Roll away your stone, I'll roll away mine

Klart att Mumford haft ett finger med i den utmärkta nya bröderna Coen-filmen.
God Jul!

Even in the darkness

La Empanada och biograf Spegeln - en klassiker! Maten bättre än vanligt, filmen sämre än vanligt. Ångrar att jag inte stannade till och tog ett glas på Vapiano på vägen hem. Lockas dit, vet inte riktigt varför. Flådigt och flashigt, men sena kvällar och Caroli och Kvarn video gör att det funkar.

Annars då. Jag har ett nytt jobb. Jag jobbar med något jag älskar och brinner för. Det är helt himla fantastiskt!!
Pingis. Musik. Folk och ord. Att vara jag och att uppleva andra. Det är det gamla vanliga och det är så mycket nytt.
Jag vet vad jag vill ha och hur. Jag tar och ger och jag får och är. Så är det!

Easter weekend

Påskaftonen började med lite torra näsor efter couronne- och vinylkvällen på erikslust. Jag tvingades upp ur sängen, Sesam tvingades in i bilen Albina och Robbans balkong rustades med välkommen-hem-gäster. Sen bar det av till Åkessons gamla torp utanför Örkelljunga, mitt ute i ingenstans.
Massa hundar, ett par barn, Åkesson-syskon och Åkesson-föräldrar, oändligt många målade ägg, lagom mycket snaps, sill så det räckte, snöbrottning och påskäggsjakt.
När alla gett sig av kom den smygande, så sakta, en liten bit i taget: stillheten, lugnet. Öron så ovana vid den tystnaden. Inget sus från fläktar, brus från trafik eller buller av dörrar som slår i trapphuset. Och stillheten. Ingen tv, ingen dator. Bara sig själv liksom. Tomheten och ödemarken utanför. Bara fält, träd, ängar och växtlighet överallt. Ingenting som rör sig. Mörkret. Kylan, minus tretton på natten. Värme från eld och från allt annat som brann i och utanför den knastrande brasan i öppna spisen.
På morgonen åt vi frukost och läste fågelboken. Sesam satt minst lika fängslad och intresserad som vi och konstaterade att det var domherrar, blåmesar, rödhakar och nöt-nånting som åt av brödsmulorna utanför fönstret. Så var påskhelgen i torpet. Mysig och fin på alla sätt.
Åter i stora stan blev det badminton, pizza och bio. Once, var en fin liten film. En singersongwriter i Dublin som gör sin musik, lever sitt liv och upplever fina saker, förvirrande känslor och sånt trams. Nejdå, den var inte tramsig alls utan tvärtom en skönt behaglig feel-good-film med bra musik.

Heima

Jag kan vara saligt, lyckligt lyrisk ibland över inget speciellt som ändå är speciellt. Nu är ett sånt tillfälle. Om vi börjar bakifrån med dagen, eller framifrån, eller hur det nu blir.

Nu, precis hemkommen från Music Docs visning på Victoria av Sigur Ros dokumentärfilm Heima. Så bra. Vet inte var jag ska börja. Fotot, musiken, människorna. Bandet avslutar sin turné med att spela runt om på den öde sagoön. Islands så vackra natur skildrat med så snyggt foto. Pampigt förstås. Men inte bara det, detaljerna också. Och människorna. Barnen, de gamla och alla däremellan som kom för att lyssna. Gillade känslan av att få förmodligen visste vad de skulle få höra. Någonting var på gång i den lilla byn, det var gratis, så man lämnade sina hus och man gick dit. Och man njöt. Bilderna av deras ansikten och uttryck i kropp och handling. Sen musiken då. Jag tyckte volymen kändes lite låg i början. Jag ville höja, jag ville höra. Jag riktigt kände hur mina öron trånade efter mer, efter att få ta in ljuden och vadderas av det vackra. Bara låta trumhinnan svänga med i ljudvågornas rörelse och aldrig få nog. Bomullsbalsam för musiksjälen. Eller nåt. Efter ett tag tänkte jag inte mer på volymen utan fastnade helt i filmen och antar att jag mest satt och log. Tror till och med ögonen tårades nån gång. Men det är det där som jag sa i början, jag är sån. Och jag älskar det. Låta mig själv tycka att någonting är precis så fantastiskt, magiskt unikt som det faktiskt är. Musiken igen då. Sigur Ros har något som 16 Horsepower / Woven Hand också har i det där med väntan och förväntan. Att bygga upp en stämning och sen stanna där, länge, mala på och låta den förväntade fortsättningen dröja. Att vänta på någonting gör det så mycket starkare när det väl kommer, när väl den där tonen eller ackordet kommer. Eller vad det än är egentligen. En sjöman till exempel. Och till och med tiden under tiden, i längtan och väntan, kan då bli outsägligt vacker. Jag tänkte på Sigur Ros nu igen, hur stråkarna, trummorna, gitarrerna, sången, och för att sluta en fånig instrument-namedrop skriver jag bara allt, helt enkelt, hur tonerna tillsammans blir någonting så njutbart.

Så det var en perfekt avslutning på en bra dag. Jag var där själv. Det var bra. Jag är bra på att göra bra saker ibland. Hela dagen idag har varit en sån dag. Började med badminton i förmiddags. Rickyboy krossade mig med 5-21, 7-21 innan jag vann sista med 21-15. Stannade med cyklarna bredvid fotbollsplanen där MFF:arna hade försäsongsträning för att sjukgymnastnörda oss lite genom att analysera juckarmhävningar och roliga löptekniker. Väl hemma fanns de två människorna som jag nog tycker om mest i hela världen inloggade på msn. Syrran i Ozzieland och Retardyoggi på de sju haven förbipasserandes ett sovandes zombielikt New Orleans. När dom somnat ägnade jag nog åtminstone tjugo minuter åt att förbereda morgondagens seminarium. Det resulterade i oanad uppskattning av övriga gruppmedlemmar. Ibland undrar jag om jag bara är väldigt effektiv eller om jag är bra på att luras och lyckas komma undan med så lite möda som bara är möjligt när det gäller plugg och studier. Efter allt pluggande blev det iallafall dags för fika med the baguett man. Falafel, Simpan, backgammon och uppvevbar mp3. Om Rundgång blir Malmös populäraste musikbutik, om den ekologiskt odlade kravmärka mp3-spelaren blir större än apples ipod och om Baguettmannen blir ekonomiskt oberoende och därför lyckas bli klar med sin avhandling, så kräver jag faktiskt att få en liten del av äran och berömmelsen. Och gärna en mille eller så i ersättning. Jag tänkte köpa en trisslott på Malmborgs idag, kände på mig att det var en bra dag för det. Men glömde det när jag kom fram till kassan. Efter fikan och Rundgång köpte jag fyra t-shirts, ett skärp och två pocket på Myrorna. På bibblan blev skörden en currysoppa, tio cd-skivor, en kursbok och ett telefonåterbud från det tänkta biosällskapet. Bra att jag inte gav upp utan gick dit själv. Fick dessutom skriva mitt namn efter Bob Hund-basistens på Music Docs medlemslista, bara en sån sak liksom. Och jag hann köpa glödlampor på triangeln innan filmen började. Där var jag nog runt och tillbaks på ruta ett. En tisdag som trots sin gråhet var ovanligt ogrå anses härmed avslutad med ett sjukt långt blogginlägg. Det bara blev så.

Unique week

Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.

Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.

Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.

Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.

Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.

Två middagsbjudningar har jag också varit på.

En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)

Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.

Night of life and death

Kanske låg det i luften. Vi hade pratat om död. Och liv, för det hör ofta samman.
Det hade varit en bra dag. En vardag. Höstdag. Jag hade skrivit hemtenta. Fikat på Simpan. Sett en vacker skymning. Blivit fängslad av en bra, mörk film. Den nådde mig verkligen. Jag lät den nå mig, så pass att jag blev lite illa till mods och plågad av hur grymt livet i vår värld kan vara. Det var Elephant vi såg. Se den.

Det blev natt och när Alex fått tillräckligt med spö i backgammon skulle jag lämnas ensam och han börja sin hemfärd. Vi hade tidigare under kvällen hört lite ljud från lägenheten under, skämtat om att han skulle komma upp och skälla ut oss för att vi hade för hög volym på musiken. Av en slump glömde Alex sin mobil och fick börja kasta upp saker nerifrån marken på mitt fönster för att jag skulle höra och komma ner med mobilen. I samband med det kommer grannen under ut på sin balkong. Hans syster och mamma hade precis dött. Han grät. Han hade slagit på saker, det var det vi hört tidigare. Han var helt förstörd.

Livet är så skört. Jag känner inte min granne. Jag önskar att jag var något mer, något större, en gud, en hjälte, så jag kunde hjälpa. Eller att han var något mer, så att han kunde hjälpa sig själv. Men vi är bara människor. Han genomgår sin tragedi. Och livet fortgår.

En vän skickar ett foto till mig på msn. Jag tror att det ska föreställa ett nyrenoverat kök, men upptäcker att det mer liknar en ultraljudsbild. Ett foster, ett nytt liv på väg, en ny pappa!

Det blev så märkligt. Döden och livet.

Inte långt senare kommer min fina lilla oroade vän in på msn. Bekymrad över sin far, förstås. Vi ska alla dö. Men att veta att man inte har långt kvar är bland det svåraste som finns. Att drabbas av sjukdom är orättvist. Och dagen innan hade den redan svaga pappans bror plötsligt gått bort i hjärtinfarkt.

Allt på en gång. All död och allt som verkligen betyder något.

Jag sov konstigt inatt. En ny dag är här. Jag tar den som den kommer. Jag vill veta allt, jag vill läsa mer om död, jag vill tänka och undra och känna. Men just nu vill jag nog också bara vara lite i något normalt och litet. Oh Laura på KB ikväll blir nog ingen aha-upplevelse, inget djupdyk. Hennes låtar är fina men inget mer. Så det kanske vore lagom. Lagom, usch.

Home and anywhere

Is that all there is..?
Knappast!


Och ALLT hör samman.
Blue in The Face som är en bra film som jag såg igår, som utspelar sig i Brooklyn som har en bro som leder till Manhattan som jag gick över i tyst samförstånd med någon som hade läst Auster men knappast var lika magisk som takterassen med utsikt mot Empire State Building med kyssen man inte glömmer av en människa som fanns då och där men knappast längre, men plötsligt dök upp på en chatt nära mig härom dagen. Kvällen ikväll, stand-up-komikern från NY som var fin på nåt sätt, skön typ framförallt, och bra att få skratta lite. Så, NY / Malmö, människor& saker där / människor&saker här. Jag är glad att jag såg Jens Lekman på inkonst till slut, för han sjöng, och sammanfattade så fint:

When people think of Sweden
I think they have the wrong idea
like Cliff Richards who thought it was just
porn and gonorrhea

And Lou Reed said in the film
"Blue in the face"
that compared to New York City
Sweden was a scary place

They seem to have a point
after meeting with this girl
maybe not Cliff Richards
but Lou has surely met her

Lie down, fall in, pass out

Klockan är 04.30. Trevlig bra kväll och natt avslutad. Ligger i sängen och lyssnar på Kashmir.
I miss you so much boy...
...I'd better tie together these ropes again...
...Rocket brothers crack and burst.

Försöker känna efter vad jag känner.
Lie down
fall in
pass out
while I'm wide awake
with the lights out...
...Back and forth as it always has been
and ever will be

Jag behöver bra filmer, jag älskar bra filmer. Åååh vad bra dom var! Hotell Rwanda och Mystic River blev kvällens skörd. Hemskheter som berör. Och man älskar ju att känna, så är det.

Innan dess en himla massa god mat, very nicey mates!! Ja, jag älskar verkligen er. Lugn och lycka i själen av att hänga i lägenheten med Helena, Alex och Calle.

Morgonfåglarna har kvittrat länge nu, morgonljuset tränger lätt genom persiennerna. Det är redan imorgon, jag borde sova lite. Skulle vilja hinna med att besöka mamma och pappa under min lördag. Ta med gardiner och ett par jeans att sy och laga. Måste hinna läsa om hur jag ska tejpa mammas hälsporre. Behöver hinna köpa linsvätska. Vill hinna dricka en kopp sprit. Helst hinna allt innan det är läggdags inför jobb på söndag morgon. Önskar hinna sova en massa sköna timmar och drömma vackra kloka bra drömmar också. Jag hinner nog.

Nightynight.

Det är inget fel på vädret, here comes the sun!

Långledig, långhelg, lång sovmorgon.
Något om veckan som gått bara, medan det gräddas scones i ugnen (var annars?).

Jobb och annat är vad det varit, just precis så. Först jobb, sen annat. Fortsatt soft på Gyllebo, sen trevliga påhitt med trevliga vänner.

Jag har promenerat med söta tanten med dockansikte och hennes katt - fina katten Kisen. Långsamt lunkande till affären och tillbaka, långsamt långsamt. Man behöver komma ner i tempo ibland. Det blir som att nästan stanna upp, åtminstone så pass att det blir tid för eftertanke. Bara genom att gå långsamt, hålla igen stegen. Tillbakablickar på ett liv, ett långt liv. Oftast lyssnar man med ena örat bara, använder de per automatik inprogrammerade kommentarer och fraser som man vet fungerar, som svar på deras gaggande om vädret, övrig hemtjänstpersonal och ungdomar nuförtiden. Så plötsligt kommer det, man hajar till och hör vad som berättas.

Min hypokondriska dam, bitter som få, ensam som ännu färre, som mitt i allt gnällande börjar beskriva en kväll långt bort i hennes långa eländiga liv. En lycklig kväll. Appropå absolut ingeting, så det gäller att vara uppmärksam. Hon förklarar hur hon hade tvingats jobba över dagen då hennes syster anordnade stor födelsedagsbjudning. Hur hon kommit för sent, men till slut äntrat lokalen, i sin röda vackra nyinköpta klänning. Hur hon bara lyst, glänst över alla andra som befann sig där. Inte självupptaget på något sätt, bara ärligt. Hur hon senare under kvällen fått en oväntad kyss mitt på munnen av sin nu bortgångna make. Hur hon blivit uppbjuden till dans av både maken och andra män. Hur hon dansat natten lång och rund under fötterna. Varför hon fick upp just den kvällen i minnet vet jag inte. Kanske för att vi just haft en bra dag. Hon hade orkat gå hela korridoren både fram och tillbaka, trots att vi duschat tidigare på morgonen vilket normalt sett tar slut på alla krafter. Och middagen var god, och killen som kommer med matvaror hade varit sååå kär och ställt av sig skorna på dörrmattan minsann, vilket ingen annan någonsin gör. Så hon var på gott humör, och kom att tänka på andra tillfällen i livet då hon också varit på gott humör.

Sen finns det fågelungedamen i sin stora stora komfortabla gungstol där hon nästan försvinner så liten hon är. Späd som en liten flicka, kotryggig och ögon som inte vill se. Eller vill, men kan inte. Ögonen tycker nog att de är för gamla, damen däremot har mer att ge. Så söt, så försynt. Så tacksam! Snacka om tacksamt jobb.

Maggan i personalen som plötsligt får syn på min ipod på bordet. Några minuter senare har hon lurarna i örat, diggar järnet och lever verkligen upp av att höra tonerna till Here Comes The Sun med Nina Simone. "DET SVÄNGER JUU" med vansinnigt hög och gäll röst för att överrösta volymen i sina egna öron. Alla i personalen hoppar högt och följer upp med ett hjärtligt härligt gapflabb, inklusive de som sitter 10 meter längre bort vid ett bord i andra änden av lokalen, så högt skrek hon. "PRATAR JAG HÖGT!???" med minst lika gäll röst. Skrattattacken vill inte ge med sig, bara så charmigt och oskyldigt.

Lite senare iakttar jag den lilla grupp som bildats av två tanter och en äldre herre som tagit sig ner från sina lägenheter för att sitta i samlingssalen och dricka kaffe och titta på regnet en stund. Det är mest tyst, långa stunder. Tiden måste vara lång när man är gammal. Synd att man inte kan ta vara på den bättre egentligen. Efter en stunds tystnad yttrar den ena damen någonting om vädret, det eviga regnandet. Detta är förmodligen det enda de pratat om under hela tiden som de suttit där. Med ett par pauser av tystnad och eventuellt någon annan kommentar om dagens ungdom eller liknande, men vädret är huvudämnet, alltid, inte minst en extra regnig dag som denna. Detta leder i vilket fall till att den äldre farbrorn i sällskapet får ett smärre utbrott. Damerna sätts rejält på plats och får höra att de fan ska sluta klaga över det jävla vädret som de ändå inte kan göra något åt. DET ÄR INGET FEL PÅ VÄDRET. Stackars tanterna som blir helt ställda, och även vi i personalen som sitter och fikar i hörnan längre bort tittar upp från våra kaffemuggar och tidningar. Jag ler. Dramatik i den lilla vardagen.

Okej, nog om jobbet. När klockan tickat fram till slut för dagen har jag gått hem, ofta somnat i gungstolen, ofta i solen på min franska bakong, ofta vaknat av förslag på påhitt med en sån där speciell power-nap-känsla i kroppen. Sen har jag ätit gott på bagatell och druckit öl på volym med Bröderna. Tänkt att malmö är en bra sommarstad, bäst! Sett ytterligare en dålig film med Patrik, om självmordshoppare från Golden Gate-bron. Men visst, fåglarna var fina i solnedgången. Sen hem i natten. Att råka på folk är det bästa som finns, ännu ett plus till denna staden.

Och livet ÄR regisserat. Om inte förutbestämt så med ett väl uttänkt mål som leder in på en viss väg. Det är ingen slump, men absolut inte desto mindre oförutsägbart för det.

Det var egentligen bara en dag. En annan dag var det pingpong och trevlig kväll på ölcaféet med Joss. Råka-på-hej hit och dit. Till sist hänga med Enoch-gänget och se film som blev hänga med Enoch utan gänget utan film.

Jag måste ha glömt nån dag. Igår tvättade jag, med mera. Sen sov jag. Sen vaknade jag, med mera. Mina scones är färdigbakade och uppätna, det gick bra även utan mjölk.

Det har regnat i över ett dygn, men himlen börjar ljusna nu, det är jättevacker. Tur att inte Farbror Anti-väder är här.

Dagens låt: Nina Simone - "Here Comes The Sun"
http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=vJJLQgRk4hNQaTEUEzKX
Ta den, den som vill ha den. Tänk på att man ibland kan använda lite pinsamt stark röst när man hör bra låtar. Men att ryckas med är det viktigaste.

Little darling, I say it's alright...
...Here comes the sun, it's all right...
...You can come on out.

Coming down to solid ground

Fredag, och det känns fantastiskt! Lovely vecka bakom mig och lovande helg framför mig.

Man tog sig framåt, lugn infann sig, grund formades och ro kunde spridas, trots allt. Trots tyngd, tvivel, rädsla...fel, kanske, eller rätt.

Veckan har känts. Bra, grym, fin. Eller bara känts, helt enkelt. Go with the flow, låta livets labyrint vara min allra bästa trognaste vän. Vi kommer bra överens oftast. Tungt är bra, tvivel är grymt, rädsla är spännande, eller. Kanske inte. Kan man ångra en konsekvens? Don't think so. Känsla, tanke, slump som blir till handling och en saga som kan berättas, åtminstone ytan. Det händer saker, saker betyder saker, saker är ändå bara saker. Djupet innehåller så mycket annat.

This weeks shoulders.
En axel mot min axel. Sudoku och trivsel.
Ett huvud mot min axel. En sån kväll som bara blir, sommar, spontanitet och underbara människor, människa, den och den och den. Något som drar, någon, lockar, vill, får kanske inte men kanske ändå, plågas och att älska känslor, alltid. Låta hända. Också bara vara, där, närvara i en skön känsla och välbefinnande med mig själv där jag är, i ett sammanhang.

En annan dag i veckan som gick var jag och Alex i Lund hos Poppe the bad dog. Hann se nästan hela Polanskis "Repulsion" iallafall, visste att den skulle vara bra. Den var bra. Det var den.
Därifrån drog vi till Mumma och Puppa och middag i Staffanstorp. Alex och pappa pratade krig, jag gick igenom pappas vinylsamling och spelade på deras piano. Hittade ingen mintgrön edberg-overall men däremot tre tennisrack som jag plockade med mig, så snart blir det lir i sommarkvällen igen. Satte oss i bilen, såg solen på väg ner och då vill man till havet. Väl framme i Lomma var det nog månen som var vackrast. Stor och vit på en blålila himmel med ett åar gråvitlila moln. Beauty it is. Skånepariets närradio säger jag bara, FM 89,2 mhz. Lyssna och begrunda, eller skratta. Bara gör det! Obeskrivligt...


Ny dag, upp i ottan. Jag älskar mitt jobb. Oj, men ja, så är det! Mycket sudoku, ännu mer kaffe. Läst, äntligen, tänk att det skulle krävas att jag började jobba för att det skulle hända. Med kacklande kafferepande tanter längre bort i lokalen blev det ett perfekt läsbrus. Med avbrott för att besöka tant hit och tant dit, koka kaffe eller havregrynsgröt. Tillbaks till fika. Prata mac, långa kroppsdelar, tidningsrubriker, musik och spel. Någon som har ett xbox med pingisspelet, jag måste låna. Man måste vara taktisk. Och easy girl samtidigt. Let loose, men inte glömma vad man vill. Det mesta kan gå fel.
how far can wrong go? don't fear, fire is enough
Livet är entropiskt. Jag tar med det i beräkningarna, glömmer inte att livets labyrint kommer att leda mig dit den själv vill. Min egen vilja och önskan är som en droppe i vattenpölen som 4-åringen utanför kronprinsen lägger sig raklång och plaskar i efter störtregnet häromdagen.


Årets första utomhusbio var en skruvad och snygg japansk anime, "Paprika". Torson i skymningen, regndroppar mot vårt paraply, tur att kroppar är varma. Ytterligare en nice day med en nice dig, my friend mr Choclaudio.

Sovit halv två till halv två. Och här är jag, var jag. Over and out!