Kneel down to know my ground

Den där längsta och mörkaste decembernatten, det är alltid något visst med den. Att jag fyller år. Lagt ett år till bakom mig, med allt vad det inneburit.

Med en känsla av ensamhet som inte varit innan. På gott och ont. Söker den, och är samtidigt lite sorgsen över den.

Behöver familjen mer än någonsin. Förstår nu, på ett sätt som jag inte gjort innan, hur jag älskar dem. Pappa, finaste pappa, som blir allt finare. Vill ge honom allt gott, och hoppas att jag räcker till. Kommer att lägga ner mer tid på det. Ta mig tid. För honom. För sånt som varit självklart innan. Som jag nu inser är begränsat. Det är inte säkert att det blir samma sak imorgon ens, än mindre om två månader, eller år. Att förutsättningarna inte är så bra längre, gör mig så ledsen. Men gör att vi uppskattar dagen som den är, än mer. 

Vill ha allt som är nu för alltid. Det gör mig sorgsen och bräcklig. Samtidigt känner jag starkare och tydligare än någonsin min styrka. Mitt jag. Livet. 

I jobbet vara på den plats där jag passar allra bäst. Socialt, utvecklande, fritt. Där jag tillför mina kunskaper, det jag just nu är allra bäst på. Och trivs som fisken i vattnet. Jag trodde inte att jag var den som brann på det här sättet för något, men nu gör jag det, och älskar det.

27 nu. Älskad tror jag, behövd tror jag, utmanad av andra och säkert av mig själv. Redo för ett år till att njuta, än mer. Varenda kram, varenda blick, varenda ord som betyder något ser jag fram emot. 

Och varenda sång. Mumford &Sons tänker jag se. Nick Cave ska jag släppa in igen. Knausgård och Auster ska jag läsa. Backhanden ska jag utveckla ännu mer, serven och returerna ska luras, och set ska vinnas. Även om det är högsta ligan och ni säger att jag är bra ändå så ska jag visa er vinster på papper, poäng till laget, heja BTK Malmö.

Och att inta tillståndet som uppkommer på resande fot. Upptäckande, avslappnande, människor och städer. Gillar ju det, så resa blir det.

Annars vet jag inte. En dag i taget. Ett andetag i taget. Tusen tankar i sekunden. Tio känslor per tanke.

Dagen före dopparedagen och snart kommer snön och juletid får mig faktiskt att känna julefrid. God Jul.

Me among the stars

Kan man kanske säga att jag liksom vandrar omkring på randen av ett vackert beläget berg. Självsäker, nöjd, behaglig. Med styrkan att flytta berg. Men det behövs ju inte, jag går redan längst däruppe ovanpå det.

Ikväll spelade de galna finnarna i 22 Pistepirkko för oss på KB. Det var fint, riktigt himla bra! Borde åka till Vega nästa söndag för att se dom igen, sköna snubbar. Låten som spelas, och hur det är, just nu: Rally of Love!

I never get myself any dayjob
Don't have to show myself what I am made of
You can see the lights coming through my shades
There is a fire burning
It never fades

I could have go to school if I wanted to
But there is a thousands things that I would rather do
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I'm gonna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don't care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

I'm gonna glime your bed from the footside
Blown betveen your sheets like a summer breeze
Tip toe over your backbone
I'm gonna kiss you like cloud from the sea

I'm gonna put my coins to the jukebox
I'm gonna have you on my mind when the rock stops
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I wanna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don"t care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

Can you see the sun

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

Unique week

Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.

Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.

Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.

Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.

Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.

Två middagsbjudningar har jag också varit på.

En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)

Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.

Happy birthday bloggen!

Torsdag 7 december 2006 skrev jag första inlägget i denna bloggen. Ett år sen. Jag hade ingen som helst aning och knappt ens några funderingar över vad det skulle bli av den. En vag tanke om att det vore kul att ha något att titta tillbaka på, vad jag gjort och hur livet sett ut och tagit vägen och blivit av. En annan vag tanke om att göra något kreativt. Skriva något bra, fotografera något snyggt, och med bloggen få ett forum att publicera det och därigenom kanske eventuellt också skulle kunna få någonting tillbaka, reaktioner och kommentarer. Åtminstone mer än om det legat gömd hemma i byrålådan, eller tankar som blivit kvar i mitt huvud. Vad det blev var väl egentligen inget av det där. Eller lite av varje. Men framförallt så blev bloggen en vän som jag inte velat vara utan ens ett par dagar utan att det då känts tomt och halvt. En följeslagare som hjälp mig att inte slarva bort det viktigaste jag har - mig själv. Självcentrerat som fan, såklart, det är ju en blogg.

Så kommer den självklara jämförelsen om vart jag befann mig då och nu, vilket kanske egentligen inte är så långt ifrån varandra. Och jag vägrar att se det som ett misslyckande. Jag skulle lika gärna kunna skriva tvärtom, för det stämmer också. Det har hänt massor. Jag är på en helt ny plats nu. Och nu. Och nu. Jag säger hej till mig själv varenda morgon, varje ny timme, minut, sekund, varje ny stund.

Då som nu är jag ensam. Kanske är jag lite mer ensam på ett ensamt sätt nu än då. Vilket är bra. Att vara ensam är ensamt och bör vara ensamt. Att slå sig till ro i ensamhet är både tråkigt och ensamt. Ensamt samt en blir tvåsamt.

Dagens låt får bli "Loneliness" och "Let Love Not Weigh Me Down" - Ed Harcourt, som spelar på inkonst NU. Jag är inte där. Nä. För jag är här!

Where I'm going

Bra kväll där jag ser och tänker och är och
känner mig som någon jag gillar att vara...
...och glömmer det jag egentligen skulle skriva.

Cry into midnight sky

Jag visste att det skulle hända. Jag visste det. Visste det. Visste det. Det. Det. Det. Det.
Det. Written in out fate

Blicken, kylan, igen. Jag skrev det igår, men suddade. Bort bort, för jag trodde att det var borta. Jag skrev om exakt den blicken. Men tänkte att äsch, lägg av nu, det där är utspelat, borta. Så jag suddade. Men borta var det inte, tydligen.

Apple-dag hemma, i telefon med äppel-päppel-pojkarna. Iväg, Kullander. Caroly city och King Crimson (!!!!?!!). Stress, skoj, skratt, cykelrace på gågatan, Simpan, trevligt att råka på Sophia, all hugs welcome. Buss till Lund, öl, yeah nice!

Han. Oj, oj, skakis, shit, knäppt. Känslor, hjärtat, bankar, hårt, skakar. Litet hej, iskall blick.
Tack.
Fuck.

Sen Mejeriet, Madde-Alex-Emma, bra kväll. Bra spelning. Ååååh ja. Och imorgon sänder dom Salem från KB, från kvällen jag kom från NYC, från kvällen då jag blev alldeles för full. Måste kolla det där, hoppas SVT har censurerat som de ska. Won't break this spell

Ja, som sagt, bra kväll, bra spelning. Perishers. Basisten var grym.

En massa tårar ikväll, till slut. I ensamhet. Men också en massa som betyder något. Det jag har nu betyder allt. Den tid jag har och njuter av här och nu, hade inte velat byta ut den mot något. Eller någon. Aldrig.
I freeze up when your smile
I lose myself in your eyes
and some how I realize
that whatever happens, I shall be greatful
for our time. (allt gult är inte mina ord. Utan Dina, fina, my friend)
All time is time well spent, with you!

I know all of your names
I know some of your secrets
I know when its your birthday (and what you want)
and i know about the gipsy blood running in your veins

Och att du vet det betyder mer. Tack.

Mr Alex skrev till mig för ett bra tag sen:
Through the darkness i shall guide you (my light is your guiding hand)
Ms Me skrev av en slump idag, och helt utan samband (via en låt jag gav dig):
You Are the Light (by which I travel into this and that)

(Fylle-blogg, dom blir såhär... typ)

Home and anywhere

Is that all there is..?
Knappast!


Och ALLT hör samman.
Blue in The Face som är en bra film som jag såg igår, som utspelar sig i Brooklyn som har en bro som leder till Manhattan som jag gick över i tyst samförstånd med någon som hade läst Auster men knappast var lika magisk som takterassen med utsikt mot Empire State Building med kyssen man inte glömmer av en människa som fanns då och där men knappast längre, men plötsligt dök upp på en chatt nära mig härom dagen. Kvällen ikväll, stand-up-komikern från NY som var fin på nåt sätt, skön typ framförallt, och bra att få skratta lite. Så, NY / Malmö, människor& saker där / människor&saker här. Jag är glad att jag såg Jens Lekman på inkonst till slut, för han sjöng, och sammanfattade så fint:

When people think of Sweden
I think they have the wrong idea
like Cliff Richards who thought it was just
porn and gonorrhea

And Lou Reed said in the film
"Blue in the face"
that compared to New York City
Sweden was a scary place

They seem to have a point
after meeting with this girl
maybe not Cliff Richards
but Lou has surely met her

Murar och möss

Tid går och saker händer och sker. Ständigt nytt att bearbeta och smälta.

Förra veckans intensiva dagar med Molly, kusin, andra vänner och bekanta och malmöfestival. En bra sådan, mycket kul på scenerna. Marit Bergman, Sahara, Salem, Vive La Fete, Anna Ternheim, Denison Witmer, Timbuktu, Miss Li, Levellers, Lemonheads. Och säkert ännu fler. Blir aldrig mätt på bra konserter.

Efter en intensiv vecka blev det tillfälligt lugn, jobbhelg och tid för eftertanke. Lördagkvällen på ölcaféet. Jag är tyst som en mur, tiger som en mus.

Tentan gick bra, superlätt, skön lättnad. Nöjd med mig själv att jag lyckades ta tag. Och nya terminen har börjat. Tillbaks till verkligheten, en lite mer strukturerad verklighet där jag just tar tag, ordnar, har koll, är bra för andra och för mig själv.

Annars då. Jo köpenhamn! Kaffe och plugga och titta på folk, små trevliga affärer, vinyl och kläder. Sen mötte jag upp med Alex. Glass och rundvandring, svalt men sol, park och folk. Mat och vin i nyhamn. Öl och öl på kafé kys med bra musik, på Retro med bordsfotboll, i Huset med snygg videoinstallation på husväggen och suggestiv japansk konst nån våning upp. Hot dog och vin på hovedbanegården. Sen sussa sött med Pum-Pum, Leif och Alex. Att orka upp tidigt för en skön förmiddag på trevligt café för att plugga på andra sidan sundet var väl en trevlig tanke, men får bli en annan gång.

Det känns som jag missat något. Jag måste hålla jämna steg, med mig själv, med livet, med allt som sker. Känslorna. Det är nog där jag inte riktigt är ikapp, släpar efter. Känner, men inte fullt och inte klart. Får se vad som händer. Det är lätt att säga så, men det är så det är. Jag vet lite mer, och ändå ingenting, fortfarande.

It's happening again...

Och ikväll igen, superbra musik upplevd, nu i pildammsparken och med Final Fantasy. Och ännu en kass youtube-ljudupptagning, men ändå.

Man blir ju så lycklig bara! There's always music in the air. Och jag älskar det SÅ.

Something special

Woven Hand igår på KB, som alltid väldigt väldigt speciellt.

Musiken som är så vansinnigt vacker. Att bara stå där, ta in ljuden och känna något mytiskt och väldigt stämningsfullt över det. Samtidigt rått, djupt, allvarligt och tungt. På riktigt. Något helt annat än allt annat. Outstanding i alla kategorier.

Och det har alltid varit så, varenda gång. Helt olika ställen i livet, helt olika sammanhang och situationer. Mycket känslor, mycket som varit och är känsligt. Men musiken har alltid fångat och fängslat och tagit alla omständigheter runtomkring åt sidan till bakgrunden för en stund när Edwards spelar.

Mäktigt är vad det är!