Fredagsfika

Söta Sesam, snälla mammsen, saknad sjömans rosor, semla och räkmacka, fredag eftermiddag.

Life sucks, and goes on

Kunde inget annat än att gömma mig under täcker när jag väl kom hem efter dagen med avsked och misslyckande. Ensam i världen, ensam mot världen. Sesam ville vara på min sida och gjorde verkligen sitt bästa. Stackare, så medmänslig och ödmjuk och empatisk som bara en katt kan bli när han slickade mitt blöta ansikte och tog mjukt med sina tassar samtidigt som han tryckte sin varma mjuka kropp så nära som möjligt. Inte ens det hjälpte. Sov bort skymningen. Sen en massa telefoner, håll käften då! Innan jag till slut gav upp lite, deppandet hade ändå fastnat i halsen. Och livet kommer nog vilja gå vidare hur mycket jag än gömmer mig nu. Lite uppgiven tar jag fram den fasad som behövs och svarar i telefonerna. Mamma som vill shoppa med mig imorgon, snäll. Ludde som vill gå på bio, snäll. Lite mess och msn. Fan då, jag som skulle deppa ner mig ordentligt, gömma mig i sängen minst resten av dagen, inte ens det klarar jag. Nu ska jag se Cassandra's Dream. Och preparera tofuburgare med sömnpiller. Och längta, längta, sakna, drömma mig bort till det som var och det som kommer.

Dagen Blä

FUCK och BAJS vilken jälva skitdag. Måste det vara så!? Får man inte ha det för bra!? Borde jag fattat att det inte är rimligt att ha det så bra utan att landa hårt och platt och plötsligt sen!? Måste jag påminnas så brutalt om att världen inte alltid kan vara bara vacker!? Varenda dag i fem veckor, exakt, sen SLUT-VÄCK-POFF. Mörkt. Tomt. Det står rosor på bordet, men han är inte där, som han ska vara. Två kuddar i sängen, men bara den ena som är fuktig av tårar nu. Ja han kommer tillbaka, snart. Ja jag klarar mig bra, sålänge. Men hur skulle jag kunna ana att man så snabbt blir så beroende och hur obehagligt och meningslöst det är att vara utan någon så fin. Tyst och kallt. Hemskt är vad det är. Men det får gå. Fan heller, känns inte så nu. Denna dagen borde verkligen inte fått existera. Skittentan också, sex timmars slit efter avskedsmorgonen, underkänd igen. Jag vill också underkänna, jag underkänner denna dagen.

The fire I breathe...

Svårt i dessa dagar att skriva om annat än hur jag hoppar, svävar, flyger, flyter omkring i en så vackert behaglig tillvaro. Hur man kan gå på cykelvägen genom ett mörkt och öde Lorensborg för att hämta pizza och fundera över om jag någonsin varit lyckligare. Hemkomna från bio med Joss&Dave tidigare på kvällen. Darjeeling Limited - rekommenderas, se, nu!! Sen blev jag upptagen med att fortsätta sväva runt och ha det tokbra några dagar och sen blev det fredag och en braig kväll med braiga vänner, hos Molle sen Malin sen Jeriko, skoj und nice. Och nu lördag. Sovmorgon, promenad på stan, 4+4 pocketböcker och sen blev det Simpan med Tant H. Och fina underbara bästa miniyoggi ständigt vid min sida. Kommer bli tomt när han försvinner ut på sjön. Vi får se, det får gå, såklart.

Förr verkade låttexter om känslor och den där kärleken så sagolikt vackra och jag längtade, såg upp till det som beskrevs. Njuter mycket av musik nu som då. Men ändå annorlunda. Orden räcker inte längre till för att beskriva det jag är i nu. Kanske för att det är verkligt nu, inte en fantasi längre. Eller för att det inte längre är lika svårt. Lätt och lyckligt, låttexter handlar sällan om det. Because the night med Patti Smith är iallafall fortfarande en bra låt.

Mer bilder

Hey Ho Holiday In Stöten

Sesam Söt

Ynklingen & Krymplingen

Nyårsnatten. 1 timme och 27 minuter av 2008 har passerat.

Jag är i Stöten, Dalarna, -7 grader ute. +40 grader i andra änden av sängen. Som egentligen inte är en säng utan en bäddsoffa med 4 extra bäddmadrasser från de oanvända sängarna i lägenheten vi hyr här i några dagar. I förmiddags åkte vi snowboard för första gången i våra liv, intressant. Det tog minst 1,5h att ta sig ner för backen som tar 5 min med skidor. Mörbultade, sönderslagna, aaaaaj mina knän, min rumpa, höften, armbågen. Men fasen vad skoj ändå, och lite hittade man balans och teknik mot slutet. Vi gav ändå upp, trötta, omtöcknade, hungriga på apelsin och macka, glada, och sugna på lite hederlig skidåkning efter lunch. Nyårskvällen inleddes med några timmars powernap, och upp vaknade en krympling och en ynkling. Krymplingen var jag efter alla snowboardfall. Ynklingen var han som drömde om möss som fäktas med nålar utan kraft. Stackars finaste har fått feber men kämpar sig tappert igenom nyårskvällen med mig.

Efter att ha känt mig ovanligt osentmental för ett nyår märker jag plötsligt hur tårarna inte kan hållas tillbaka ändå. Nya årets första tårar dröjde inte länge detta året heller. Ligger på rygg i mörkret och tittar upp i taker. Med huvudet på hans arm samtidigt som hetta strömmar från en febrig kropp. Jag tänker dödsångest, sen livsångest, eller tidsångest. Allt så bra, så fint, som är så förgängligt. Dessa tårar alltså, inte ledsna egentligen. Lite rädda kanske. Vill ha kvar allt såhär, nu, men vet att tiden alltid kommer rinna iväg, framåt, vidare.

Han sover. Vaknar. Tycker lite feberyrt att mitt knappande på datorn låter som de små fäktande mössen som tassar omkring, och att mina armbågar som rör sig mot madrassen är ett guppande flöte i havet. Han är fin.

Jag saknar min syster också.

Ungefär så gick tankarna när ögonen tårades där i mörkret någon timme in på nya året. Det enda som hördes i rummet var tunga andetag och det enda som syntes var ett blinkande sken i andra änden av rummet. Kunde det vara displayen från mobilen vi hittade i snön när vi kollade fyrverkerierna, eller mikrovågsugnen? Inser plötsligt att det är macbooken som blinkar. Och visst, förståss, självklart, det är ju skriva av mig nyårssentimentaliteten som är det enda rätta nu. And DONE! Gonatt världen...

Pink clouds all over

Livet fortsätter att sväva fram på små rosa fluffiga moln.
Igår blev jag placerad framför en öppen eld i en gammal gammal stuga mitt ute i ingenstans i norra skåne. Tyst som döden, eller som livet utanför stan bara. Man hörde allt och ingenting. Knäpptyst, inte ens elsurr eller datorfläkt. Knastret från den öppna spisen, regndropparna på rutan. Satt och läste psykosomatisk medicin och elden värmde men längtade och väntade på den varma kroppen som var ute i ladan och tömde Volvo Albina från bildelar och skräp. Julmat och åtta elvadagars hundvalpar hos familjen Åkesson. På med sirenerna och ilfart tillbaks ner till stan för att hinna med middag innan Dusty-kvällen på debaser. Fortsatt svävande på moln under hela kvällen som gick. Jag tror hela jag och hela du skimrade i rosa som två självlysande magneter på dansgolvet. Det kändes så iallafall.
Och imorgon åker vi till Sälen, tjohoo!!

Dagens låt: Anders Parker - "Pink Clouds"

God Jul

Jaha, då var julafton 2007 slut.

En ganska halvdan dag. Får man säga så? När man har en underbart varm, fin, kärleksfull familj och nära och kära som jag ju egentligen är oändligt tacksam och glad för..? Och när dagarna just precis nu är de bästa någonsin. Ja jag tror faktiskt det. Jag är löjligt lycklig och har det himmelskt bra. Jag älskar att känna saker, och har alltid gjort det, känt mycket. Men känt såhär har jag aldrig gjort. Helt utan undantag är detta nu känslor av enbart extremt positiv karaktär. Tillbaks till den halvdana julaftonen då. Menade bara att jag borde vara lyrisk. Men är inte det. Inget negativt i det heller. Kanske framstår allt som halvtomt utan den fantastiskt fina filuren som funnits nära och gjort mina dagar och timmar till himmelriket på jorden under den senaste tiden. Så idag blev en rätt så dryg dag. God mat, ja såklart. Kalle Anka, jovisst. Julklappar, roligast att ge som vanligt. Julmys med de som faktiskt börjar bli lite gamla, så sakta. Det gör inget, det är fint, också. De som är ganska så förutsägbara, gråa, inrutade. Ser men ser inte förbi, utöver. Känner, men inte mer än det redan välkända. Tänker, men inte i nya banor. Ja men såklart, så är det väl, och får vara, de är ändå de jag växte upp med. Formade mig. Eller nja. Men gav trygghet. Det har de verkligen gjort. Och gör. De behöver mig, alltså behöver jag dem. Och tvärtom också.

Ska sova lite nu, och längta efter att Tomten ska lämna skogarna utanför Ängelholm och dimpa ner nära mig, och låta drömmarna fortsätta ute i vakna verkligheten. Jag KAN verkligen inte sluta att le!

A Happy Birthday

Jag har fyllt år också. 22. Det känns bra. Att vara. Alltså. Och att fylla. Det var en finfin födelsedag, en happy birthday.

20 dec 06.30: Tårta, presenter, pussar.

20 dec 08.00: Sister Oz på mobilen - grattis till oss!

20 dec 08.30: Onda tankar om meningslösa undervisningstillfällen på rehabhuset. Men med ett leende på läpparna, som alltid these days.

20 dec 10.09: Ia och jag dricker fortfarande kaffe på SOL trots att rasten var slut för längesen. Det är viktigare att få klaga, och skratta åt oss själva.

20 dec 14.nånting: Jag lämnar fram en ogiltig tågbiljett till konduktören i slowmotion, ser osäker och söt ut och hoppas hoppas att han inte upptäcker nåt. Jag är dålig på att ljuga. Ia och Ika har sällan haft svårare att hålla tillbaka fnitterattacken.

20 dec 15.nånting: Kafferosteriet med Ia, Ika och Jörgen.

20 dec 16.nånting: Vandrar genom min stad, jullovskänsla, glad för allt fint som omger mig.

20 dec kvällen nånting: Tre-rätters på Volym. MUMMA. Lycka. Trivsel.

20 dec senare nånting: Inom på Möllan och råkar tajma Andi Almqvists premiär för nya videon, skoj.

20 dec slutet: Ingen is på pildammssjön. Inga stjärnor. Men vindstilla, fullständigt. Händer, mössor, munnar och så var födelsedagen slut. HAPPY birthday to me!

Jul ju

Så verkligt, men kan inte tro att det är sant. Två par ögon som lyser och lyser.
Har det jättejättebra och är jättejätteglad. Kroppar som vill vara ett.
Det är konstigt. Någon så fin, så bra, så JAA.

Hur kunde det jag mest av allt önskade så direkt och så plötsligt infrias? Kanske stod jag överst på lyckolistan när jag väl kommit mig för att kolla in turordningen. Whatever, jag har löjligt fina dagar just nu iallafall.

Julen står för dörren. Folk har rest iväg, staden töms på alla utombölingar till vänner. Men jag saknar er redan!

Det var väl det. Svårt att skriva med ett glimmande ljusskimmer som sprakar i varenda liten del överallt - i kroppen, sinnet, omvärlden, varandet, ja allt verkar ovanligt vackert. Livet ler mot mig. Blaha, jojo, men det är faktiskt så!

Soft star

Så plötsligt var man där. En känsla inuti, runtomkring, utanpå, överallt, som känns väldigt bra!
Helgen har varit finfin. Födelsedagsfesten i fredags med alla ni och ni alla och allt, trevligt! Fifh-middagen i Svedala igår, följt av kollektiv-inflyttningsfesten.
Is på pildammssjön, stjärnklart och lycka.
Söndag och ännu mer leenden. Ut på stan, haweli-brunch med spegelvännen från rajrajland och Mocca-te med anslutande trollunge.
Söndag kväll, han kommer snart, och jag gillar läget!

Sudden smile

Jag är underkänd på tentan. Typ tio personer har lämnat återbud till min födelsedagsfest ikväll.
Men jag ler, massor! Förvånad och förundrad av någonting så plötsligt, så mycket så rätt. Keep on smilin'!

Identical twin!

Idag har jag blivit konstaterad enäggstvilling!
Det 1,5 år fördröjda svaret på DNA-testet visar att jag och Emma med 99% sannolikhet legat och bråkat i samma ägg i mammas mage.
Så grattis till middagar, rikedom och andra saker som slagits vad om angående vårt tvillingskap. Tänk så fel man kan ha, jag som faktiskt tyckte det kändes ganska så säkert som att jag hade haft mitt eget ägg. Fast ändå inte. Rätt trevligt att veta att min identiska genuppsättning finns inte bara i min egen kropp utan även på andra sidan jorden just nu. Tänker på dig, världens bästa syster/kopia/uppdaterade, förbättrade version/ammE :)

Klartext i komplex kontext

Det kanske inte är vid regnbågens slut eller bortom en avlägsen vacker stjärna. Det kanske är en grå sten på den skitiga marken som ligger där och väntar på att bli upptäckt. Livrädd för att bli ivägsparkad. Kanske av misstag. Eller för att den bara råkade ligga i vägen precis i svängfasen för någons steg. Någon som hade lite för bråttom. Eller avsiktligt skyndade förbi.
Jaja.

Vaffödårå?

3 saker jag inte fattat senaste halvtimmen:

1. VARFÖR fick jag en tablettask på systemet? Antingen tyckte hon att jag var söt, eller så trodde hon att jag var ett barn som ville ha godis, eller möjligtvis så var det en kompensation för att det var extra rörigt i kassorna och jag var så hemskt vänlig som stod ut med det.

2. VARFÖR låg det ett oskrivet vitt kuvert med 100 kr i nedanför mitt brevinkast? Vem i hela världen kan ha lagt det där? Jag håller på att förgås av nyfikenhet. Väldigt mysko är vad det är.

3. VARFÖR får jag ett mail av CSN med rubriken "otillräckliga studieresultat"? Jag är ju ikapp med allt, omtentor och kompletteringar godkända.

Denna helgen börjar ju aningen förvirrat. Fortsättning följer, förhoppningsvis, eller så kommer jag få leva i ovisshet.

Happy birthday bloggen!

Torsdag 7 december 2006 skrev jag första inlägget i denna bloggen. Ett år sen. Jag hade ingen som helst aning och knappt ens några funderingar över vad det skulle bli av den. En vag tanke om att det vore kul att ha något att titta tillbaka på, vad jag gjort och hur livet sett ut och tagit vägen och blivit av. En annan vag tanke om att göra något kreativt. Skriva något bra, fotografera något snyggt, och med bloggen få ett forum att publicera det och därigenom kanske eventuellt också skulle kunna få någonting tillbaka, reaktioner och kommentarer. Åtminstone mer än om det legat gömd hemma i byrålådan, eller tankar som blivit kvar i mitt huvud. Vad det blev var väl egentligen inget av det där. Eller lite av varje. Men framförallt så blev bloggen en vän som jag inte velat vara utan ens ett par dagar utan att det då känts tomt och halvt. En följeslagare som hjälp mig att inte slarva bort det viktigaste jag har - mig själv. Självcentrerat som fan, såklart, det är ju en blogg.

Så kommer den självklara jämförelsen om vart jag befann mig då och nu, vilket kanske egentligen inte är så långt ifrån varandra. Och jag vägrar att se det som ett misslyckande. Jag skulle lika gärna kunna skriva tvärtom, för det stämmer också. Det har hänt massor. Jag är på en helt ny plats nu. Och nu. Och nu. Jag säger hej till mig själv varenda morgon, varje ny timme, minut, sekund, varje ny stund.

Då som nu är jag ensam. Kanske är jag lite mer ensam på ett ensamt sätt nu än då. Vilket är bra. Att vara ensam är ensamt och bör vara ensamt. Att slå sig till ro i ensamhet är både tråkigt och ensamt. Ensamt samt en blir tvåsamt.

Dagens låt får bli "Loneliness" och "Let Love Not Weigh Me Down" - Ed Harcourt, som spelar på inkonst NU. Jag är inte där. Nä. För jag är här!

Rain thoughts

Som när man plötsligt befinner sig
på toppen efter en uppförsbacke
utan att ens ha hunnit inse att det var tungt eller svårt.
Sånt är bra!

Sit beside me on a star

Lambchop - is a woman

Insikt, på sikt

Och NU först förstår jag,
hur det mer är ett läge, en känsla som infunnit sig,
till slut,
än ett unikt tillfälle, eller slump.
Hur jag är beredd att ge allt, massor!
Saknar, tänker, undrar, spånar, vill,
men är där ensam nu.
Jag är iallafall DÄR.

Time may change it
but I can't change time

Glad för

Veckan.
Bra på barnhab, bästa veckan hittills.
Bra att återförenas med missförstådda genierna. Att se Ias kropp under förvandling, snart världens bästa mamma.
Bra att jag lite tagit tag i lite saker, lite.
Bra med skevt uppstyckad nattsömn.
Bra drömmar. Vägleder, visar, förvillar, ljus, labyrint, erotik.
Bra mysmisse som är min.
Bra pingispass, trivs ju där.
Bra Joss, bästa, starka, fina.
Bra fredagseftermiddag med mamma.
Bra hemmagjord-pizza-kväll.
Bra helg återstår.

Text som säger ingenting. Ord som tråkar ut.
Men inte innehållet, för mig. Ville bara minnas veckan som gått, som känts ganska - Bra, helt enklelt.

Right time's when..?

Bitande vinterluft tränger ända in i kindbenet. Och jag hatar att det är måndag.


Jag drömmer om tid. Ovissheten om tid, om när nu är. Alla klockor visade olika tid, och det var omöjligt att veta vilken som var rätt. Kanske var en rätt för mig, och en annan för någon annan. Frustrationen. Sen insikten om att jag inte kan veta. Om jag väljer fel kommer jag att märka det. Och det verkar vara näst intill ofrånkomligt.

Jag svävar åt alla håll.

Dagens låt: Stina Nordenstam - Sharon and Hope
She says I like to kiss you
He says you'd better not
He's on the brink of loving
She's on the brink of falling

Sister's gone

Det börjar bli vinter. Syrran har åkt iväg. Jag visste att nya tider skulle börja nu, jag visste det redan långt innan hon åkte. Svårt att säga varför. En förändring är nästan alltid positiv. Ibland kan en grund vara mättad på förändringar. Förvandlingar har skett i flera lager redan. För att få nya infallsvinklar behöver en del av grunden bytas ut. Syster yster är en del av min grund, en liten del, eller stor, det är också svårt att säga. Så hon åkte iväg, till time of her life, och det känns så himla bra att veta att hon har det så himla bra, nicht wahr sis? Och för mig, jo jag har det ju också ganska bra! Och oftast mer än ganska. Vill både höja och sänka tempot, skynda vidare och stanna. En sak i taget.



Förr torkade jag bort tårar.
Nu låter jag dom falla fritt.
Fortfarande vet jag ingenting, allt kan försvinna.
Eller bli funnet.
Viska ljus i mitt öra då..!

What else is there?

Fredag kväll. Tryggt och lugnt, svårt att säga om det är i mig eller runt mig. Eller det runt mig som skapar det i mig.
Leende själ efter skön kväll här. Trevligaste vännerna. Vin i kroppen, knappast märkbart förutom just det där lugnet. Söt katt ihoprullad i soffan, suckar av välbefinnande. Imorgon ska jag sova, äntligen, veckan har varit en lång längtan till hit. Inte trött. Bara här och harmonisk.
Inget som gör ont. Tankar får tänkas.
Och jag har alltid valt det svåråtkomliga.
En styrka i valet att välja bort, välja inget som snarare är allt.
Känslor som får finnas och får också inte finnas. Bara mina.
Se sig om och inte se grönt. Låta grönast vara här, nära, där.
Jag kan inte veta, för det är bara en skugga, men vars källa kan vara grön, skinande, sprakande. Undrar utan att rota. Känner lugn, som nu, och ser på greve dracula.

See all this?

If I see a shadow
I should know that
it's something there.

Where I'm going

Bra kväll där jag ser och tänker och är och
känner mig som någon jag gillar att vara...
...och glömmer det jag egentligen skulle skriva.

Sunday-minded

Det är söndag och jag behöver inte sova än.
Ändå är det enda jag vill nu att försvinna i sömn, eller dimma, härifrån bara.
Höra Neil Young i rummet.
I want to live
I want to give
I've been a minor
For a heart of gold
Känna Sesams andning.
Glömma dåtid, framtid och nutid, alltid.
The winter is the best time of them all
Men idag är jag trött och tvivlar och undrar.
My life is changing
in so many ways
I don't know who
to trust anymore
There's a shadow running
through my days
Like a beggar going
from door to door

Dreaming my dreams

Nattens drömmar:


Jag går i en stad jag inte riktigt känner till. Hittar ett café som jag varit i en eller kanske två gånger förr. Vi ska ta en fika där, jag och någon jag hånglar med men inte är kär i, och det känns ganska trevligt. Där inne finns J som ställer till med en scen. Igen, tänker jag. Precis som sist, fast det nu var så länge sen. Det berör mig inte så mycket, jag låter det hända, låter honom hållas. Skrik och skäll hur mycket du vill, jag vet att jag inte gjort något fel.

Senare kommer jag hem till min lägenhet. Jag känner mig inte riktigt samlad, lite stressad. Jag ska dra bort någonting ur pälsen på Sesam, eller kamma honom, något sånt. Plötsligt inser jag att det hänt någonting, jag tog för hårt kanske, eller gjorde fel på något sätt. I kattens mage syns ett stort jack så djupt att man ser in till skelett, inälvor och mjukdelar. Jag låter det vara, det läker nog. Lite orolig för vad jag kanske ställt till med. Men det löser sig nog, det brukar det göra.

Jag är inte själv i lägenheten. Kanske är det Sesams närvaro som gör att jag inte känner mig ensam där, eller så är det någon annan. Fortfarande samma känsla av att inte vara samlad, ofokuserad och lite förvirrad. Plötsligt inser jag att jag har ytterligare ett stort rum i mitt hem som jag nästan aldrig använt. Det är sparsamt och tråkigt inrett eftersom jag lagt fokus på det andra rummet. Jag bestämmer mig för att detta nya rum ska inredas och göras i ordning för att kunna användas. Det verkar dessutom ha bättre och mer gynnsamma förutsättningar än det gamla rummet. Snygga golv bland annat, och jag ser redan hur jag kommer att trivas där.


Drömma är bäst! Nu vet jag att jag inte berörs lika häftigt av den där dramatiken längre, att jag nog allt är lite orolig för om jag kommer kunna ta hand om Sesam ordentligt, och att jag har nya rum i mig att tillgå.

More to say?

Jag vet vad jag känner och var jag är. Kan ni inte bara fatta det?

Strutsar som gräver ner sina huvuden i sand, säkert varm och fin visserligen. Men ingen särskilt säker grund att bygga någonting på va? Det finns en verklighet, där finns jag, farligare eller svårare än så är det knappast.

Nej, jag har inga funderingar på att inkräkta på ett liv som jag inte varit delaktig i på väldigt länge. Det där är utspelat, borta. På ett sätt. Kvar som en osalig ande i tankar, text och känslor - ja. Men inget som stör och förstör för mig. Det vilar där. Som allt annat som lagras och samlas på genom livet. Det som formar mig och blir jag.

Vad ett vägval innebär går aldrig att veta, varken i förväg eller efterhand. Kanske blir det bra, kanske bättre eller också bäst. Vi vet inte och får aldrig veta. Därför bryr jag mig sällan om att stanna upp och undra någon längre stund.

Den här bloggen är min. Jag skriver vad jag vill.
Jag är jag. Jag är vad jag vill.
Och det känns jävligt bra!

Poor me

Sjuker, på riktigt. Och just nu känns det ganska okej ändå.
Nyponsoppa och glass måste vara en av världens bästa uppfinningar.
Kassettband i stereon. Patti Smith, de gamla låtarna på ett blandband och jag tänker att det var längesen nu, allt det där.
Mysig katt med sin tass på mitt febervarma ben.
Näsdroppar och halstabletter.
Dvd:n laddad med filmer.
Hellre än sådär halvdålig, förkyld och konstig i kroppen är jag på riktigt däckad, dålig och svag. In i dimman. Fast vill bli frisk snart igen såklart. Och det vet jag ju att jag blir. Så, jag klagar inte (men tycker mycket synd om mig själv och tar så gärna emot all medömkan och krya-på-dig och omtanke, tack ni är verkligen fina!).

Queen of sorrow

Bonnie Prince Billy - Agnes queen of sorrow

Here where I am

Här är jag igen. Här, där jag är ganska lugn, ganska trygg, fri och nöjd med tillvaron och mig själv. Det är bra att veta att man är bra, det är lika bra. Igår var jag sjuk. Konstig i kroppen och i sinnet. Inget stämde och allt var tungt, fel, ont och svårt. Ville inte göra något, vara någon eller träffa någon. Idag var jag disträ och olik mig själv. Först nu börjar mitt jag återvända. Och då plötsligt med sån kraft att man vill springa ut till hela världen för att berätta att man finns och förgylla allas tillvaro med min närvaro. Söta Sesam ligger och sussar nära. Har aldrig aldrig sett nåt gosigare. Sååå fin. Jag bara ler, och njuter, precis som du Sesam. Världens bästa lilla stora mysmisse!

So in love...

Reseblogg given birth!

Så är det, och snart bär det iväg till Madrid!
Här berättar jag ALLT om hur bäst det kommer bli, Somewhere under the rainbow...
http://on-firm-ground.blogspot.com

Good times

Under ytterligare en vecka har jag tagit mig fram i livet.
Som ett höstlöv ligger jag bara stilla på marken och känner mig vacker i solen, lika gärna som jag virvlar iväg lätt som en fjäder genom den klara höstluften för att möta människor och sammanhang.
Genom tunnlar och över broar. Nya spännande saker överallt.
LYCKA att tycka vanliga vardagliga dagar är som finaste gåvorna till mig. Älskar nätkurs. Dagar på café eller orkanen, träffa folk och fä. Vara effektiv och kreativ, eller låta timmar gå i total frihet att göra precis det man känner för.
Drömmarna har försökt, men kan omöjligt slita tag mig nu. På tok för hel för det.

Brilliant skies

Wanna, won't..!

Och ytterligare en fylleblogg.
Bara att inse, jag är som mest kreativ då.
Och den ena värre än den andra. Eller mer och mer oförståelig.
On my way home (it is hard to be someone)

So bring it on
This garden is our home, dear
And I got nowhere else to go
So bring it on
Bring it on

Every little tear
Bring it on
Every useless fear
Bring it on

All your shattered dreams
And I'll scatter them into the sea
Into the sea

The geraniums on your window sill
The carnations, dear, and the daffodil
Well, they're ordinary flowers
But they long for the light of your touch

And of your trembling will
Ah, you're trembling still
And I am trembling too
To be perfectly honest I don't know
Quite what else to do

Bring it on
Every little fear
And I'll make them disappear

Cry into midnight sky

Jag visste att det skulle hända. Jag visste det. Visste det. Visste det. Det. Det. Det. Det.
Det. Written in out fate

Blicken, kylan, igen. Jag skrev det igår, men suddade. Bort bort, för jag trodde att det var borta. Jag skrev om exakt den blicken. Men tänkte att äsch, lägg av nu, det där är utspelat, borta. Så jag suddade. Men borta var det inte, tydligen.

Apple-dag hemma, i telefon med äppel-päppel-pojkarna. Iväg, Kullander. Caroly city och King Crimson (!!!!?!!). Stress, skoj, skratt, cykelrace på gågatan, Simpan, trevligt att råka på Sophia, all hugs welcome. Buss till Lund, öl, yeah nice!

Han. Oj, oj, skakis, shit, knäppt. Känslor, hjärtat, bankar, hårt, skakar. Litet hej, iskall blick.
Tack.
Fuck.

Sen Mejeriet, Madde-Alex-Emma, bra kväll. Bra spelning. Ååååh ja. Och imorgon sänder dom Salem från KB, från kvällen jag kom från NYC, från kvällen då jag blev alldeles för full. Måste kolla det där, hoppas SVT har censurerat som de ska. Won't break this spell

Ja, som sagt, bra kväll, bra spelning. Perishers. Basisten var grym.

En massa tårar ikväll, till slut. I ensamhet. Men också en massa som betyder något. Det jag har nu betyder allt. Den tid jag har och njuter av här och nu, hade inte velat byta ut den mot något. Eller någon. Aldrig.
I freeze up when your smile
I lose myself in your eyes
and some how I realize
that whatever happens, I shall be greatful
for our time. (allt gult är inte mina ord. Utan Dina, fina, my friend)
All time is time well spent, with you!

I know all of your names
I know some of your secrets
I know when its your birthday (and what you want)
and i know about the gipsy blood running in your veins

Och att du vet det betyder mer. Tack.

Mr Alex skrev till mig för ett bra tag sen:
Through the darkness i shall guide you (my light is your guiding hand)
Ms Me skrev av en slump idag, och helt utan samband (via en låt jag gav dig):
You Are the Light (by which I travel into this and that)

(Fylle-blogg, dom blir såhär... typ)

Late thoughts

En dröm är inte en lögn
även om den aldrig blir sann.
Eller?

Days passed by, again...

Ännu en helg har passerat förbi, med en massa bra saker som jag fått äran att vara med om.

I fredags var det frukostfika med Ia och Ika. Sen var det sol och frihet i höstluften, så plötsligt var jag på väg till Köpenhamn igen. Kollade lite i affärer innan Alex slutade jobbet. Gick till nyhamn, tog den där ölen och den där glassen och satt där i solen igen. Så skönt att bara vara där och då. Inte göra något annat än att njuta, prata, iaktta och fastställa människors relationer, attityder och personligheter (som vi förstås inte har någon aning om, men gissa går bra och kan nog träffa förvånansvärt nära ibland). Efter det blev det nytt sunk-mysigt-skönt-trevligt fik, med kaffe och ny nano som fylldes med musik. Middag, mer snack (outtömligt, outtröttligt), rosévin, mer öl, mer backgammonvinster. Långsamt tåg hem, men det märktes knappast. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

I lördags började dagen vid lunch, som vanligt nu för tiden. Så Tamnack-mat med Alex, David och Emma. Take-away-ICKE-latte på möllan i solsken. Mötte team Helena & Rickard som tillsammans uppnår ofattbara rekord i höjden av ineffektivitet. Man kan stå en halvtimme vid statyn och prata om allt och inget, utan att knappt ens märka att en anti-israel-demonstration hinner passera och sprida sitt budskap över torget, innan vi bestämmer oss för att bege oss till en affär för att inhandla ingredienser till kvällens middag. Jag cyklade hem sålänge och lämnade Anna & Fabio att vägleda ineffektivitets-teamet rätt i matdjungeln. Drygt två timmar senare dök de upp, redo att börja med middagen. Jag klagar inte, jag njuter, jag älskar att umgås med er, alltid! Och satans vad god maten blev! Lyxmiddag för 7 personer, inklusive en trevlig kväll, inte illa alls. Kl 02.15 gled Alex och jag in på KB, märkligt lagom nyktra. Nån drink och nån öl senare hamnade vi på dansgolvet lagom till sista låten och det slog oss att natten tagit slut precis när den börjat. Sånt som händer, bara att gå hem och sova. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

Söndagen blev åter igen en brabra skönskön finfin dag. Frukost blev åter igen lunch med David & Alex, nu på Mc Donalds, är det söndag så är det. På konsthallen sen spelade Rasmus och Albin lunch-jazz och vi hann åtminstone höra halva sista låten. En kaffe och en runda på utställningen, som verkligen rekommenderas varmt! Rickard och Helena dyker upp från olika håll och kanter, och tillsammans ansluter vi till virkfikat på På Besök där Emma precis virkat ett armband som matchade Calles näsa perfekt, du blev jättefin jag lovar. Ikväll missar jag Jonathan Richman på KB. Men varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

And so it is...

I am true
in every word that I speak

I feel like home
in every place I go

I believe
in every thing I know

Right now
which is good enoug

Trams for pumpum

Jag gick på stan idag, köpte presenter till min Joss
och lät blicken möta andras ögon
i en inte främmande stad
(Fråga 1: vilken låt? ledtråd: att pröva sina läppar mot någon annan, me like)

Jag satt på Tempo ikväll, fick present trots att det inte var jag som fyllde år
och tänkte att dipper-bartendern där nog har ganska roligt
åt sig själv
med sig själv
när han kör sitt eget lilla skådespel
Lite som på kuknästornet
(Fråga 2: Fråga 2: vilken sketch? ledtråd: Koffert efteråt, och hjärtligt ihjälkomna till ölcaféets queen of backgammon, yay!)

Nu gäller det att välja svårighetsgrad.
Känner du dig trög och bortkommen: hoppa direkt till B
Annars: fortsätt med A


A. Fråga 1 = Grön+Lila+Röd+Blå+Orange
Fråga 2 = Rosa

B. Fråga 1 = Om du lämnade mig nu (Winnerbäck och Miss Li)
Fråga 2= Kolla filmen då, pucko

Night of life and death

Kanske låg det i luften. Vi hade pratat om död. Och liv, för det hör ofta samman.
Det hade varit en bra dag. En vardag. Höstdag. Jag hade skrivit hemtenta. Fikat på Simpan. Sett en vacker skymning. Blivit fängslad av en bra, mörk film. Den nådde mig verkligen. Jag lät den nå mig, så pass att jag blev lite illa till mods och plågad av hur grymt livet i vår värld kan vara. Det var Elephant vi såg. Se den.

Det blev natt och när Alex fått tillräckligt med spö i backgammon skulle jag lämnas ensam och han börja sin hemfärd. Vi hade tidigare under kvällen hört lite ljud från lägenheten under, skämtat om att han skulle komma upp och skälla ut oss för att vi hade för hög volym på musiken. Av en slump glömde Alex sin mobil och fick börja kasta upp saker nerifrån marken på mitt fönster för att jag skulle höra och komma ner med mobilen. I samband med det kommer grannen under ut på sin balkong. Hans syster och mamma hade precis dött. Han grät. Han hade slagit på saker, det var det vi hört tidigare. Han var helt förstörd.

Livet är så skört. Jag känner inte min granne. Jag önskar att jag var något mer, något större, en gud, en hjälte, så jag kunde hjälpa. Eller att han var något mer, så att han kunde hjälpa sig själv. Men vi är bara människor. Han genomgår sin tragedi. Och livet fortgår.

En vän skickar ett foto till mig på msn. Jag tror att det ska föreställa ett nyrenoverat kök, men upptäcker att det mer liknar en ultraljudsbild. Ett foster, ett nytt liv på väg, en ny pappa!

Det blev så märkligt. Döden och livet.

Inte långt senare kommer min fina lilla oroade vän in på msn. Bekymrad över sin far, förstås. Vi ska alla dö. Men att veta att man inte har långt kvar är bland det svåraste som finns. Att drabbas av sjukdom är orättvist. Och dagen innan hade den redan svaga pappans bror plötsligt gått bort i hjärtinfarkt.

Allt på en gång. All död och allt som verkligen betyder något.

Jag sov konstigt inatt. En ny dag är här. Jag tar den som den kommer. Jag vill veta allt, jag vill läsa mer om död, jag vill tänka och undra och känna. Men just nu vill jag nog också bara vara lite i något normalt och litet. Oh Laura på KB ikväll blir nog ingen aha-upplevelse, inget djupdyk. Hennes låtar är fina men inget mer. Så det kanske vore lagom. Lagom, usch.