'm gonna kiss you like cloud from the sea

I'm gonna put my coins to the jukebox
I'm gonna have you on my mind when the rock stops
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I wanna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don"t care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

Can you see the sun

Heima

Jag kan vara saligt, lyckligt lyrisk ibland över inget speciellt som ändå är speciellt. Nu är ett sånt tillfälle. Om vi börjar bakifrån med dagen, eller framifrån, eller hur det nu blir.

Nu, precis hemkommen från Music Docs visning på Victoria av Sigur Ros dokumentärfilm Heima. Så bra. Vet inte var jag ska börja. Fotot, musiken, människorna. Bandet avslutar sin turné med att spela runt om på den öde sagoön. Islands så vackra natur skildrat med så snyggt foto. Pampigt förstås. Men inte bara det, detaljerna också. Och människorna. Barnen, de gamla och alla däremellan som kom för att lyssna. Gillade känslan av att få förmodligen visste vad de skulle få höra. Någonting var på gång i den lilla byn, det var gratis, så man lämnade sina hus och man gick dit. Och man njöt. Bilderna av deras ansikten och uttryck i kropp och handling. Sen musiken då. Jag tyckte volymen kändes lite låg i början. Jag ville höja, jag ville höra. Jag riktigt kände hur mina öron trånade efter mer, efter att få ta in ljuden och vadderas av det vackra. Bara låta trumhinnan svänga med i ljudvågornas rörelse och aldrig få nog. Bomullsbalsam för musiksjälen. Eller nåt. Efter ett tag tänkte jag inte mer på volymen utan fastnade helt i filmen och antar att jag mest satt och log. Tror till och med ögonen tårades nån gång. Men det är det där som jag sa i början, jag är sån. Och jag älskar det. Låta mig själv tycka att någonting är precis så fantastiskt, magiskt unikt som det faktiskt är. Musiken igen då. Sigur Ros har något som 16 Horsepower / Woven Hand också har i det där med väntan och förväntan. Att bygga upp en stämning och sen stanna där, länge, mala på och låta den förväntade fortsättningen dröja. Att vänta på någonting gör det så mycket starkare när det väl kommer, när väl den där tonen eller ackordet kommer. Eller vad det än är egentligen. En sjöman till exempel. Och till och med tiden under tiden, i längtan och väntan, kan då bli outsägligt vacker. Jag tänkte på Sigur Ros nu igen, hur stråkarna, trummorna, gitarrerna, sången, och för att sluta en fånig instrument-namedrop skriver jag bara allt, helt enkelt, hur tonerna tillsammans blir någonting så njutbart.

Så det var en perfekt avslutning på en bra dag. Jag var där själv. Det var bra. Jag är bra på att göra bra saker ibland. Hela dagen idag har varit en sån dag. Började med badminton i förmiddags. Rickyboy krossade mig med 5-21, 7-21 innan jag vann sista med 21-15. Stannade med cyklarna bredvid fotbollsplanen där MFF:arna hade försäsongsträning för att sjukgymnastnörda oss lite genom att analysera juckarmhävningar och roliga löptekniker. Väl hemma fanns de två människorna som jag nog tycker om mest i hela världen inloggade på msn. Syrran i Ozzieland och Retardyoggi på de sju haven förbipasserandes ett sovandes zombielikt New Orleans. När dom somnat ägnade jag nog åtminstone tjugo minuter åt att förbereda morgondagens seminarium. Det resulterade i oanad uppskattning av övriga gruppmedlemmar. Ibland undrar jag om jag bara är väldigt effektiv eller om jag är bra på att luras och lyckas komma undan med så lite möda som bara är möjligt när det gäller plugg och studier. Efter allt pluggande blev det iallafall dags för fika med the baguett man. Falafel, Simpan, backgammon och uppvevbar mp3. Om Rundgång blir Malmös populäraste musikbutik, om den ekologiskt odlade kravmärka mp3-spelaren blir större än apples ipod och om Baguettmannen blir ekonomiskt oberoende och därför lyckas bli klar med sin avhandling, så kräver jag faktiskt att få en liten del av äran och berömmelsen. Och gärna en mille eller så i ersättning. Jag tänkte köpa en trisslott på Malmborgs idag, kände på mig att det var en bra dag för det. Men glömde det när jag kom fram till kassan. Efter fikan och Rundgång köpte jag fyra t-shirts, ett skärp och två pocket på Myrorna. På bibblan blev skörden en currysoppa, tio cd-skivor, en kursbok och ett telefonåterbud från det tänkta biosällskapet. Bra att jag inte gav upp utan gick dit själv. Fick dessutom skriva mitt namn efter Bob Hund-basistens på Music Docs medlemslista, bara en sån sak liksom. Och jag hann köpa glödlampor på triangeln innan filmen började. Där var jag nog runt och tillbaks på ruta ett. En tisdag som trots sin gråhet var ovanligt ogrå anses härmed avslutad med ett sjukt långt blogginlägg. Det bara blev så.

Beginning End

With a little help from my friends Choclaudio och Balloonfighter har jag listat ut hur man kan spela lite musik i inläggen här, tryck play och testa vet jag!

Benni Hemm Hemm – BeginningEnd

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

The nest in my chest

Det blir mycket mail nu. Mindre blogg. Här kommer nån sorts kombination. Delar av mail som blir blogg.

Helgen ja. Jag åkte iväg i fredags. Per hämtade upp mig och det blev en trevlig bilfärd upp. Helschyst att få några timmar i en bil att bara snacka, dricka kaffe i termos och lyssna på ljudbok om krig och historia. Att njuta bara av själva bilåkandet, att vara på väg, susa fram på stora vägar genom landskap, det kan vara fint ibland. Väl framme i Göteborg fick vi bevittna en stor bilbrand efter nån olycka. Hela bilen var övertänd och det stod höga lågor, häftigt, lite som hämtat direkt från nån dålig (eller bra) actionfilm. Till slut hittade vi till Jonas mysiga lägenhet liksom högst upp på kullen i Brantbacken i ett hus som är som en lite större villa fast med lägenheter. Där fastnade jag i soffan och vi snicksnackade fram till sent, eller tidigt. På lördagen hann vi med att kolla secondhand-butik, stå på klipporna vid havet vid skärgården och nästan blåsa bort, äta vegetarisk buffé i Haga, hämta en barnvagn åt Ia på Mariaplan, låna en bok på bibblan, och åka i hans svarta sportbil med uppfällbara lampor i snöhagel som gjorde hela göteborg alldeles vitt på fem minuter. På kvällen fick man jättegod bakad potatis med räkor och grejer hos Per & Anna i Mölndal. Sen spelades det Carcassonne med alla expansionversioner som finns och efter massa timmar hade jag slått Per med en ynka poäng medan Jonas och Anna inte riktigt hängt med i toppstriden. Jättekul spel! Sena kvällar men lugnt med knasdricka och helpension inklusive gott sällskap utgjorde en perfekt helg.

Satt på tåget sen och längtade, såklart, och fördrev tiden med att skriva lite. Det blev visst på engelska. Tror det berodde på att musiken i öronen var på det språket. Eller så är det bara skönt att variera sig och uttrycka sig på ett annat språk med andra ord och meningar ibland.
(Helgens låt: Nick Cave - "Rock of Gibraltar")


It was a moment of time, anytime, quater past eternity
or just yesterday, a saturday afternoon.
On a rock, not of Gibraltar, but in Göteborg.
The wind blew every thought through and away
but some boy still remained in mind.
And the Nick Cave-song started to echo in my head:

"The wind could howl round our ears
for the next thousand years
The sea could crash about us
The waves could lash about us
I'll be your rock of Gibraltar
Together we'll be the rock of Gibraltar"

Later it became now and I sit in my room,
nobody was here except the night and me and a black cat.
And I ached for someone to take me away forward through time
from tonight and into you.

You who built a nest in my chest,
now you swim in the sea and
you swim inside of me.
I know that soon is soon and
I'm constantly longing for that neverending everlasting kiss
when you're back home again!

Unique week

Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.

Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.

Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.

Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.

Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.

Två middagsbjudningar har jag också varit på.

En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)

Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.

Song of this sunday

Soundtracket till första söndagen som sjöänka: Andrew Bird - "Spare-Ohs"!!!!! Eller "Darkmatter" för den delen. Eller nånting med The Decemberists. Tur att musik finns.

Bad mood

Lördag kväll. Ensam hemma. Skönt, nödvändigt.

Det kan vara trevligt med våldgästande vindrickande vänner ibland. Men inte idag. Inte för att det var särskilt lätt att få mig att hoppa i taket av lycka överhuvudtaget ikväll, men tyvärr var det nog inget bra försök att göra narr av min fina katt, min musik, mig, i mitt hem. Elak humor kan funka. Men man får ha lite känsla, lite tajming.

Vad som däremot funkar utmärkt en kväll som denna är att lägga in Andrew Bird, Shearwater och Iron & Wine i spellistan i itunes.

Jag saknar så...så satans mycket. Det finns en liten låda i mitt hjärta där jag sparar alla känslor, alla tankar och allt fint nu sålänge. Men fy vad jag längtar efter att få öppna den igen.

The fire I breathe...

Svårt i dessa dagar att skriva om annat än hur jag hoppar, svävar, flyger, flyter omkring i en så vackert behaglig tillvaro. Hur man kan gå på cykelvägen genom ett mörkt och öde Lorensborg för att hämta pizza och fundera över om jag någonsin varit lyckligare. Hemkomna från bio med Joss&Dave tidigare på kvällen. Darjeeling Limited - rekommenderas, se, nu!! Sen blev jag upptagen med att fortsätta sväva runt och ha det tokbra några dagar och sen blev det fredag och en braig kväll med braiga vänner, hos Molle sen Malin sen Jeriko, skoj und nice. Och nu lördag. Sovmorgon, promenad på stan, 4+4 pocketböcker och sen blev det Simpan med Tant H. Och fina underbara bästa miniyoggi ständigt vid min sida. Kommer bli tomt när han försvinner ut på sjön. Vi får se, det får gå, såklart.

Förr verkade låttexter om känslor och den där kärleken så sagolikt vackra och jag längtade, såg upp till det som beskrevs. Njuter mycket av musik nu som då. Men ändå annorlunda. Orden räcker inte längre till för att beskriva det jag är i nu. Kanske för att det är verkligt nu, inte en fantasi längre. Eller för att det inte längre är lika svårt. Lätt och lyckligt, låttexter handlar sällan om det. Because the night med Patti Smith är iallafall fortfarande en bra låt.

Pink clouds all over

Livet fortsätter att sväva fram på små rosa fluffiga moln.
Igår blev jag placerad framför en öppen eld i en gammal gammal stuga mitt ute i ingenstans i norra skåne. Tyst som döden, eller som livet utanför stan bara. Man hörde allt och ingenting. Knäpptyst, inte ens elsurr eller datorfläkt. Knastret från den öppna spisen, regndropparna på rutan. Satt och läste psykosomatisk medicin och elden värmde men längtade och väntade på den varma kroppen som var ute i ladan och tömde Volvo Albina från bildelar och skräp. Julmat och åtta elvadagars hundvalpar hos familjen Åkesson. På med sirenerna och ilfart tillbaks ner till stan för att hinna med middag innan Dusty-kvällen på debaser. Fortsatt svävande på moln under hela kvällen som gick. Jag tror hela jag och hela du skimrade i rosa som två självlysande magneter på dansgolvet. Det kändes så iallafall.
Och imorgon åker vi till Sälen, tjohoo!!

Dagens låt: Anders Parker - "Pink Clouds"

Happy birthday bloggen!

Torsdag 7 december 2006 skrev jag första inlägget i denna bloggen. Ett år sen. Jag hade ingen som helst aning och knappt ens några funderingar över vad det skulle bli av den. En vag tanke om att det vore kul att ha något att titta tillbaka på, vad jag gjort och hur livet sett ut och tagit vägen och blivit av. En annan vag tanke om att göra något kreativt. Skriva något bra, fotografera något snyggt, och med bloggen få ett forum att publicera det och därigenom kanske eventuellt också skulle kunna få någonting tillbaka, reaktioner och kommentarer. Åtminstone mer än om det legat gömd hemma i byrålådan, eller tankar som blivit kvar i mitt huvud. Vad det blev var väl egentligen inget av det där. Eller lite av varje. Men framförallt så blev bloggen en vän som jag inte velat vara utan ens ett par dagar utan att det då känts tomt och halvt. En följeslagare som hjälp mig att inte slarva bort det viktigaste jag har - mig själv. Självcentrerat som fan, såklart, det är ju en blogg.

Så kommer den självklara jämförelsen om vart jag befann mig då och nu, vilket kanske egentligen inte är så långt ifrån varandra. Och jag vägrar att se det som ett misslyckande. Jag skulle lika gärna kunna skriva tvärtom, för det stämmer också. Det har hänt massor. Jag är på en helt ny plats nu. Och nu. Och nu. Jag säger hej till mig själv varenda morgon, varje ny timme, minut, sekund, varje ny stund.

Då som nu är jag ensam. Kanske är jag lite mer ensam på ett ensamt sätt nu än då. Vilket är bra. Att vara ensam är ensamt och bör vara ensamt. Att slå sig till ro i ensamhet är både tråkigt och ensamt. Ensamt samt en blir tvåsamt.

Dagens låt får bli "Loneliness" och "Let Love Not Weigh Me Down" - Ed Harcourt, som spelar på inkonst NU. Jag är inte där. Nä. För jag är här!

Sit beside me on a star

Lambchop - is a woman

Right time's when..?

Bitande vinterluft tränger ända in i kindbenet. Och jag hatar att det är måndag.


Jag drömmer om tid. Ovissheten om tid, om när nu är. Alla klockor visade olika tid, och det var omöjligt att veta vilken som var rätt. Kanske var en rätt för mig, och en annan för någon annan. Frustrationen. Sen insikten om att jag inte kan veta. Om jag väljer fel kommer jag att märka det. Och det verkar vara näst intill ofrånkomligt.

Jag svävar åt alla håll.

Dagens låt: Stina Nordenstam - Sharon and Hope
She says I like to kiss you
He says you'd better not
He's on the brink of loving
She's on the brink of falling

Sunday-minded

Det är söndag och jag behöver inte sova än.
Ändå är det enda jag vill nu att försvinna i sömn, eller dimma, härifrån bara.
Höra Neil Young i rummet.
I want to live
I want to give
I've been a minor
For a heart of gold
Känna Sesams andning.
Glömma dåtid, framtid och nutid, alltid.
The winter is the best time of them all
Men idag är jag trött och tvivlar och undrar.
My life is changing
in so many ways
I don't know who
to trust anymore
There's a shadow running
through my days
Like a beggar going
from door to door

Poor me

Sjuker, på riktigt. Och just nu känns det ganska okej ändå.
Nyponsoppa och glass måste vara en av världens bästa uppfinningar.
Kassettband i stereon. Patti Smith, de gamla låtarna på ett blandband och jag tänker att det var längesen nu, allt det där.
Mysig katt med sin tass på mitt febervarma ben.
Näsdroppar och halstabletter.
Dvd:n laddad med filmer.
Hellre än sådär halvdålig, förkyld och konstig i kroppen är jag på riktigt däckad, dålig och svag. In i dimman. Fast vill bli frisk snart igen såklart. Och det vet jag ju att jag blir. Så, jag klagar inte (men tycker mycket synd om mig själv och tar så gärna emot all medömkan och krya-på-dig och omtanke, tack ni är verkligen fina!).

Wanna, won't..!

Och ytterligare en fylleblogg.
Bara att inse, jag är som mest kreativ då.
Och den ena värre än den andra. Eller mer och mer oförståelig.
On my way home (it is hard to be someone)

So bring it on
This garden is our home, dear
And I got nowhere else to go
So bring it on
Bring it on

Every little tear
Bring it on
Every useless fear
Bring it on

All your shattered dreams
And I'll scatter them into the sea
Into the sea

The geraniums on your window sill
The carnations, dear, and the daffodil
Well, they're ordinary flowers
But they long for the light of your touch

And of your trembling will
Ah, you're trembling still
And I am trembling too
To be perfectly honest I don't know
Quite what else to do

Bring it on
Every little fear
And I'll make them disappear