Searching for my wings sometimes

Plötsligt, från så många km/h, tog det bara stopp. På ett hotellrum i svårmodets vackra land i nordöst. Kanske en känsla av att vara övergiven, överkörd eller överlämnad. Men lämnad till intet av ingen. Till mina egna känslor, som jag inte förstår mig på. 

Känns iallafall inte bra att bli lämnad. Och jag undrar varför något som ”känns som” något betyder att det inte är helt sant. Så det som känns är inte sant. Då undrar jag varför det känns så mycket.

Kanske är det för att jag inte förstår att jag fortfarande kan längta. År går. Längtan trodde jag var något jag hade kommit över. Jag har definitivt väntat och längtat nog i mina dar, har jag tänkt. Så jag trodde att jag bara kunde fara fram nu, självgående, oberoende av att stanna och tanka. Tänka. 

Jaja. Det går över, det gör det alltid, som en fin vän säger. Jag började skriva iallafall, och det är bra. Så jag fortsätter lite. Också inspirerad av Auster som vanligt, som alltid när jag läser honom. Denna gången inspirerad av hans självbiografi, helt enkelt av att sammanfatta saker. Rada upp och räkna in, det finns en tillfredsställande nostalgi i det.

Det vackra svårmodets land och huvudstad bjöd såklart på en massa fint också. Jag älskar att ha varit där. Att ha tagit ytterligare en lång lång lång promenad för att se vad som finns runt nästa hörn, och nästa. Att se saker med de ögonen. Njuta av varje steg på nya gator, nytt land, ny stad. Allt som oftast ensam. Ibland i sällskap, isåfall alltid väldigt gott sällskap. Ofta det allra bästa, den allra bästa. Men som sagt oftare ensam. Med egna ögon. 

Fyra år som sjukgymnast nu. Och två år, ganska exakt, som jag har letat mig in i handikappidrottsvärlden. Där jag redan både gett och fått en hel del. Lite av varje. Och inte minst de långa promenaderna på de många nya ställena. Med en känsla av att äga världen, samtidigt som jag för varje steg övervinner meter för meter av ny mark. 

Bara för att nämna de senaste tre åren. Förbi de paralympiska arenorna och genom parkerna i höstsomriga London. Genom en nattsvart förort till Nantes någonstans i Frankrike. Inte en enda meter i småstaden i Belgien. Uppför berget i Slovenska Laasko. På cappuccinojakt i sluskiga tjeckiska Ostrava. Kilometer efter kilometer efter mil på en italiensk strand. Eller en strand i Split för den delen. Eller självaste Copacabana i Rio där allt inom paravärlden på något sätt en gång började. Sen semestrarna med de bästa av sällskap, som på Portugals sydkust. De sex Taiwanesiska städerna vi avverkade. Underbara alpveckorna i Chamonix, Val D’Isere och Val Thorens, tre år tre byar, många km/h. De många tyska städernas långa promenader. Düsseldorf, Berlin såklart, Stuttgart faktiskt, Bad Kreuznach, Mainz och Bonn. Innsbruck med sound of music in the air, och Wien. Frankrikes sagolika canyons i La Palud Sur Verdon i kontrast till Aix En Provence och Marseille. Nordens skönheter Reykjavik, Bergen, Stavanger och Helsingfors. Paris med Em ju. Zürich i just det där bästa sällskapet, bra mycket bättre än ensammast på jorden vid Bodensee. Barcelona igen, denna gången med jogg och nakenbad. 

Tre år och över trettio städer, sexton länder. För att nämna några. Längtan efter att resa är inte längre enorm eftersom jag är i en, bor i en resa just nu. Och det känns så förbaskat bra. Berlin, du kommer iallafall inte att lämna mig. Jag kommer att lämna dig och det är precis så det ska vara. Hårt men sant. Men jag älskar dig, om det är någon tröst. Vi njuter nu, så länge det varar. Och jag mår redan bättre för jag inser att du är här Berlin, och att jag får sova med dig inatt igen. Godnatt fina.

Smile for a little while

Så har det hänt att jag har kommit hit. Att Berlin blev en del av min vardag, eller jag en del av Berlins. Man kan inte ta på det, men det är så mycket så bra. Ja, jag älskar det! 

Man ska ta vara på det här, ska man. Och det gör jag. Tar vara.

På hur folk ler är gör. Det som skrivs sägs upplevs. Saker här behöver inte vara så mycket, det är ändå, på något sätt. Inget särskilt behöver åstadkommas eller uppnås. Bara att vara, och det som är, är något schyst nytt skönt tryggt gemensamt otvunget. Bara perfekt i det lite egna, enkla, det lite slitna, fula, som alla får vara en del av. Man behöver inte slå sig in eller passa in, man kan bara sätta fötterna på gatorna här, så kommer allt till en som en skön våg med en massa Berlin i.

Så är det, kommer att vara ett tag till, och det får det mer än gärna vara!

Kneel down to know my ground

Den där längsta och mörkaste decembernatten, det är alltid något visst med den. Att jag fyller år. Lagt ett år till bakom mig, med allt vad det inneburit.

Med en känsla av ensamhet som inte varit innan. På gott och ont. Söker den, och är samtidigt lite sorgsen över den.

Behöver familjen mer än någonsin. Förstår nu, på ett sätt som jag inte gjort innan, hur jag älskar dem. Pappa, finaste pappa, som blir allt finare. Vill ge honom allt gott, och hoppas att jag räcker till. Kommer att lägga ner mer tid på det. Ta mig tid. För honom. För sånt som varit självklart innan. Som jag nu inser är begränsat. Det är inte säkert att det blir samma sak imorgon ens, än mindre om två månader, eller år. Att förutsättningarna inte är så bra längre, gör mig så ledsen. Men gör att vi uppskattar dagen som den är, än mer. 

Vill ha allt som är nu för alltid. Det gör mig sorgsen och bräcklig. Samtidigt känner jag starkare och tydligare än någonsin min styrka. Mitt jag. Livet. 

I jobbet vara på den plats där jag passar allra bäst. Socialt, utvecklande, fritt. Där jag tillför mina kunskaper, det jag just nu är allra bäst på. Och trivs som fisken i vattnet. Jag trodde inte att jag var den som brann på det här sättet för något, men nu gör jag det, och älskar det.

27 nu. Älskad tror jag, behövd tror jag, utmanad av andra och säkert av mig själv. Redo för ett år till att njuta, än mer. Varenda kram, varenda blick, varenda ord som betyder något ser jag fram emot. 

Och varenda sång. Mumford &Sons tänker jag se. Nick Cave ska jag släppa in igen. Knausgård och Auster ska jag läsa. Backhanden ska jag utveckla ännu mer, serven och returerna ska luras, och set ska vinnas. Även om det är högsta ligan och ni säger att jag är bra ändå så ska jag visa er vinster på papper, poäng till laget, heja BTK Malmö.

Och att inta tillståndet som uppkommer på resande fot. Upptäckande, avslappnande, människor och städer. Gillar ju det, så resa blir det.

Annars vet jag inte. En dag i taget. Ett andetag i taget. Tusen tankar i sekunden. Tio känslor per tanke.

Dagen före dopparedagen och snart kommer snön och juletid får mig faktiskt att känna julefrid. God Jul.

Running around on firm ground.

Att välja till eller välja bort. 

Jag välljer ofta jaet. Bara detta jaet också, och detta, tänker jag. Välja bort, välja nejet, välja intet, det kan man göra sen, tänker jag. Ibland kan jag längta till sen, till tid med luft i. 

Friheten är lite lurig där. Jag känner mig fri och därför fri att säga ja. Så fort jag har sagt ja så sneglar friheten på mig med den där luriga blicken som jag inte riktigt vet vad den betyder. Gjorde jag fel som utnyttjade den? Vad vill friheten mig? Jag kan inte både ha dig och äta upp dig, det vet jag ju. Så då gör jag väl rätt då? 

Luften är fri.

Och många val känns också rätt. Här och nu, det jag gör och är. Jag ler och tycker om och trivs och utmanas.

Sen vill jag flytta till Berlin. 

Det ska jag göra, sen. Sen fast snart. Inte sen som i någon gång kanske, som inte blir av. Sen som i tiden med luft i, som ska komma sen. Jag ska börja lära mig att skapa den nu tror jag. Hösten är en bra tid för det, för lite lufttid. Kanske att tiden kan vara tillräckligt luftad redan till nästa höst. Tänk, ett år i Berlin, det vore något. Något alldeles nytt. Något alldeles väldigt trevligt. Vara i Berlin och välja, till eller bort, välja jaet eller intet. Att vara där och välja det istället för att vara här. Jag älskar Malmö. Så tänk vad fantastiskt att då sen få välja tillbaks det, komma hem igen. Det vill jag.

And so much I know, that things just don't grow if you don't bless them with your patience. 

First Aid Kit.

The nest in my chest

Det blir mycket mail nu. Mindre blogg. Här kommer nån sorts kombination. Delar av mail som blir blogg.

Helgen ja. Jag åkte iväg i fredags. Per hämtade upp mig och det blev en trevlig bilfärd upp. Helschyst att få några timmar i en bil att bara snacka, dricka kaffe i termos och lyssna på ljudbok om krig och historia. Att njuta bara av själva bilåkandet, att vara på väg, susa fram på stora vägar genom landskap, det kan vara fint ibland. Väl framme i Göteborg fick vi bevittna en stor bilbrand efter nån olycka. Hela bilen var övertänd och det stod höga lågor, häftigt, lite som hämtat direkt från nån dålig (eller bra) actionfilm. Till slut hittade vi till Jonas mysiga lägenhet liksom högst upp på kullen i Brantbacken i ett hus som är som en lite större villa fast med lägenheter. Där fastnade jag i soffan och vi snicksnackade fram till sent, eller tidigt. På lördagen hann vi med att kolla secondhand-butik, stå på klipporna vid havet vid skärgården och nästan blåsa bort, äta vegetarisk buffé i Haga, hämta en barnvagn åt Ia på Mariaplan, låna en bok på bibblan, och åka i hans svarta sportbil med uppfällbara lampor i snöhagel som gjorde hela göteborg alldeles vitt på fem minuter. På kvällen fick man jättegod bakad potatis med räkor och grejer hos Per & Anna i Mölndal. Sen spelades det Carcassonne med alla expansionversioner som finns och efter massa timmar hade jag slått Per med en ynka poäng medan Jonas och Anna inte riktigt hängt med i toppstriden. Jättekul spel! Sena kvällar men lugnt med knasdricka och helpension inklusive gott sällskap utgjorde en perfekt helg.

Satt på tåget sen och längtade, såklart, och fördrev tiden med att skriva lite. Det blev visst på engelska. Tror det berodde på att musiken i öronen var på det språket. Eller så är det bara skönt att variera sig och uttrycka sig på ett annat språk med andra ord och meningar ibland.
(Helgens låt: Nick Cave - "Rock of Gibraltar")


It was a moment of time, anytime, quater past eternity
or just yesterday, a saturday afternoon.
On a rock, not of Gibraltar, but in Göteborg.
The wind blew every thought through and away
but some boy still remained in mind.
And the Nick Cave-song started to echo in my head:

"The wind could howl round our ears
for the next thousand years
The sea could crash about us
The waves could lash about us
I'll be your rock of Gibraltar
Together we'll be the rock of Gibraltar"

Later it became now and I sit in my room,
nobody was here except the night and me and a black cat.
And I ached for someone to take me away forward through time
from tonight and into you.

You who built a nest in my chest,
now you swim in the sea and
you swim inside of me.
I know that soon is soon and
I'm constantly longing for that neverending everlasting kiss
when you're back home again!

Mer bilder

Hey Ho Holiday In Stöten

Ynklingen & Krymplingen

Nyårsnatten. 1 timme och 27 minuter av 2008 har passerat.

Jag är i Stöten, Dalarna, -7 grader ute. +40 grader i andra änden av sängen. Som egentligen inte är en säng utan en bäddsoffa med 4 extra bäddmadrasser från de oanvända sängarna i lägenheten vi hyr här i några dagar. I förmiddags åkte vi snowboard för första gången i våra liv, intressant. Det tog minst 1,5h att ta sig ner för backen som tar 5 min med skidor. Mörbultade, sönderslagna, aaaaaj mina knän, min rumpa, höften, armbågen. Men fasen vad skoj ändå, och lite hittade man balans och teknik mot slutet. Vi gav ändå upp, trötta, omtöcknade, hungriga på apelsin och macka, glada, och sugna på lite hederlig skidåkning efter lunch. Nyårskvällen inleddes med några timmars powernap, och upp vaknade en krympling och en ynkling. Krymplingen var jag efter alla snowboardfall. Ynklingen var han som drömde om möss som fäktas med nålar utan kraft. Stackars finaste har fått feber men kämpar sig tappert igenom nyårskvällen med mig.

Efter att ha känt mig ovanligt osentmental för ett nyår märker jag plötsligt hur tårarna inte kan hållas tillbaka ändå. Nya årets första tårar dröjde inte länge detta året heller. Ligger på rygg i mörkret och tittar upp i taker. Med huvudet på hans arm samtidigt som hetta strömmar från en febrig kropp. Jag tänker dödsångest, sen livsångest, eller tidsångest. Allt så bra, så fint, som är så förgängligt. Dessa tårar alltså, inte ledsna egentligen. Lite rädda kanske. Vill ha kvar allt såhär, nu, men vet att tiden alltid kommer rinna iväg, framåt, vidare.

Han sover. Vaknar. Tycker lite feberyrt att mitt knappande på datorn låter som de små fäktande mössen som tassar omkring, och att mina armbågar som rör sig mot madrassen är ett guppande flöte i havet. Han är fin.

Jag saknar min syster också.

Ungefär så gick tankarna när ögonen tårades där i mörkret någon timme in på nya året. Det enda som hördes i rummet var tunga andetag och det enda som syntes var ett blinkande sken i andra änden av rummet. Kunde det vara displayen från mobilen vi hittade i snön när vi kollade fyrverkerierna, eller mikrovågsugnen? Inser plötsligt att det är macbooken som blinkar. Och visst, förståss, självklart, det är ju skriva av mig nyårssentimentaliteten som är det enda rätta nu. And DONE! Gonatt världen...

Reseblogg given birth!

Så är det, och snart bär det iväg till Madrid!
Här berättar jag ALLT om hur bäst det kommer bli, Somewhere under the rainbow...
http://on-firm-ground.blogspot.com

End of vecka 30

Söndag i Skanör avslutar Skåne-helgen.

T.S. adventure

Sagan om äventyren på Tosselilla Sommarland.
Började sömnigt efter fredagens äventyr på Helsingborgsfestivalen och senare Sofia som spelade på KB, nicey. Lyckades ta mig ur sängen lördag morgon, och var plötsligt på bussen, på väg. Och att susa fram genom öppna landskap är något alldeles speciellt. Musik blir som allra bäst då. Ipoden i en örat, genom hela huvudet, över till Alex huvud och ut genom hans andra öra.

Framme i Tomelilla, och oavsett var i världen man befinner sig vet man alltid var man har Madde någonstans, dvs med huvudet i gottispåsen med nötter. Reiseleiter Rickard tar oss alla till dagens mål - Tosselilla Sommarland och TS-powergang gör entré.

Inte långt senare plaskar Madde&Alex i det enda vattnet som pappa Rickard förbjudit oss att bada i, letandes efter Emmas kamera som ploppade ur Alex ficka efter en liten extra pose på väg över vattnet med linbanan. Så kan det gå!



Rickard fick sin hamburgare, jag och Alex fick våra tattoos. Sen blev det hoppa loss på jättestudsmattorna, skojskoj! Lite getter, lite grisar och några kaniner senare blev det vattenland. Galna vattenrutschkanor, och också såna som inte gav något glid alls, stackar Rickyticky, och ännu mer stackars oss som fick stå uppe och vänta i iskyla på att förste man (med inbyggt antiglid i ryggen och rumpan) skulle ha hasat sig ner ända till poolen. Snart torra och varma igen, men inte länge till. Bumperbåtarna blev början på en väldigt blöt period.

Tosselilla stängde och de fem luffarna påbörjade sin vandring mot tågstationen. Ösregnet kom, men det gjorde inget, knäppt men jag njöt verkligen av stunden. Eller inte knäppt alls, bara förmåga att njuta av situationer, se vad som finns att se i olika lägen. Det fanns en sagolikt vacker regnbåge att se. Och det fanns att se och inse att jag har minst lika sagolikt bra, trevliga och roliga vänner som har en minst lika bra förmåga som jag att skapa och se vad som händer. Leenden och skratt och allvar i samförstånd, sånt är viktigt, och roligt.

Några kilometrar på landsvägen senare hittar vi Tomelillas Ica Kvantum, med fikabord utanför kassorna och allt, perfelt för lite sprit, muffins och råa kycklingprinskorvar. Stugan på Österlen hade säkert varit mysig, men hem och ta den skönaste duschen på väldigt länge passade ännu bättre. Avslutningen med mysbyxe-shawarma-äppelkake-filmkväll blev perfekt. Sen sov jag så hårt att jag fick ont i örat.

Sum of some summer days

Det började väl någon gång när sommaren kom tillbaka. Dropkickspelningen, punk som lever och människor med. Fulla Jalle, tuppkammen och tvättbjörnen som, med all rätt, tog min säng. Svartklubb och grönt gräs, för lite sömn och en lagom tung arbetsdag.

Jobbet fortsatt bra, fortsatt nya trevliga figurer att lära känna. Sommarkvällar i bästa sällskap. Folks föräldrar som dök upp till höger och vänster, sånt är kul. Beachvolleybollkvällar är kul. Och ölkvällar, eller kaffe. Soundtracket en helt vanlig sommarnatt: The Undertones - You've Got My Number (Why Don't You Use It?).


Berlin. Lugnet, caféerna, slitna kvarter och att iaktta människor, vimmel, stämning, det som gör Berlin till Berlin. Gå omkring och se och bara vara där, i min nya stad, underbart! Dit ska jag igen, och ofta, den saken är klar. Världens bästa resesällskap i form av en kunnig trevlig bra vettig påg som bidrog till en perfekt Berlin-intro för mig. Urtypiska datanördstysken ställde upp med sin hopplöst sunkiga ungkarlslya med plats (?) för couchsurfers från överallt och ingenstans. Tyskt par på resande fot. Vilsen Berlintjej som jag ler åt, och jag vet att hon inte förstår, inte mycket, för Rihannas låt "Umbrella" är inte bra, så är det bara. Liftande franska poeter med sin Spoonge Bob och dålig engelska, men dom dög gott som sällskap i Berlinnatten, efter klubbesök på Magnet i väntan på första tunnelbanan hem. Där fanns det tid för eftertanke, och att vara i nuet. Skönt. Hej livet, kul att du placerade oss just här just nu. Natten som är lång och mörk, men asfalten på Bahnhofen känns fortfarande uppvärmd efter dagens soltimmar. Nästa dag blev västberlin, Kreutzberg, Treptower Park och allt i sitt så spännande historiska sammanhang, jag måste ta reda mer om det där. Britt Bulow hade varit stolt över mig. Nattloppis, bögklubb, och att sitta i E:et i LIEBE, vara lagom berusad och älska att bara vara, där och då.

Hemma, och sen var det Möllevångshelg. Tvättbjörnen var här, alla var här. Superduperdagar. Oändligt hur mycket kul det finns att hitta på i den här lilla staden på jorden, med er alla fina underbara vänner. Snyft! Eller glädjefnatt. Eller bara lugnt konstatera att jag gillar läget, jag har det ganska bra, tack för det, ovärderligt!

Och här är jag. En hel del upplevelser och intryck senare. Den lediga veckan har varit fruktansvärt intensiv. Nu måste jag landa, låta saker falla på plats. Jag hoppas allt hittar rätt.
Ensam nu. Det är fantastiskt. Jag och musiken och känslorna och tankarna och minnena från en galet lång bra vecka som just varit.

Backwards into the future

Midsommarhelgen som innehöll det mesta, åtminstone mycket.
Midsommarafton, utan större festplaner. Smet från jobbet vid lunch och lurade till mig tid för att träffa P igen. Längesen. Sen sist, hör och häpna! Som då, fast ändå inte, såklart. Bättre. Keith Richards satt kvar på väggarna, sängen var lika stor, men inte som då. Rödvin, röda bär och svart historia som kom fram. Älskar att lyssna och finnas. Fick tusentals mp3 och en bärbar cd-spelare från stenåldern men värd minst guld, iallafall musiken där i. Skyndar hem för att hämtas upp av mamma och pappa som kör oss till Furuboda.


God mat och osannolik klockdramatik. Ensam sen promenad i vattenbrynet och fulla nakna nattbadare. Nostalgi från pappas godnattpuss på kinden och mammas långa tjocka hår genom mina fingrar. Sentimentalitet som alltid på högtider, årets milstolpar då man stannar upp och tänker tillbaks och än mer förundras över nuet. Känner midnatten, ser att det inte är svart utan blå himmel bakom tallen och hör Dire Straits Romeo And Juliet och Springsteens River.

Where you can fall for chains of silver you can fall for chains of gold You can fall for pretty strangers and the promises they hold

Now those memories come back to haunt me
they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me down to the river
though I know the river is dry
That sends me down to the river tonight
Down to the river
my baby and I
Oh down to the river we ride

Kärlek!!! Till musiken och natten och njuta av ett ögonblick, där och då. Solen på väg upp medan jag somnar. Drömmer om fula fiskar som inte är så farliga som de verkar, snarare uttråkande.


Midsommardagen. Mycket tid för ro och eftertanke i Furuboda, älskar att vara där. Sitter på altanen, ser djur och tänker på dom och på annat. Kalle Koltrast, Kalle Kanin och Calle Fin.
Rådjur på ängen, rävlik i diket. Tänker att man alltid är liten när man färdas i bil och följer landskapet utanför genom fönsterrutan.
Sen Mirnas födelsedagsbjudning i lilla stugan mitt på vackra Österlen. Ler åt Poppes öron som fladdrar långt bort nånstans mitt i de meterhöga växtligheterna på fältet.

Tar tåget från en liten ort någonstans mellan Simrishamn och Ystad. Hjälper två engelska turister att låta ödet föra dom antingen hit eller dit. Musiken i öronen igen, och snart i Malmö. Rykten om att Rickard stryker en mintgrön Edberg-overall, och SÅ kul att spela tennis igen. I kvällssolen i min stad!

Söndag. Natten höll mig vaken med tårar och tvivel. Men beslut är bra och behövdes. Vaknade långt in på söndagen. United-söndagen.

Måndag, och mötte inte någon på vägen till jobbet, hihi.. Leka är kul, men på riktigt kräver allvar, och jag längtar ju dit. Bra dag på Gyllebo, nya bekantskaper i personalen. Ut på stan. Återupptäcker skivesset och träffar Joss på möllan. 12 vinlyplattor, 1 mascara och 50cl öl rikare. Och miljoner nya önskningar om att det ska bli bra Joss.

Det var dagarna som gått. NU hemma. Ledig imorgon, och natten nu snart bara min. Laurie Anderson snurrar i spelaren...

They hear a voice it says: Good evening This is Captain Midnight speaking And I've got a song for you Goes somethin like this: Starlight Starbright We're gonna hang some new stars in the heavens tonight. They're gonna circle by day They're gonna fly by night We're goin sky high. So good night ladies And good night gentlemen Keep those cards and letters coming And please don't

Big Apple Flashbacks

Nu är det färdigbloggat från the big apple. Foto och lite text från varje dag finns under tidigare inlägg. Lägger till lite foto jag fick av brassen på mail idag. Miss you all, big apple people!

Lördag...Lilla Lilla Malmö

Tidsskillnad, flygplansmat och luftturbulens stal min sömn, och plötsligt var det förmiddag i London. Nästa sekund hemma, i lägenheten. Väldigt märklig känsla, tomhet, någon slags trygghet. Vet inte vad jag ska tycka och känna. Lilla lilla Malmö. Men underbara fantastiska vänner. TACK för att ni finns. Ni hänger med tillbaks snart, eller hur!? Jag lovar, det är outstanding! Saknar det så...

Fredag...Farväl NY :(

Sista dagen, det kändes. Ville verkligen inte lämna. Promenerade hela vägen ner, via east village och kvarteren med knäppa gatunamn till south street port med utsikt över broarna igen. Wall street igen. Det finns så mycket mer att upptäcka. Två timmars taxitur i rusningstrafiken runt hela Manhattan var verkligen något. Hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Allt jag upplevt där, och allt som bara var där just nu. Via Jerseys kaosartade vägnät mot Newark, och flyget österut. Times Squares neonblinkande fasader från 2000 meters höjd var grymt.