Right time's when..?

Bitande vinterluft tränger ända in i kindbenet. Och jag hatar att det är måndag.


Jag drömmer om tid. Ovissheten om tid, om när nu är. Alla klockor visade olika tid, och det var omöjligt att veta vilken som var rätt. Kanske var en rätt för mig, och en annan för någon annan. Frustrationen. Sen insikten om att jag inte kan veta. Om jag väljer fel kommer jag att märka det. Och det verkar vara näst intill ofrånkomligt.

Jag svävar åt alla håll.

Dagens låt: Stina Nordenstam - Sharon and Hope
She says I like to kiss you
He says you'd better not
He's on the brink of loving
She's on the brink of falling

Sister's gone

Det börjar bli vinter. Syrran har åkt iväg. Jag visste att nya tider skulle börja nu, jag visste det redan långt innan hon åkte. Svårt att säga varför. En förändring är nästan alltid positiv. Ibland kan en grund vara mättad på förändringar. Förvandlingar har skett i flera lager redan. För att få nya infallsvinklar behöver en del av grunden bytas ut. Syster yster är en del av min grund, en liten del, eller stor, det är också svårt att säga. Så hon åkte iväg, till time of her life, och det känns så himla bra att veta att hon har det så himla bra, nicht wahr sis? Och för mig, jo jag har det ju också ganska bra! Och oftast mer än ganska. Vill både höja och sänka tempot, skynda vidare och stanna. En sak i taget.



Förr torkade jag bort tårar.
Nu låter jag dom falla fritt.
Fortfarande vet jag ingenting, allt kan försvinna.
Eller bli funnet.
Viska ljus i mitt öra då..!

What else is there?

Fredag kväll. Tryggt och lugnt, svårt att säga om det är i mig eller runt mig. Eller det runt mig som skapar det i mig.
Leende själ efter skön kväll här. Trevligaste vännerna. Vin i kroppen, knappast märkbart förutom just det där lugnet. Söt katt ihoprullad i soffan, suckar av välbefinnande. Imorgon ska jag sova, äntligen, veckan har varit en lång längtan till hit. Inte trött. Bara här och harmonisk.
Inget som gör ont. Tankar får tänkas.
Och jag har alltid valt det svåråtkomliga.
En styrka i valet att välja bort, välja inget som snarare är allt.
Känslor som får finnas och får också inte finnas. Bara mina.
Se sig om och inte se grönt. Låta grönast vara här, nära, där.
Jag kan inte veta, för det är bara en skugga, men vars källa kan vara grön, skinande, sprakande. Undrar utan att rota. Känner lugn, som nu, och ser på greve dracula.

See all this?

If I see a shadow
I should know that
it's something there.

Where I'm going

Bra kväll där jag ser och tänker och är och
känner mig som någon jag gillar att vara...
...och glömmer det jag egentligen skulle skriva.

Sunday-minded

Det är söndag och jag behöver inte sova än.
Ändå är det enda jag vill nu att försvinna i sömn, eller dimma, härifrån bara.
Höra Neil Young i rummet.
I want to live
I want to give
I've been a minor
For a heart of gold
Känna Sesams andning.
Glömma dåtid, framtid och nutid, alltid.
The winter is the best time of them all
Men idag är jag trött och tvivlar och undrar.
My life is changing
in so many ways
I don't know who
to trust anymore
There's a shadow running
through my days
Like a beggar going
from door to door

Dreaming my dreams

Nattens drömmar:


Jag går i en stad jag inte riktigt känner till. Hittar ett café som jag varit i en eller kanske två gånger förr. Vi ska ta en fika där, jag och någon jag hånglar med men inte är kär i, och det känns ganska trevligt. Där inne finns J som ställer till med en scen. Igen, tänker jag. Precis som sist, fast det nu var så länge sen. Det berör mig inte så mycket, jag låter det hända, låter honom hållas. Skrik och skäll hur mycket du vill, jag vet att jag inte gjort något fel.

Senare kommer jag hem till min lägenhet. Jag känner mig inte riktigt samlad, lite stressad. Jag ska dra bort någonting ur pälsen på Sesam, eller kamma honom, något sånt. Plötsligt inser jag att det hänt någonting, jag tog för hårt kanske, eller gjorde fel på något sätt. I kattens mage syns ett stort jack så djupt att man ser in till skelett, inälvor och mjukdelar. Jag låter det vara, det läker nog. Lite orolig för vad jag kanske ställt till med. Men det löser sig nog, det brukar det göra.

Jag är inte själv i lägenheten. Kanske är det Sesams närvaro som gör att jag inte känner mig ensam där, eller så är det någon annan. Fortfarande samma känsla av att inte vara samlad, ofokuserad och lite förvirrad. Plötsligt inser jag att jag har ytterligare ett stort rum i mitt hem som jag nästan aldrig använt. Det är sparsamt och tråkigt inrett eftersom jag lagt fokus på det andra rummet. Jag bestämmer mig för att detta nya rum ska inredas och göras i ordning för att kunna användas. Det verkar dessutom ha bättre och mer gynnsamma förutsättningar än det gamla rummet. Snygga golv bland annat, och jag ser redan hur jag kommer att trivas där.


Drömma är bäst! Nu vet jag att jag inte berörs lika häftigt av den där dramatiken längre, att jag nog allt är lite orolig för om jag kommer kunna ta hand om Sesam ordentligt, och att jag har nya rum i mig att tillgå.

More to say?

Jag vet vad jag känner och var jag är. Kan ni inte bara fatta det?

Strutsar som gräver ner sina huvuden i sand, säkert varm och fin visserligen. Men ingen särskilt säker grund att bygga någonting på va? Det finns en verklighet, där finns jag, farligare eller svårare än så är det knappast.

Nej, jag har inga funderingar på att inkräkta på ett liv som jag inte varit delaktig i på väldigt länge. Det där är utspelat, borta. På ett sätt. Kvar som en osalig ande i tankar, text och känslor - ja. Men inget som stör och förstör för mig. Det vilar där. Som allt annat som lagras och samlas på genom livet. Det som formar mig och blir jag.

Vad ett vägval innebär går aldrig att veta, varken i förväg eller efterhand. Kanske blir det bra, kanske bättre eller också bäst. Vi vet inte och får aldrig veta. Därför bryr jag mig sällan om att stanna upp och undra någon längre stund.

Den här bloggen är min. Jag skriver vad jag vill.
Jag är jag. Jag är vad jag vill.
Och det känns jävligt bra!

Poor me

Sjuker, på riktigt. Och just nu känns det ganska okej ändå.
Nyponsoppa och glass måste vara en av världens bästa uppfinningar.
Kassettband i stereon. Patti Smith, de gamla låtarna på ett blandband och jag tänker att det var längesen nu, allt det där.
Mysig katt med sin tass på mitt febervarma ben.
Näsdroppar och halstabletter.
Dvd:n laddad med filmer.
Hellre än sådär halvdålig, förkyld och konstig i kroppen är jag på riktigt däckad, dålig och svag. In i dimman. Fast vill bli frisk snart igen såklart. Och det vet jag ju att jag blir. Så, jag klagar inte (men tycker mycket synd om mig själv och tar så gärna emot all medömkan och krya-på-dig och omtanke, tack ni är verkligen fina!).

Queen of sorrow

Bonnie Prince Billy - Agnes queen of sorrow

Here where I am

Här är jag igen. Här, där jag är ganska lugn, ganska trygg, fri och nöjd med tillvaron och mig själv. Det är bra att veta att man är bra, det är lika bra. Igår var jag sjuk. Konstig i kroppen och i sinnet. Inget stämde och allt var tungt, fel, ont och svårt. Ville inte göra något, vara någon eller träffa någon. Idag var jag disträ och olik mig själv. Först nu börjar mitt jag återvända. Och då plötsligt med sån kraft att man vill springa ut till hela världen för att berätta att man finns och förgylla allas tillvaro med min närvaro. Söta Sesam ligger och sussar nära. Har aldrig aldrig sett nåt gosigare. Sååå fin. Jag bara ler, och njuter, precis som du Sesam. Världens bästa lilla stora mysmisse!

So in love...

Reseblogg given birth!

Så är det, och snart bär det iväg till Madrid!
Här berättar jag ALLT om hur bäst det kommer bli, Somewhere under the rainbow...
http://on-firm-ground.blogspot.com

Good times

Under ytterligare en vecka har jag tagit mig fram i livet.
Som ett höstlöv ligger jag bara stilla på marken och känner mig vacker i solen, lika gärna som jag virvlar iväg lätt som en fjäder genom den klara höstluften för att möta människor och sammanhang.
Genom tunnlar och över broar. Nya spännande saker överallt.
LYCKA att tycka vanliga vardagliga dagar är som finaste gåvorna till mig. Älskar nätkurs. Dagar på café eller orkanen, träffa folk och fä. Vara effektiv och kreativ, eller låta timmar gå i total frihet att göra precis det man känner för.
Drömmarna har försökt, men kan omöjligt slita tag mig nu. På tok för hel för det.

Brilliant skies

Wanna, won't..!

Och ytterligare en fylleblogg.
Bara att inse, jag är som mest kreativ då.
Och den ena värre än den andra. Eller mer och mer oförståelig.
On my way home (it is hard to be someone)

So bring it on
This garden is our home, dear
And I got nowhere else to go
So bring it on
Bring it on

Every little tear
Bring it on
Every useless fear
Bring it on

All your shattered dreams
And I'll scatter them into the sea
Into the sea

The geraniums on your window sill
The carnations, dear, and the daffodil
Well, they're ordinary flowers
But they long for the light of your touch

And of your trembling will
Ah, you're trembling still
And I am trembling too
To be perfectly honest I don't know
Quite what else to do

Bring it on
Every little fear
And I'll make them disappear

Cry into midnight sky

Jag visste att det skulle hända. Jag visste det. Visste det. Visste det. Det. Det. Det. Det.
Det. Written in out fate

Blicken, kylan, igen. Jag skrev det igår, men suddade. Bort bort, för jag trodde att det var borta. Jag skrev om exakt den blicken. Men tänkte att äsch, lägg av nu, det där är utspelat, borta. Så jag suddade. Men borta var det inte, tydligen.

Apple-dag hemma, i telefon med äppel-päppel-pojkarna. Iväg, Kullander. Caroly city och King Crimson (!!!!?!!). Stress, skoj, skratt, cykelrace på gågatan, Simpan, trevligt att råka på Sophia, all hugs welcome. Buss till Lund, öl, yeah nice!

Han. Oj, oj, skakis, shit, knäppt. Känslor, hjärtat, bankar, hårt, skakar. Litet hej, iskall blick.
Tack.
Fuck.

Sen Mejeriet, Madde-Alex-Emma, bra kväll. Bra spelning. Ååååh ja. Och imorgon sänder dom Salem från KB, från kvällen jag kom från NYC, från kvällen då jag blev alldeles för full. Måste kolla det där, hoppas SVT har censurerat som de ska. Won't break this spell

Ja, som sagt, bra kväll, bra spelning. Perishers. Basisten var grym.

En massa tårar ikväll, till slut. I ensamhet. Men också en massa som betyder något. Det jag har nu betyder allt. Den tid jag har och njuter av här och nu, hade inte velat byta ut den mot något. Eller någon. Aldrig.
I freeze up when your smile
I lose myself in your eyes
and some how I realize
that whatever happens, I shall be greatful
for our time. (allt gult är inte mina ord. Utan Dina, fina, my friend)
All time is time well spent, with you!

I know all of your names
I know some of your secrets
I know when its your birthday (and what you want)
and i know about the gipsy blood running in your veins

Och att du vet det betyder mer. Tack.

Mr Alex skrev till mig för ett bra tag sen:
Through the darkness i shall guide you (my light is your guiding hand)
Ms Me skrev av en slump idag, och helt utan samband (via en låt jag gav dig):
You Are the Light (by which I travel into this and that)

(Fylle-blogg, dom blir såhär... typ)

Late thoughts

En dröm är inte en lögn
även om den aldrig blir sann.
Eller?

Days passed by, again...

Ännu en helg har passerat förbi, med en massa bra saker som jag fått äran att vara med om.

I fredags var det frukostfika med Ia och Ika. Sen var det sol och frihet i höstluften, så plötsligt var jag på väg till Köpenhamn igen. Kollade lite i affärer innan Alex slutade jobbet. Gick till nyhamn, tog den där ölen och den där glassen och satt där i solen igen. Så skönt att bara vara där och då. Inte göra något annat än att njuta, prata, iaktta och fastställa människors relationer, attityder och personligheter (som vi förstås inte har någon aning om, men gissa går bra och kan nog träffa förvånansvärt nära ibland). Efter det blev det nytt sunk-mysigt-skönt-trevligt fik, med kaffe och ny nano som fylldes med musik. Middag, mer snack (outtömligt, outtröttligt), rosévin, mer öl, mer backgammonvinster. Långsamt tåg hem, men det märktes knappast. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

I lördags började dagen vid lunch, som vanligt nu för tiden. Så Tamnack-mat med Alex, David och Emma. Take-away-ICKE-latte på möllan i solsken. Mötte team Helena & Rickard som tillsammans uppnår ofattbara rekord i höjden av ineffektivitet. Man kan stå en halvtimme vid statyn och prata om allt och inget, utan att knappt ens märka att en anti-israel-demonstration hinner passera och sprida sitt budskap över torget, innan vi bestämmer oss för att bege oss till en affär för att inhandla ingredienser till kvällens middag. Jag cyklade hem sålänge och lämnade Anna & Fabio att vägleda ineffektivitets-teamet rätt i matdjungeln. Drygt två timmar senare dök de upp, redo att börja med middagen. Jag klagar inte, jag njuter, jag älskar att umgås med er, alltid! Och satans vad god maten blev! Lyxmiddag för 7 personer, inklusive en trevlig kväll, inte illa alls. Kl 02.15 gled Alex och jag in på KB, märkligt lagom nyktra. Nån drink och nån öl senare hamnade vi på dansgolvet lagom till sista låten och det slog oss att natten tagit slut precis när den börjat. Sånt som händer, bara att gå hem och sova. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

Söndagen blev åter igen en brabra skönskön finfin dag. Frukost blev åter igen lunch med David & Alex, nu på Mc Donalds, är det söndag så är det. På konsthallen sen spelade Rasmus och Albin lunch-jazz och vi hann åtminstone höra halva sista låten. En kaffe och en runda på utställningen, som verkligen rekommenderas varmt! Rickard och Helena dyker upp från olika håll och kanter, och tillsammans ansluter vi till virkfikat på På Besök där Emma precis virkat ett armband som matchade Calles näsa perfekt, du blev jättefin jag lovar. Ikväll missar jag Jonathan Richman på KB. Men varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

And so it is...

I am true
in every word that I speak

I feel like home
in every place I go

I believe
in every thing I know

Right now
which is good enoug