Söndag morgon. Jag är 23 år, tänker jag. Eller 83?
Jag skulle lika gärna kunna vara 83 år, tänker jag.
För jag sitter här på en fårskinnspläd som jag lagt på exakt det stället i soffan där jag oftast sitter, i stort sett alltid om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig.
Jag brer mina leverpastejsmörgåsar med ett par bitar saltgurka och läser tidningen.
Tvätten tvättas i tvättstugan.
När jag är 83 ska jag orka just alla såna saker själv, för så fasligt jobbigt är det ju faktiskt inte.
Katten bredvid mig i soffan, katt ska jag ha när jag blir gammal också.
Musiken i rummet, there's always music in the air, det kommer det alltid att vara.
Minnen av svunna tider som musiken plockar fram.
Sitter och tänker tillbaka och ler för mig själv nu, jag är 23, då var jag kanske 19. Sen är jag 83 och kommer kanske fortfarande minnas mitt 19:e år, eller det 49:e.
Jag är ensam, det är jag nog då också, man är ensam när man är gammal. Kanske är jag änka då, men fortfarande kommer jag att tänka att han kommer tillbaka, det gör han alltid. Kanske är jag dement och tror han är ute på sjön som vanligt.
Ingenting spelar så stor roll. Det är bara en grå söndag och jag kunde lika gärna varit 83 år.
Jag menar inte att vara deppig. Jag älskar söndagar och åren som går med dem!
