Kullaberg, Tosse och Nöffar

I like mondays

Jag mötte inte en enda själ på hela vägen hem från gustav förbi davidshall genom pildammsparken till lorensborg. Öde malmö en måndag natt. Nu hemma, sunka naken i lägenheten. Trevligt också med besök i dagarna. Allt har sin tid, all tid blir bra tid.

Hade sett Searching for the wrong eyed jesus ikväll. Bra att jag inte såg den på debaser förra veckan. Bra att istället dagen efter-hänga med roskildegänget då, den måndagen. Måndagar har varit bra dagar nu ett tag. Bra att vi såg filmen på dvd idag istället. Människoöden, misslyckade liv, verklighet, musik. Grymt snygg film, längesen jag såg nåt så bra!

Innan dess stan-hangaround med tant H och choclaudio. Pånyttfödda tankar om kreativiteten. Projekten. Filma, fota, skriva, musika. Sånt. Blir perfekt för detta året. Mitt blanka år, min helt vita sida som kan fyllas med precis vad som helst, när som helst, hur som helst.

Dagens presentaffär: Apoteket! Köp en packe våtservetter åt din älskade, eller varför inte en förpackning compeed för gnagsår åt en kär vän.

Så rinner tid iväg. Porlande flod! Bubblande lava från vulkan! Så känns det för snart kommer finasten hem, snart snart.

Roskilde - gör mig till en vilde!

Det började med att det var torsdag. Körde morgonrundan hem till tanterna på slottshöjden, gick hem och tog på mig badkläder och nya löpardojorna. Ut i solen och sprang ner till havet, i havet, igen, äntligen! Packningen klar, några sista msn-ord med min sjöprins på båten, och sen gav jag mig iväg. Bara jag och ipoden på tåget, men jag underhöll mig själv med att ringa in alla band jag ville se.

Väl framme på festivalen skulle jag bara leta upp entre west, vilket inte var så "bara". En vakt fick föra biljettlösa lilla jag över hela västra campingen där Molle mötte upp. Sen skulle jag bara lösa ut handikapp-assistent-biljetten i check in-huset, vilket inte heller var så "bara". Låååång promenad, nästan ända ner via Roskilde centrum, innan jag kunde få ut mitt armband som trevligt nog gav access till backstage- och mediaområde med diverse genvägar inne på festivalområdet. Jaha, sen var det bara att leta upp vår handikappcamping igen, men ingenting verkade vara så "bara" den eftermiddagen. Yrade runt lite men hittade snart fram till lägret där jag skulle höra hemma. En verklig oas i festivalmyllret. Lugnt och skönt, hyfsat nära till allt, perfekt! Sa hej men lämnade de tälthängande öldrickarna och gick ganska direkt iväg bort mot min första konsert.

Teitur var rätt tråkiga, om inte väldigt tråkiga. Jag hade väl hoppats på Josephine eller Louis Louis, men fick förbli besviken och oberörd. Vad som istället berörde var allt annat, att jag var där. Festival, stämningen. Så stort, så mycket folk.

Sen var det MGMT. Galet mycket folk igen. Omöjligt att ens kunna tränga sig fram så långt som till tältkanten. Halvvägs in i konserten kunde jag komma framåt lite. Och Time To Pretend blir man ju bara SÅ glad av! Now let's have some fun! Den ena hade flummig di leva-tygtrasa och hårband, den andra hade, åtminstone på extranumret, kalsingar, tränarjacka och solglasögon. Glad och nöjd med en skitbra spelning gick jag tillbaks till tältlägret.

Lite öl och lite handicamphäng senare var det dags för Radiohead. Tittade förbi Gossip en sväng först, tuff dam! Radiohuvudena spelade länge och väl, kanske till och med lite väl väl länge. Något ojämn konsert som tenderade att bli rätt tråkig, men sprakade förstås till nu och då. Vackert enormt böljande publikhav framför oranga scenen. Smet ifrån och skymtade förbi Säkert och Hellacopters, som väl båda var bra, typ, förmodligen. Man kanske inte kan tycka att hur mycket som helst är fantastiskt samtidigt, så mätt på konserter denna första kväll lunkade jag tillbaks till tältet. Där väntade fyra nya ansikten som kom att bli hemskt trevliga bekantskaper!

Fredagen gryr, solen steker, ölen flödar! Kate Nash inledde tidig eftermiddag. Men fokuset och siktet var inställt på underbara Band of Horses. Trots rullstolsknuffning genom baskstagegenvägarna var det omöjligt att ta sig fram till ens närheten av scenen. Helt fel scen om man står utanför, allt ljud försvinner. Men men, de ljud vi hörde var ljuva för nöffeöronen! Låt efter låt, och bara såå bra! Närmare slutet smet jag fram en sväng och fick åtminstone höra Monsters som sista extranummer på rätt avstånd från scenen. Tillbaks till handicamphäng och vi alla var mer eller mindre lyriska, någon rätt opåverkad och någon fullständigt fjortisförälskad. Musik är fint.

Var nog tvungna att smälta band of horses-upplevelsen lite, och därför fick tyvärr både Veto och Kings Of Leon stå tillbaka. Får se dom en annan gång. Man kan inte ta in hur mycket som helst. Funkar alltid som ursäkt.

Men Mogwai kunde man ju inte missa. Fick med mig tre av mina fyra underbart trevliga nya bekantskaper dit. Den fjärde söp i sin tältstol, däckade, hårt och djupt, vaknade och tog sig en vinare till för att däcka igen. Precis som det ska vara! Vi andra var som sagt på arena-scenen igen, nu för Mogwai. Lycka att få känns ljuden i kroppen av vacker musik som plöjer fram på grymt hög volym.

Konsertgänget splittrades i två halvor. Båda halvor gick för att se Cocorosie. Bene- och Sandy-halvan kunde man hitta, som förväntat, längst fram. Den andra halvan satt utanför i det dammiga gruset och pratade, vinade och tänkte att festivalens bästa kväll nog var i full gång. Måste erkänns att jag varken hörde eller såg mycket av den spelningen, prat som fångade mitt intresse kom i vägen. Men visst var han lika imponerande duktig på att göra ljudeffekter med egna rösten nu som sist jag såg dom med syster yster på Vega. Och Beautiful Boys spelades. Och dom såg ut som mörkblå neonvarelser i dräker med självlysande ögon. Rätt snyggt, men kanske inte så spännande i längden ändå.

Den andra halvan splittrades igen, så alltså var jag bara själv kvar när jag gick för att möta upp Nick Cave med sitt Grinderman på oranga scenen. Min älskade Nick Cave, som jag sett upp till, som ju på något sätt alltid varit min favorit. Vacker djup musik med underbara texter från en intellektuell och spännande människa. När jag nu fick se honom så kunde jag inte bli annat är besviken. Kanske inte så förvånad, och därför inte heller tröstlöst besviken. Mer lite uppgivet besviken med ett leende på läpparna. Som det kan gå, när man åldras. Eller när man inte lagt av när man borde. Eller nåt. Mr Cave hade blivit gubbe, gubbsjuk gubbe. Som besväras över att han inte är vacker längre och inte får knulla. Insiktsfullt av honom, nja knappast. Mest osmakligt och löjligt. Och om det är rock'nroll han försöker vara på scenen genom att se arg, full och förvirrad ut så imponerar det iallafall inte på mig. Musiken i sig funkar, skönt ös, riktigt snyggt. Som sagt, står ändå och ler under hela tiden. Och när det visar sig att extranumret blir en Bad Seeds-låt så fylls mitt leende med lite av den äkta musikkärlek som jag tidigare känt för Nick Caves musik.

Rusig av alkohol och rusig av en ruskigt bra musikkväll så långt (Kate Nash, Band Of Horses, Mogwai, Cocorosie och Grinderman), irrade jag vidare själv i natten på festivalområdet. Hittade Goldfrapp på gröna scenen, och de hade kvar på samma ljudvolym som Mogwais spelning där tidigare från kvällen. Sköna ljudvågor mot kroppen igen blandades med njutbart visuellt intryck från scenen. Sagolikt med hennes svängande mantel med mäktig musik som berör. Gick förbi Yeasayer på vägen tillbaks.

I tältet drömde jag att vi stod vid Devil, typ roskilde-folket och jag. Jag berättade att det var din bil (vadå din? jag skriver inte till dig här.. hmm..). Hans bil, min älskades, men att han var ute på sjön. ("Han, känns så opersonligt, kanske därför. Du är ju en del av mig!). Plötsligt sneglar jag lite snett bortåt, och där står du, med ett lite lurigt lyckligt leende. Jag vet inte om jag varit så lycklig förr i en dröm, som kändes väldigt verklig. Jag sprang bort till dig och vi överföll varandra i en oändligt lång kyss som stängde ute allt annat just då. Uppvaknande var hårt. Förvirrande eftersom drömmen varit så verklig. Så tomt, så hopplöst, när det enda jag vill i hela världen är att du ska vara här. Nästa år åker vi hit tillsammans. Och snart ses vi igen!

Lördagen kom och gick. Men så fel jag hade om att fredagen skulle bli höjdpunkten. Lördagen blev nog ännu bättre. Uppladdningens sikte var inställt på Neil Young. Det lyckades ganska bra, men råkade nog slå lite fel ändå eftersom My Bloody Valentine som spelade strax innan nästan berörde ännu mer. Äh nä det är svårt att avgöra. Konsertgänget såg först nåt för mig okänt tyskt band som faktiskt lät riktigt bra, måste kolla upp det. Sen Bloody V. Så jävla snyggt. Bilinda Butchers oberörda ansiktsmimik gör det hela väldigt effektfullt. Den höga volymen på gröna scenen höll i sig från dagen innan, och nådde nog sin peak här. Sen var det Neil Young. Gammal man som ju fortfarande är minst lika fantastisk. Old man är så fin, och nästan alla andra låtar från Harvest är också med. Till sist bankar han sönder nästan varenda sträng på gitarren.

Söndagen är mest en lång väntan på de sista bra banden, och på att festivalen ska ta slut så att man får komma hem trots att man inte riktigt vill att allt ska ta slut. Sista handicamp-hänget. Etype som får skriva autograf till kvinnan i permobil som precis kommer ut från bajamajan. Dansken som får skrattattacker och kan inte annat än köra permobilen i cirklar medan han smittar samtliga i vårt samt sitt eget camp med sitt skratt.

När det till slut äntligen är dags för Cat Power sitter vi alla som stirrande zombies, med undantag för två vildar som står längst fram och hoppar och får blommor. När Bob Hund äntrar oranga är det däremot jag som inte kan stå still. Pajas-Öberg studsar omkring som en vilde i sin vita outfit med handskar, mask och pärlhalsband, och ett stort smittande leende. Det kan ju inte bli annat än bra!

Bonnie Prince Billy avslutar mitt Roskilde 2008. Han har ju en röst som bara är så vacker, och även om musiken tenderar att bli lite väl country-lallig ibland, så blir den inte det. När jag står mitt inne i tältet och hoppas att nästa låt ska bli I See A Darkness, så råkar jag flytta blicken ut mot tältkanten och får se hur världen där ute blivit plötsligt mörkgrå och regnet öser ner. Vackert på nåt vis. Och allt känns lite som en avslutande filmscen när jag lämnar konserter och går i ösregnet bort mot campingen för hemfärd. Kallt och blött. Men har man en tendens att se på livet lite som ett upplevelseäventyr så har jag vunnit igen. Efter en helg med sol och värme behövde jag även kyla och regn för att samla ännu fler intryck. När jag svängde runt häcken en sista gång in mot campingen väntade två fullpackade bilar med skulande gamla och nya vänner i. Jag hoppade in och vi körde hem. Så var sagan slut!

små tuvor i gröna gräs

Senaste månaderna har varit lite som den där åkermaskinen i Halland. Som i sakta mak malde framåt, packade gräs i små fyrkanter som slungades bakåt och fångades upp av vagnen som drogs efter. Packade nytt gräs som återigen slängdes bak. Igen. Och igen. Som att föras framåt i livet, samla ihop sig, kasta det ifrån sig för att låta det landa i bagaget som man bär med sig där bak.

På ett bra sätt. Jag har haft det bra. Jag är så lycklig, så löjligt lycklig!

Sen finns det tuvor i alla gräs. Alltid lika oväntade när de dyker upp. Tuvor som man aldrig råkat på förr, nya tuvor helt enkelt. Som man inte har en aning om hur man ska handskas med. Men som man tar sig igenom. Nya erfarenheter. Nu vet jag en massa mer. Något nyfiket dök upp, ville väl kanske använda mig för att spana lite, någon annanstans ifrån. Från där som inte är här. Det var nog meningen att det bara skulle få vara för en liten stund, sen bort igen. En unik lättnad.

Vår, sommar, vardag, äventyr. Dagar, veckor, månader går. Big love!

Särdal förresten, grymmaste semesterdagarna på länge...

Sesam, svanen och fåret

Häpp! Här igen. Livet har pågått utan de skrivna orden ett tag. Det har gått bra det också.
Bilder säger bråkdelar av allt som hänt, men kan påminna om urplock av ögonblick som varit.

The Funeral

Så kom den mycket speciella och fina avskedsdagen för min mormor, lilla mor Elsa, begravningen i Broaryd. Det var bara de allra närmaste där. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi var 105 personer.
Efter bilfärden upp kom vi fram till lilla samhället i Småland, hem till villan som mormor bor i. Bodde i. Hon var inte där nu, märkligt känsla. Där fanns istället mammas yngsta syster och mina minsta kusiner som blivit så galet stora, en herrans massa år sen sist. Sen fylldes det bara på med nya återseenden, fler mostrar och morbröder, fler kusiner, bybor och andra som stod lilla mor nära. På kyrkogårdens parkering var det ett myller av svartklädda Haraldssons med flera. Fin känsla, lite sådär italienska jättefamiljen-stämning med alla släktingar.
I kyrkan var det så vackert. Sex av de åtta sönerna stående vid sidan av kistan där hon låg. Sex ståtliga, äldre, gråhåriga herrar som hedrar och sörjer sin lilla underbara mamma. 16 barn födde hon. Runt 45 barnbarn och 30 barnbarnsbarn. Alla hade hon koll på. Alla är vi sprungna ur hennes kött och blod. Mäktig tanke att den där svaga, spröda kvinnan, som nu är alldeles kall och blek, har uträttat så mycket i sitt liv. Lilla mor som gjort så stora saker. Och fina morfar som levt vid hennes sida. Så trött och på väg "hem" han med. Blind och dement, men ovanligt medveten och med just idag. Dagen då hans älskade fick sin sista vila och alla nära och kära var där för att minnas.

Ups and downs

Ikväll försvann dagen till natt sådär sakta smygande. Solen byttes mot svart mörker nästan helt obemärkt. Lite lömskt, lite läskigt. Ensamheten har anlänt. Tankar så tysta, stryker omkring i skallen, gömmer sig, aktar sig. Inte direkt rädd. Nä. Bara rädlsan för rädslan. Det är inte på riktigt. Det finns inget på riktigt som jag är rädd för, det är bara på låtsas. Den fördröjda förstärkta reaktionen kallar ju på uppmärksamhet. Så jag säger hej till den. Låter bekymrade känslor bubbla fram istället. Försiktigt närmande, någon tår, och nu känns det lite bättre. Sesams tass mot mitt ben. Månen är full. Jag ska sova, gonatt!

Springtime!

Vårrus i hela kroppen!!! Fy satan vad underbart ju.
Senaste veckorna har varit rus också bara i sig liksom. Underbara världens mest fantastiska loverboy som funnits med mig överallt och hela tiden. Allt som känns så rätt och overkligt bra mitt i verkligheten. Varje ny blick eller kram minst lika förvånande njutbart varje gång. Så har det varit, på obestämd tid, och jag har det så bra. Löjligt, nicht wahr!? Men fint.

Sen mc-brummade han upp till Göteborg och hoppade på en båt igen. Någon timme senare brummade jag till samma destination men med FIFH-gänget för handikapp-SM. Så nice att få hänga med rödtott igen. Du och jag joss, sa fisen! Lördagen är idag, och den började med pingpong på hallen. Ett guld bärgat, och hyfsade insatser av alla, coachen är nöjd. Anna, Per och minisötingen Ludvig kom förbi hallen och sen blev det mjukglass i solen på metropolen torg of Mölndal. Det var verkligen en superskön vårdag. Tog skjuts och sällskap av FIFH-klanen till nordstan innan jag avvek för att möta upp Jonas och tysk-australiensaren. Där var vårruset i kroppen i full gång. Strosade längs med avenyn, take-away-kaffe och glass, smalltalk och utlandskänsla. Vegokäk nånstans och kvällshäng vid strandkanten under stora bron. Solen som värmde så sent som till åtta på kvällen, gäng i sommarhäng på klippavsatserna med folköl och mys. Oanat underbar dag avslutades med spädbarnsmys och förlossningshistorier i fyrkantiga höghuset i Mölndal innan jag anlände tillbaks till pingishotellet.

I badrummet på Scandic hotell står det "Tack för hjälpen!" på ett ställe men jag läser fel och istället "Ta hit jörgen!". Ett par lika bokstäver åtminstone ju, eller så håller jag på att bli helt knäpp!? Förmodligen. Och jag tycker SÅ mycket om det!

Farväl mormor

I fredags den 11 april fyllde min morfar 90 år. Efter födelsdagsfikan på ålderdomshemmet hade dom berättat för honom. Mormor har dött. Eller hur man nu säger en sak. Mamma ringde och sa det till mig. Okej, sa jag nog. Eller hur man nu svarar på en sån sak. Fina fina mormor. Gamla, jättetrötta kroppen som var klar med detta livet sen ett bra tag tror jag. Morfar blev nog ledsen. Dom ses alldeles säkert i sin himmel snart. Han längtar nog dit kan jag tro, än mer nu. Jag var på tåget när mamma ringde, och satt nog mest och undrade vad och om jag kände någon sorg. Eller vad det nu är man ska känna om en sån här sak. Men jovisst. Förbisvischande landskap längs med rälsen och en fin medkännande hand på mitt knä ger bra utrymme för tankar och känslor att få välla fram trots allt. Inte som värsta flodvågen, men lite som fukt som tränger igenom vått och sumpigt trä, droppar formas och trillar ner i en liten pöl som efter ett tag börjar rinna över och kommer upp fram från insidan av ögat, nätt och jämt fuktar tårkanalen ner mot näsan men ändå så det liksom känns lite svalt när det blåser till över ansiktet. Tänker på dig mormor.

Easter weekend

Påskaftonen började med lite torra näsor efter couronne- och vinylkvällen på erikslust. Jag tvingades upp ur sängen, Sesam tvingades in i bilen Albina och Robbans balkong rustades med välkommen-hem-gäster. Sen bar det av till Åkessons gamla torp utanför Örkelljunga, mitt ute i ingenstans.
Massa hundar, ett par barn, Åkesson-syskon och Åkesson-föräldrar, oändligt många målade ägg, lagom mycket snaps, sill så det räckte, snöbrottning och påskäggsjakt.
När alla gett sig av kom den smygande, så sakta, en liten bit i taget: stillheten, lugnet. Öron så ovana vid den tystnaden. Inget sus från fläktar, brus från trafik eller buller av dörrar som slår i trapphuset. Och stillheten. Ingen tv, ingen dator. Bara sig själv liksom. Tomheten och ödemarken utanför. Bara fält, träd, ängar och växtlighet överallt. Ingenting som rör sig. Mörkret. Kylan, minus tretton på natten. Värme från eld och från allt annat som brann i och utanför den knastrande brasan i öppna spisen.
På morgonen åt vi frukost och läste fågelboken. Sesam satt minst lika fängslad och intresserad som vi och konstaterade att det var domherrar, blåmesar, rödhakar och nöt-nånting som åt av brödsmulorna utanför fönstret. Så var påskhelgen i torpet. Mysig och fin på alla sätt.
Åter i stora stan blev det badminton, pizza och bio. Once, var en fin liten film. En singersongwriter i Dublin som gör sin musik, lever sitt liv och upplever fina saker, förvirrande känslor och sånt trams. Nejdå, den var inte tramsig alls utan tvärtom en skönt behaglig feel-good-film med bra musik.

Jump around

Skärtorsdag 2008. Mycket känns bra. Typ allt. Jättebra.
Fixade den jävla omtentan i tripple jump i tisdags, äntligen.
Påsken är här. Solen är lite varm. Vi går på stan med hoppsan-steg och varsin klubba i munnen. Ibland är livet mums!

Me among the stars

Kan man kanske säga att jag liksom vandrar omkring på randen av ett vackert beläget berg. Självsäker, nöjd, behaglig. Med styrkan att flytta berg. Men det behövs ju inte, jag går redan längst däruppe ovanpå det.

Ikväll spelade de galna finnarna i 22 Pistepirkko för oss på KB. Det var fint, riktigt himla bra! Borde åka till Vega nästa söndag för att se dom igen, sköna snubbar. Låten som spelas, och hur det är, just nu: Rally of Love!

I never get myself any dayjob
Don't have to show myself what I am made of
You can see the lights coming through my shades
There is a fire burning
It never fades

I could have go to school if I wanted to
But there is a thousands things that I would rather do
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I'm gonna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don't care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

I'm gonna glime your bed from the footside
Blown betveen your sheets like a summer breeze
Tip toe over your backbone
I'm gonna kiss you like cloud from the sea

I'm gonna put my coins to the jukebox
I'm gonna have you on my mind when the rock stops
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I wanna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don"t care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

Can you see the sun

Love Is Love

Och jag hoppade på öresundståget mot Kastrup, "Down Boy" med Yeah Yeah Yeahs i ipod, och ner kom han. Ankommande passagerare strömmade ut genom dörrarna. En dansk dam stod redo med sina danska flaggvimplar och kammade frenetiskt sina gråa lockar. Förväntan och hjärthopp. Den danska damens resenärer fick sina flaggor och sen äntligen äntligen var det han som gled ut genom dörren. Och den där välkommen-hem-pussen... Här blir det mest naturliga att sluta skriva och bara le, vilket är precis vad jag gjort också de senaste dagarna. Inget bloggande, men en massa mysiga känslor. Sällan mer än ett fåtal meter mellan oss, helst inga alls. Så rätt, så skönt! Så var det med det. Kanske börjar jag skriva om annat än rosenrödskimrande saker snart, men under tiden får det duga såhär :) En smiley också, ja herregud det säger väl allt om mitt tillstånd.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - "Love Is Love"

Smiling the day away

Som ett litet barn i väntan på julafton, den känslan fast gånger tusen. Så mår jag! Jag lyckades alltså att göra även denna dagen till en skön moonwalk som nu också leder framåt. Det har varit omöjligt att hålla tillbaka ett näst intill småflin på läpparna konstant under hela dagen idag. Föreläsningen gick som en dans. Bokrean resulterade i sex nya böcker och trevliga hejsan svejsan med folk på stan. Och såklart uppskattat att få flänga runt där tillsammans farbror Choklaudio. Kvällen blev laxmiddag och bokklubbsmys i uterummet på nionde våningen med stearinljus och sommarstugekänsla. Allt förstås i trevligt sällskap med mina dagdrömmars ständige följeslagare som jättesnart blir frisläppt hem till min verklighet igen. Pirr och underbar magkänsla!

Today once more

Det börjar kännas som nån slag moonwalk nu. Eller som den där filmen då Bill Murray tvingas inse att han varje morgon vaknar upp till föregående dag igen. Jag har varit så glad idag, det är ju så nära nu. Gått omkring och njutit av att ögonblicket närmar sig med stormsteg. Sen kommer en jävla båt och lägger sig i vägen i hans frihetshamn och fördröjer allt en dag till. Så nu blir imorgon som idag, och det är väl bara att försöka njuta av den på samma sätt som jag gjorde idag. Heja mej.

Further on please!

En vanlig söndag innebär ofta något av en tillbakablick på veckan som gått för att sammanfatta de tankar, samtal, känslor och händelser som slingrat sig fram genom dagarna. Idag är ingen sån söndag. Ingen ro att stanna upp. Inget behov av att se bakåt. Jag står på tå, tyngden framåt, studsar, hoppar, redo att lyfta och flyga rakt in i en ny vecka. Nästa vecka. Om nån timme börja den, veckan då han kommer hem!

Dagens låt: Engineers - "Home"

Time

Alkohol fåt tiden att flyga. Det kände jag redan igår vid torsdagseftermiddagsfyllan hos mamms och papps. Nu är jag där igen, samtidigt som jag läser mail om drömtid, tid som är slapp och slingrig som kelsjuka muränor. Om sex timmar ska jag sitta i en bastu på kallbadhuset och fundera över hur det kommer kännas att alldeles snart, för första gången i mitt liv, sänka ner min kropp i iskallt hav. Innan dess ska jag sova en stund. Men det blir bra. Har sovit mycket senaste dygnen, senaste tiden i stort, tror jag. Så en dag i trötthet, bakfylla och seghet som kanske kommer att slita lite på krafterna blir nog bara bra. Om jag bara kunde komma på fortsättningen på låten...aaah irriterande, hjäääälp!! "Time..." sjungs det och följs därefter av två ackord som låter som ambulanssirener, typ, dur och sen moll. Vilken låt är det, med vem??? Månen var fin innan ikväll, Pandora spelade Boy's Don't Cry som också stod på min tröja, och det var kul att träffa Ågren.
Gonatt.

Sesam at nights

PRECIS såhär är det, varenda jävla natt. Förutom batongen på slutet då kanske. Och jag ska inte klaga. Love you Sesam!

Heima

Jag kan vara saligt, lyckligt lyrisk ibland över inget speciellt som ändå är speciellt. Nu är ett sånt tillfälle. Om vi börjar bakifrån med dagen, eller framifrån, eller hur det nu blir.

Nu, precis hemkommen från Music Docs visning på Victoria av Sigur Ros dokumentärfilm Heima. Så bra. Vet inte var jag ska börja. Fotot, musiken, människorna. Bandet avslutar sin turné med att spela runt om på den öde sagoön. Islands så vackra natur skildrat med så snyggt foto. Pampigt förstås. Men inte bara det, detaljerna också. Och människorna. Barnen, de gamla och alla däremellan som kom för att lyssna. Gillade känslan av att få förmodligen visste vad de skulle få höra. Någonting var på gång i den lilla byn, det var gratis, så man lämnade sina hus och man gick dit. Och man njöt. Bilderna av deras ansikten och uttryck i kropp och handling. Sen musiken då. Jag tyckte volymen kändes lite låg i början. Jag ville höja, jag ville höra. Jag riktigt kände hur mina öron trånade efter mer, efter att få ta in ljuden och vadderas av det vackra. Bara låta trumhinnan svänga med i ljudvågornas rörelse och aldrig få nog. Bomullsbalsam för musiksjälen. Eller nåt. Efter ett tag tänkte jag inte mer på volymen utan fastnade helt i filmen och antar att jag mest satt och log. Tror till och med ögonen tårades nån gång. Men det är det där som jag sa i början, jag är sån. Och jag älskar det. Låta mig själv tycka att någonting är precis så fantastiskt, magiskt unikt som det faktiskt är. Musiken igen då. Sigur Ros har något som 16 Horsepower / Woven Hand också har i det där med väntan och förväntan. Att bygga upp en stämning och sen stanna där, länge, mala på och låta den förväntade fortsättningen dröja. Att vänta på någonting gör det så mycket starkare när det väl kommer, när väl den där tonen eller ackordet kommer. Eller vad det än är egentligen. En sjöman till exempel. Och till och med tiden under tiden, i längtan och väntan, kan då bli outsägligt vacker. Jag tänkte på Sigur Ros nu igen, hur stråkarna, trummorna, gitarrerna, sången, och för att sluta en fånig instrument-namedrop skriver jag bara allt, helt enkelt, hur tonerna tillsammans blir någonting så njutbart.

Så det var en perfekt avslutning på en bra dag. Jag var där själv. Det var bra. Jag är bra på att göra bra saker ibland. Hela dagen idag har varit en sån dag. Började med badminton i förmiddags. Rickyboy krossade mig med 5-21, 7-21 innan jag vann sista med 21-15. Stannade med cyklarna bredvid fotbollsplanen där MFF:arna hade försäsongsträning för att sjukgymnastnörda oss lite genom att analysera juckarmhävningar och roliga löptekniker. Väl hemma fanns de två människorna som jag nog tycker om mest i hela världen inloggade på msn. Syrran i Ozzieland och Retardyoggi på de sju haven förbipasserandes ett sovandes zombielikt New Orleans. När dom somnat ägnade jag nog åtminstone tjugo minuter åt att förbereda morgondagens seminarium. Det resulterade i oanad uppskattning av övriga gruppmedlemmar. Ibland undrar jag om jag bara är väldigt effektiv eller om jag är bra på att luras och lyckas komma undan med så lite möda som bara är möjligt när det gäller plugg och studier. Efter allt pluggande blev det iallafall dags för fika med the baguett man. Falafel, Simpan, backgammon och uppvevbar mp3. Om Rundgång blir Malmös populäraste musikbutik, om den ekologiskt odlade kravmärka mp3-spelaren blir större än apples ipod och om Baguettmannen blir ekonomiskt oberoende och därför lyckas bli klar med sin avhandling, så kräver jag faktiskt att få en liten del av äran och berömmelsen. Och gärna en mille eller så i ersättning. Jag tänkte köpa en trisslott på Malmborgs idag, kände på mig att det var en bra dag för det. Men glömde det när jag kom fram till kassan. Efter fikan och Rundgång köpte jag fyra t-shirts, ett skärp och två pocket på Myrorna. På bibblan blev skörden en currysoppa, tio cd-skivor, en kursbok och ett telefonåterbud från det tänkta biosällskapet. Bra att jag inte gav upp utan gick dit själv. Fick dessutom skriva mitt namn efter Bob Hund-basistens på Music Docs medlemslista, bara en sån sak liksom. Och jag hann köpa glödlampor på triangeln innan filmen började. Där var jag nog runt och tillbaks på ruta ett. En tisdag som trots sin gråhet var ovanligt ogrå anses härmed avslutad med ett sjukt långt blogginlägg. Det bara blev så.

Pingpongdravel while waiting

Söndag igen. Och jag vet inte, har jag nåt att säga? Mer än att jag är pigg, bla bla. Sovit gott, bla bla. För jag somnade elva igår fastän det var lördag, bla bla. Jo förresten , jag ångrar mig. Jag har något att säga. Typ detta: Igår somnade jag jättetidigt. Precis, men det sa jag ju innan! Men detta också: Maten jag lagade till Rickard och mig blev god, efterrätten också. Men vinet var nog sådär. Melodifestivalen hos Maja var bajs. Tur att det fanns en Emilia som sprang omkring som man kunde titta på istället. Huvudvärken var piss och jag kunde inget annat än att slänga in handduken, göra en höger-vänster och gå hem och sova. Vilket var bra klockan åtta imorse då jag utsövd kunde börja mitt äventyr med att ta mig till Skurup. Det gick bra. Och jag gjorde en av mina roligaste matcher på länge mot en Engblomare. Det blev lite av en ojämn match, vartannat set var hans, nästa var mitt. Han hade bra serve och svischade in loopar nästan felfritt vilket gjorde det väldigt svårt att hämta upp när det rann ifrån i början av seten till hans fördel. Set 2 och 4 var det tvärtom jag som fick drömstart, och lyckades hålla emot hela vägen. I sista och avgörande set var det traditionsenligt hans tur med den bra starten. 1-5 i sidbyte, 3-9, 4-9, 4-10 blev 6-10 och han tar timeout. Märkligt läge, han måste varit nervös eller nåt. Det är hans serve och jag har missat så många retuer under matchen, men lyckas ta båda poängen! 10-8, 10-9 och där gör jag en helt sanslös boll. Tio lika! Matchboll till honom igen, utjämnat, han missar serve och jag har matchboll. "Sidoöver, jag lurar honom med sidoöver, i mitten, han kommer missa, han kommer kommer han kommer missa, sidoöver sidoöver, missa INTE serven nu, sidoöver" och YES satan vad han blir lurad. MEN bollen sticker upp i luften, högt högt, har en massa skruv i sig och dimper ner lite väl långt bort, framförallt med tanke på att jag glömde tänka längre än att han antingen skulle missa returen eller stänka in den, så det allra sista jag var förberedd på var att slå en smash. Gör ett tamt försökt men missar, skit. 15-13 till honom sen. Jaja, kul iallafall!

Ännu en helg är slut, och det har gått oväntat smidigt. Det är inom räckhåll nu, det är faktiskt så! Fram genom veckan, förbi kommande helg, och sen...tar de skrivna orden slut. För det som kommer då går ändå inte att skrivas, beskrivas. Men upplevas ska det, ja jälvar. Lady luck är precis vad jag är!

The engineer over there

Han sa att han var maskinist på båten, men...jag antar att någon måste göra skitjobben också? Vad vet väl jag, en längtandes väntandes landkrabba i ett sjölejons hjärta.

Beginning End

With a little help from my friends Choclaudio och Balloonfighter har jag listat ut hur man kan spela lite musik i inläggen här, tryck play och testa vet jag!

Benni Hemm Hemm – BeginningEnd

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

Me and that black cat

Running & smiling

Aaaah värsta endorfinruset i kroppen! Sprang och sprang och var fullständigt outtröttlig idag. Solen, havet och promenerande, leende människor. Och mina ben som bara gick helt av sig själva, trots att dom inte fått ränna runt sådär sen Jogert och jag var ute runt jul nån gång. Skön känsla också av att ha haft en bra dag medan solen nu är på väg ner. Morgon och förmiddag på Simpan med tant H. Kaffe-kick, nöjd-med-att-ha-pluggat-kick och trevligt-snack-med-trevlig-vän-kick. Cykeln är lagad igen och det firades med att göra sånt som man kan göra när man har en hel cykel, dvs flänga hit och dit. Dit till sjuklingen Ia för att byta bok och hit till mitt hem för att överlämna filmer till Samuel. Lilla lilla Emilia gav nog också någon sorts kick. Så nyfiken på livet. Ena stunden oändligt glad över att ha lyckats skrämma livet ur Sesam med sina små händer som inte riktigt vet hur man klappar fint. Nästa sekund med all sin uppmärksamhet på alla mina teburkar för att undersöka, lukta, pilla, titta och känna. Söt!!

Guck mal!

Ibland blir det bara så tydligt hur livet liksom fortgår. Hur allt Är. Bara. På bussen är ett sånt ställe. Stadsbussen kanske framförallt. Man stannar upp och ser, iakttar, tänker och känner. Som idag. Som han med byxorna alldeles för högt upp och stora hörlurar som spelar Carola, Aqua och Lena PH, och det hörs ända bort till mig trots att det är flera meters avstånd och en ljudmatta av röster och bussbrum mellan oss. Han verkar direkt korkad och jag mår illa av musiken. Fast fan, jag är svag för Dansa i Neon, den gör mig nästan glad märker jag. Eller det unga paret i sätet framför. Dom har båda svart hår, nitar och trasiga kläder. Han var nog lite oförsiktig med piercingen i läppen när de skulle kyssas för hon har röda flygplansstreck på kinden. Dom läser en tidning och bläddrar fram till en sida med rubriken Kort & Goth. Dom pratar om att åka till någonting någonstans. Dom måste bara spara pengar. Dom är unga. Det är jag med. Men jag har aldrig varit ung på det sättet som dom är unga på. Jag är säkert både elak, ego och självgod, men tycker att dom verkar pantade, ovanligt pantade. Eller den trötta mamman med ett paddliknande ansikte på ett huvud som med allra största sannolikhet är ganska tomt eller fyllt med beige sörja. Dottern ser ut precis som mamman, bara lite mer oförstörd och med lite mer formbar sörja. Hela bussen som överlag är fylld med uteslutande ointressanta ointelligenta människor. Så säger mitt omdöme, så tänker jag, utan att känna mig det minsta bitter eller ond. Tvärtom är jag väldigt glad och vänlig och medmänsklig där i den stunden. Jag är inte mer än en del av allt det där, och tycker om att vara det. En del av alla människor och av det liv som ständigt skapar och utgör den värld vi lever i. Ser ut genom bussfönstret. En asiatisk kvinna i klackar som hon inte hanterar och därför ger henne ett stelt, hoppigt och osynkat gångmönster. Hon skyndar mot bussen, gräver i sina fickor efter busskortet samtidigt som hon försöker hålla reda på handväskor och kassar och mobilen mot örat som plötsligt glider ur handen och landar hårt på asfalten. Telefonen går i åtminstone tre delar och kvinnans ansikte antar ett mycket besvärat uttryck. Jag ler. Inte för att håna henne. Bara för att hon och alla andra och allt där i den stunden är en del av världen, och världen är vacker.

The nest in my chest

Det blir mycket mail nu. Mindre blogg. Här kommer nån sorts kombination. Delar av mail som blir blogg.

Helgen ja. Jag åkte iväg i fredags. Per hämtade upp mig och det blev en trevlig bilfärd upp. Helschyst att få några timmar i en bil att bara snacka, dricka kaffe i termos och lyssna på ljudbok om krig och historia. Att njuta bara av själva bilåkandet, att vara på väg, susa fram på stora vägar genom landskap, det kan vara fint ibland. Väl framme i Göteborg fick vi bevittna en stor bilbrand efter nån olycka. Hela bilen var övertänd och det stod höga lågor, häftigt, lite som hämtat direkt från nån dålig (eller bra) actionfilm. Till slut hittade vi till Jonas mysiga lägenhet liksom högst upp på kullen i Brantbacken i ett hus som är som en lite större villa fast med lägenheter. Där fastnade jag i soffan och vi snicksnackade fram till sent, eller tidigt. På lördagen hann vi med att kolla secondhand-butik, stå på klipporna vid havet vid skärgården och nästan blåsa bort, äta vegetarisk buffé i Haga, hämta en barnvagn åt Ia på Mariaplan, låna en bok på bibblan, och åka i hans svarta sportbil med uppfällbara lampor i snöhagel som gjorde hela göteborg alldeles vitt på fem minuter. På kvällen fick man jättegod bakad potatis med räkor och grejer hos Per & Anna i Mölndal. Sen spelades det Carcassonne med alla expansionversioner som finns och efter massa timmar hade jag slått Per med en ynka poäng medan Jonas och Anna inte riktigt hängt med i toppstriden. Jättekul spel! Sena kvällar men lugnt med knasdricka och helpension inklusive gott sällskap utgjorde en perfekt helg.

Satt på tåget sen och längtade, såklart, och fördrev tiden med att skriva lite. Det blev visst på engelska. Tror det berodde på att musiken i öronen var på det språket. Eller så är det bara skönt att variera sig och uttrycka sig på ett annat språk med andra ord och meningar ibland.
(Helgens låt: Nick Cave - "Rock of Gibraltar")


It was a moment of time, anytime, quater past eternity
or just yesterday, a saturday afternoon.
On a rock, not of Gibraltar, but in Göteborg.
The wind blew every thought through and away
but some boy still remained in mind.
And the Nick Cave-song started to echo in my head:

"The wind could howl round our ears
for the next thousand years
The sea could crash about us
The waves could lash about us
I'll be your rock of Gibraltar
Together we'll be the rock of Gibraltar"

Later it became now and I sit in my room,
nobody was here except the night and me and a black cat.
And I ached for someone to take me away forward through time
from tonight and into you.

You who built a nest in my chest,
now you swim in the sea and
you swim inside of me.
I know that soon is soon and
I'm constantly longing for that neverending everlasting kiss
when you're back home again!

Flams & trams

Föreläsare, professor/överläkare i psykiatri, eller vad hon nu var:
- Idag kommer jag prata om psykiatri. Mina specialintresseområden har framförallt varit depression (*ler engagerat och glatt med hela ansiktet*) och självmord. Men självmord tar vi på slutet av lektionen!

Inte en jävel som reagerar, medan jag inte kan låta bli att åtminstone le för mig själv. Kanske tur att det var så tidigt på morgonen, och att inte Ia satt bredvid mig. Det hade garanterat slutat med att det varit omöjligt att hålla tillbaka en bubblande fnissattack. Som å andra sidan kom senare på eftermiddagen istället i samband med BK-lärare Piff och BK-lärare Puffs söta rollspel med efterföljande Keno-lotteri. Jag har nog sagt det innan, men det där tysta samförståndet, blickar, skratt, det är bra grejer det! Och jag vet att jag också hade skrattat åt öldrickande busschaufförer i skitiga gatukorsningar i okända välbekanta städer i Brasilien, önskar SÅ att jag var där, eller du här. Två veckor nu, keep going strong!

Unique week

Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.

Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.

Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.

Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.

Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.

Två middagsbjudningar har jag också varit på.

En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)

Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.

Song of this sunday

Soundtracket till första söndagen som sjöänka: Andrew Bird - "Spare-Ohs"!!!!! Eller "Darkmatter" för den delen. Eller nånting med The Decemberists. Tur att musik finns.

Crazy Ozzy-sister...

Jag vet inte riktigt vad min kära syster har för sig där på andra sidan jorden, men dom verkar ha det ganska roligt iallafall...

Bad mood

Lördag kväll. Ensam hemma. Skönt, nödvändigt.

Det kan vara trevligt med våldgästande vindrickande vänner ibland. Men inte idag. Inte för att det var särskilt lätt att få mig att hoppa i taket av lycka överhuvudtaget ikväll, men tyvärr var det nog inget bra försök att göra narr av min fina katt, min musik, mig, i mitt hem. Elak humor kan funka. Men man får ha lite känsla, lite tajming.

Vad som däremot funkar utmärkt en kväll som denna är att lägga in Andrew Bird, Shearwater och Iron & Wine i spellistan i itunes.

Jag saknar så...så satans mycket. Det finns en liten låda i mitt hjärta där jag sparar alla känslor, alla tankar och allt fint nu sålänge. Men fy vad jag längtar efter att få öppna den igen.