The Funeral

Så kom den mycket speciella och fina avskedsdagen för min mormor, lilla mor Elsa, begravningen i Broaryd. Det var bara de allra närmaste där. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi var 105 personer.
Efter bilfärden upp kom vi fram till lilla samhället i Småland, hem till villan som mormor bor i. Bodde i. Hon var inte där nu, märkligt känsla. Där fanns istället mammas yngsta syster och mina minsta kusiner som blivit så galet stora, en herrans massa år sen sist. Sen fylldes det bara på med nya återseenden, fler mostrar och morbröder, fler kusiner, bybor och andra som stod lilla mor nära. På kyrkogårdens parkering var det ett myller av svartklädda Haraldssons med flera. Fin känsla, lite sådär italienska jättefamiljen-stämning med alla släktingar.
I kyrkan var det så vackert. Sex av de åtta sönerna stående vid sidan av kistan där hon låg. Sex ståtliga, äldre, gråhåriga herrar som hedrar och sörjer sin lilla underbara mamma. 16 barn födde hon. Runt 45 barnbarn och 30 barnbarnsbarn. Alla hade hon koll på. Alla är vi sprungna ur hennes kött och blod. Mäktig tanke att den där svaga, spröda kvinnan, som nu är alldeles kall och blek, har uträttat så mycket i sitt liv. Lilla mor som gjort så stora saker. Och fina morfar som levt vid hennes sida. Så trött och på väg "hem" han med. Blind och dement, men ovanligt medveten och med just idag. Dagen då hans älskade fick sin sista vila och alla nära och kära var där för att minnas.

Ups and downs

Ikväll försvann dagen till natt sådär sakta smygande. Solen byttes mot svart mörker nästan helt obemärkt. Lite lömskt, lite läskigt. Ensamheten har anlänt. Tankar så tysta, stryker omkring i skallen, gömmer sig, aktar sig. Inte direkt rädd. Nä. Bara rädlsan för rädslan. Det är inte på riktigt. Det finns inget på riktigt som jag är rädd för, det är bara på låtsas. Den fördröjda förstärkta reaktionen kallar ju på uppmärksamhet. Så jag säger hej till den. Låter bekymrade känslor bubbla fram istället. Försiktigt närmande, någon tår, och nu känns det lite bättre. Sesams tass mot mitt ben. Månen är full. Jag ska sova, gonatt!

Springtime!

Vårrus i hela kroppen!!! Fy satan vad underbart ju.
Senaste veckorna har varit rus också bara i sig liksom. Underbara världens mest fantastiska loverboy som funnits med mig överallt och hela tiden. Allt som känns så rätt och overkligt bra mitt i verkligheten. Varje ny blick eller kram minst lika förvånande njutbart varje gång. Så har det varit, på obestämd tid, och jag har det så bra. Löjligt, nicht wahr!? Men fint.

Sen mc-brummade han upp till Göteborg och hoppade på en båt igen. Någon timme senare brummade jag till samma destination men med FIFH-gänget för handikapp-SM. Så nice att få hänga med rödtott igen. Du och jag joss, sa fisen! Lördagen är idag, och den började med pingpong på hallen. Ett guld bärgat, och hyfsade insatser av alla, coachen är nöjd. Anna, Per och minisötingen Ludvig kom förbi hallen och sen blev det mjukglass i solen på metropolen torg of Mölndal. Det var verkligen en superskön vårdag. Tog skjuts och sällskap av FIFH-klanen till nordstan innan jag avvek för att möta upp Jonas och tysk-australiensaren. Där var vårruset i kroppen i full gång. Strosade längs med avenyn, take-away-kaffe och glass, smalltalk och utlandskänsla. Vegokäk nånstans och kvällshäng vid strandkanten under stora bron. Solen som värmde så sent som till åtta på kvällen, gäng i sommarhäng på klippavsatserna med folköl och mys. Oanat underbar dag avslutades med spädbarnsmys och förlossningshistorier i fyrkantiga höghuset i Mölndal innan jag anlände tillbaks till pingishotellet.

I badrummet på Scandic hotell står det "Tack för hjälpen!" på ett ställe men jag läser fel och istället "Ta hit jörgen!". Ett par lika bokstäver åtminstone ju, eller så håller jag på att bli helt knäpp!? Förmodligen. Och jag tycker SÅ mycket om det!

Farväl mormor

I fredags den 11 april fyllde min morfar 90 år. Efter födelsdagsfikan på ålderdomshemmet hade dom berättat för honom. Mormor har dött. Eller hur man nu säger en sak. Mamma ringde och sa det till mig. Okej, sa jag nog. Eller hur man nu svarar på en sån sak. Fina fina mormor. Gamla, jättetrötta kroppen som var klar med detta livet sen ett bra tag tror jag. Morfar blev nog ledsen. Dom ses alldeles säkert i sin himmel snart. Han längtar nog dit kan jag tro, än mer nu. Jag var på tåget när mamma ringde, och satt nog mest och undrade vad och om jag kände någon sorg. Eller vad det nu är man ska känna om en sån här sak. Men jovisst. Förbisvischande landskap längs med rälsen och en fin medkännande hand på mitt knä ger bra utrymme för tankar och känslor att få välla fram trots allt. Inte som värsta flodvågen, men lite som fukt som tränger igenom vått och sumpigt trä, droppar formas och trillar ner i en liten pöl som efter ett tag börjar rinna över och kommer upp fram från insidan av ögat, nätt och jämt fuktar tårkanalen ner mot näsan men ändå så det liksom känns lite svalt när det blåser till över ansiktet. Tänker på dig mormor.

Easter weekend

Påskaftonen började med lite torra näsor efter couronne- och vinylkvällen på erikslust. Jag tvingades upp ur sängen, Sesam tvingades in i bilen Albina och Robbans balkong rustades med välkommen-hem-gäster. Sen bar det av till Åkessons gamla torp utanför Örkelljunga, mitt ute i ingenstans.
Massa hundar, ett par barn, Åkesson-syskon och Åkesson-föräldrar, oändligt många målade ägg, lagom mycket snaps, sill så det räckte, snöbrottning och påskäggsjakt.
När alla gett sig av kom den smygande, så sakta, en liten bit i taget: stillheten, lugnet. Öron så ovana vid den tystnaden. Inget sus från fläktar, brus från trafik eller buller av dörrar som slår i trapphuset. Och stillheten. Ingen tv, ingen dator. Bara sig själv liksom. Tomheten och ödemarken utanför. Bara fält, träd, ängar och växtlighet överallt. Ingenting som rör sig. Mörkret. Kylan, minus tretton på natten. Värme från eld och från allt annat som brann i och utanför den knastrande brasan i öppna spisen.
På morgonen åt vi frukost och läste fågelboken. Sesam satt minst lika fängslad och intresserad som vi och konstaterade att det var domherrar, blåmesar, rödhakar och nöt-nånting som åt av brödsmulorna utanför fönstret. Så var påskhelgen i torpet. Mysig och fin på alla sätt.
Åter i stora stan blev det badminton, pizza och bio. Once, var en fin liten film. En singersongwriter i Dublin som gör sin musik, lever sitt liv och upplever fina saker, förvirrande känslor och sånt trams. Nejdå, den var inte tramsig alls utan tvärtom en skönt behaglig feel-good-film med bra musik.

Jump around

Skärtorsdag 2008. Mycket känns bra. Typ allt. Jättebra.
Fixade den jävla omtentan i tripple jump i tisdags, äntligen.
Påsken är här. Solen är lite varm. Vi går på stan med hoppsan-steg och varsin klubba i munnen. Ibland är livet mums!

Me among the stars

Kan man kanske säga att jag liksom vandrar omkring på randen av ett vackert beläget berg. Självsäker, nöjd, behaglig. Med styrkan att flytta berg. Men det behövs ju inte, jag går redan längst däruppe ovanpå det.

Ikväll spelade de galna finnarna i 22 Pistepirkko för oss på KB. Det var fint, riktigt himla bra! Borde åka till Vega nästa söndag för att se dom igen, sköna snubbar. Låten som spelas, och hur det är, just nu: Rally of Love!

I never get myself any dayjob
Don't have to show myself what I am made of
You can see the lights coming through my shades
There is a fire burning
It never fades

I could have go to school if I wanted to
But there is a thousands things that I would rather do
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I'm gonna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don't care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

I'm gonna glime your bed from the footside
Blown betveen your sheets like a summer breeze
Tip toe over your backbone
I'm gonna kiss you like cloud from the sea

I'm gonna put my coins to the jukebox
I'm gonna have you on my mind when the rock stops
I'm gonna tell you twice what I 'am thinking of
I wanna rocking dilly dally in the rally of love

We don't care about breaking our hearts
Driving in the death valley rally of love
We don"t care about crushing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

Can you see the sun

Love Is Love

Och jag hoppade på öresundståget mot Kastrup, "Down Boy" med Yeah Yeah Yeahs i ipod, och ner kom han. Ankommande passagerare strömmade ut genom dörrarna. En dansk dam stod redo med sina danska flaggvimplar och kammade frenetiskt sina gråa lockar. Förväntan och hjärthopp. Den danska damens resenärer fick sina flaggor och sen äntligen äntligen var det han som gled ut genom dörren. Och den där välkommen-hem-pussen... Här blir det mest naturliga att sluta skriva och bara le, vilket är precis vad jag gjort också de senaste dagarna. Inget bloggande, men en massa mysiga känslor. Sällan mer än ett fåtal meter mellan oss, helst inga alls. Så rätt, så skönt! Så var det med det. Kanske börjar jag skriva om annat än rosenrödskimrande saker snart, men under tiden får det duga såhär :) En smiley också, ja herregud det säger väl allt om mitt tillstånd.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - "Love Is Love"

Smiling the day away

Som ett litet barn i väntan på julafton, den känslan fast gånger tusen. Så mår jag! Jag lyckades alltså att göra även denna dagen till en skön moonwalk som nu också leder framåt. Det har varit omöjligt att hålla tillbaka ett näst intill småflin på läpparna konstant under hela dagen idag. Föreläsningen gick som en dans. Bokrean resulterade i sex nya böcker och trevliga hejsan svejsan med folk på stan. Och såklart uppskattat att få flänga runt där tillsammans farbror Choklaudio. Kvällen blev laxmiddag och bokklubbsmys i uterummet på nionde våningen med stearinljus och sommarstugekänsla. Allt förstås i trevligt sällskap med mina dagdrömmars ständige följeslagare som jättesnart blir frisläppt hem till min verklighet igen. Pirr och underbar magkänsla!

Today once more

Det börjar kännas som nån slag moonwalk nu. Eller som den där filmen då Bill Murray tvingas inse att han varje morgon vaknar upp till föregående dag igen. Jag har varit så glad idag, det är ju så nära nu. Gått omkring och njutit av att ögonblicket närmar sig med stormsteg. Sen kommer en jävla båt och lägger sig i vägen i hans frihetshamn och fördröjer allt en dag till. Så nu blir imorgon som idag, och det är väl bara att försöka njuta av den på samma sätt som jag gjorde idag. Heja mej.

Further on please!

En vanlig söndag innebär ofta något av en tillbakablick på veckan som gått för att sammanfatta de tankar, samtal, känslor och händelser som slingrat sig fram genom dagarna. Idag är ingen sån söndag. Ingen ro att stanna upp. Inget behov av att se bakåt. Jag står på tå, tyngden framåt, studsar, hoppar, redo att lyfta och flyga rakt in i en ny vecka. Nästa vecka. Om nån timme börja den, veckan då han kommer hem!

Dagens låt: Engineers - "Home"

Time

Alkohol fåt tiden att flyga. Det kände jag redan igår vid torsdagseftermiddagsfyllan hos mamms och papps. Nu är jag där igen, samtidigt som jag läser mail om drömtid, tid som är slapp och slingrig som kelsjuka muränor. Om sex timmar ska jag sitta i en bastu på kallbadhuset och fundera över hur det kommer kännas att alldeles snart, för första gången i mitt liv, sänka ner min kropp i iskallt hav. Innan dess ska jag sova en stund. Men det blir bra. Har sovit mycket senaste dygnen, senaste tiden i stort, tror jag. Så en dag i trötthet, bakfylla och seghet som kanske kommer att slita lite på krafterna blir nog bara bra. Om jag bara kunde komma på fortsättningen på låten...aaah irriterande, hjäääälp!! "Time..." sjungs det och följs därefter av två ackord som låter som ambulanssirener, typ, dur och sen moll. Vilken låt är det, med vem??? Månen var fin innan ikväll, Pandora spelade Boy's Don't Cry som också stod på min tröja, och det var kul att träffa Ågren.
Gonatt.

Sesam at nights

PRECIS såhär är det, varenda jävla natt. Förutom batongen på slutet då kanske. Och jag ska inte klaga. Love you Sesam!

Heima

Jag kan vara saligt, lyckligt lyrisk ibland över inget speciellt som ändå är speciellt. Nu är ett sånt tillfälle. Om vi börjar bakifrån med dagen, eller framifrån, eller hur det nu blir.

Nu, precis hemkommen från Music Docs visning på Victoria av Sigur Ros dokumentärfilm Heima. Så bra. Vet inte var jag ska börja. Fotot, musiken, människorna. Bandet avslutar sin turné med att spela runt om på den öde sagoön. Islands så vackra natur skildrat med så snyggt foto. Pampigt förstås. Men inte bara det, detaljerna också. Och människorna. Barnen, de gamla och alla däremellan som kom för att lyssna. Gillade känslan av att få förmodligen visste vad de skulle få höra. Någonting var på gång i den lilla byn, det var gratis, så man lämnade sina hus och man gick dit. Och man njöt. Bilderna av deras ansikten och uttryck i kropp och handling. Sen musiken då. Jag tyckte volymen kändes lite låg i början. Jag ville höja, jag ville höra. Jag riktigt kände hur mina öron trånade efter mer, efter att få ta in ljuden och vadderas av det vackra. Bara låta trumhinnan svänga med i ljudvågornas rörelse och aldrig få nog. Bomullsbalsam för musiksjälen. Eller nåt. Efter ett tag tänkte jag inte mer på volymen utan fastnade helt i filmen och antar att jag mest satt och log. Tror till och med ögonen tårades nån gång. Men det är det där som jag sa i början, jag är sån. Och jag älskar det. Låta mig själv tycka att någonting är precis så fantastiskt, magiskt unikt som det faktiskt är. Musiken igen då. Sigur Ros har något som 16 Horsepower / Woven Hand också har i det där med väntan och förväntan. Att bygga upp en stämning och sen stanna där, länge, mala på och låta den förväntade fortsättningen dröja. Att vänta på någonting gör det så mycket starkare när det väl kommer, när väl den där tonen eller ackordet kommer. Eller vad det än är egentligen. En sjöman till exempel. Och till och med tiden under tiden, i längtan och väntan, kan då bli outsägligt vacker. Jag tänkte på Sigur Ros nu igen, hur stråkarna, trummorna, gitarrerna, sången, och för att sluta en fånig instrument-namedrop skriver jag bara allt, helt enkelt, hur tonerna tillsammans blir någonting så njutbart.

Så det var en perfekt avslutning på en bra dag. Jag var där själv. Det var bra. Jag är bra på att göra bra saker ibland. Hela dagen idag har varit en sån dag. Började med badminton i förmiddags. Rickyboy krossade mig med 5-21, 7-21 innan jag vann sista med 21-15. Stannade med cyklarna bredvid fotbollsplanen där MFF:arna hade försäsongsträning för att sjukgymnastnörda oss lite genom att analysera juckarmhävningar och roliga löptekniker. Väl hemma fanns de två människorna som jag nog tycker om mest i hela världen inloggade på msn. Syrran i Ozzieland och Retardyoggi på de sju haven förbipasserandes ett sovandes zombielikt New Orleans. När dom somnat ägnade jag nog åtminstone tjugo minuter åt att förbereda morgondagens seminarium. Det resulterade i oanad uppskattning av övriga gruppmedlemmar. Ibland undrar jag om jag bara är väldigt effektiv eller om jag är bra på att luras och lyckas komma undan med så lite möda som bara är möjligt när det gäller plugg och studier. Efter allt pluggande blev det iallafall dags för fika med the baguett man. Falafel, Simpan, backgammon och uppvevbar mp3. Om Rundgång blir Malmös populäraste musikbutik, om den ekologiskt odlade kravmärka mp3-spelaren blir större än apples ipod och om Baguettmannen blir ekonomiskt oberoende och därför lyckas bli klar med sin avhandling, så kräver jag faktiskt att få en liten del av äran och berömmelsen. Och gärna en mille eller så i ersättning. Jag tänkte köpa en trisslott på Malmborgs idag, kände på mig att det var en bra dag för det. Men glömde det när jag kom fram till kassan. Efter fikan och Rundgång köpte jag fyra t-shirts, ett skärp och två pocket på Myrorna. På bibblan blev skörden en currysoppa, tio cd-skivor, en kursbok och ett telefonåterbud från det tänkta biosällskapet. Bra att jag inte gav upp utan gick dit själv. Fick dessutom skriva mitt namn efter Bob Hund-basistens på Music Docs medlemslista, bara en sån sak liksom. Och jag hann köpa glödlampor på triangeln innan filmen började. Där var jag nog runt och tillbaks på ruta ett. En tisdag som trots sin gråhet var ovanligt ogrå anses härmed avslutad med ett sjukt långt blogginlägg. Det bara blev så.

Pingpongdravel while waiting

Söndag igen. Och jag vet inte, har jag nåt att säga? Mer än att jag är pigg, bla bla. Sovit gott, bla bla. För jag somnade elva igår fastän det var lördag, bla bla. Jo förresten , jag ångrar mig. Jag har något att säga. Typ detta: Igår somnade jag jättetidigt. Precis, men det sa jag ju innan! Men detta också: Maten jag lagade till Rickard och mig blev god, efterrätten också. Men vinet var nog sådär. Melodifestivalen hos Maja var bajs. Tur att det fanns en Emilia som sprang omkring som man kunde titta på istället. Huvudvärken var piss och jag kunde inget annat än att slänga in handduken, göra en höger-vänster och gå hem och sova. Vilket var bra klockan åtta imorse då jag utsövd kunde börja mitt äventyr med att ta mig till Skurup. Det gick bra. Och jag gjorde en av mina roligaste matcher på länge mot en Engblomare. Det blev lite av en ojämn match, vartannat set var hans, nästa var mitt. Han hade bra serve och svischade in loopar nästan felfritt vilket gjorde det väldigt svårt att hämta upp när det rann ifrån i början av seten till hans fördel. Set 2 och 4 var det tvärtom jag som fick drömstart, och lyckades hålla emot hela vägen. I sista och avgörande set var det traditionsenligt hans tur med den bra starten. 1-5 i sidbyte, 3-9, 4-9, 4-10 blev 6-10 och han tar timeout. Märkligt läge, han måste varit nervös eller nåt. Det är hans serve och jag har missat så många retuer under matchen, men lyckas ta båda poängen! 10-8, 10-9 och där gör jag en helt sanslös boll. Tio lika! Matchboll till honom igen, utjämnat, han missar serve och jag har matchboll. "Sidoöver, jag lurar honom med sidoöver, i mitten, han kommer missa, han kommer kommer han kommer missa, sidoöver sidoöver, missa INTE serven nu, sidoöver" och YES satan vad han blir lurad. MEN bollen sticker upp i luften, högt högt, har en massa skruv i sig och dimper ner lite väl långt bort, framförallt med tanke på att jag glömde tänka längre än att han antingen skulle missa returen eller stänka in den, så det allra sista jag var förberedd på var att slå en smash. Gör ett tamt försökt men missar, skit. 15-13 till honom sen. Jaja, kul iallafall!

Ännu en helg är slut, och det har gått oväntat smidigt. Det är inom räckhåll nu, det är faktiskt så! Fram genom veckan, förbi kommande helg, och sen...tar de skrivna orden slut. För det som kommer då går ändå inte att skrivas, beskrivas. Men upplevas ska det, ja jälvar. Lady luck är precis vad jag är!

The engineer over there

Han sa att han var maskinist på båten, men...jag antar att någon måste göra skitjobben också? Vad vet väl jag, en längtandes väntandes landkrabba i ett sjölejons hjärta.

Beginning End

With a little help from my friends Choclaudio och Balloonfighter har jag listat ut hur man kan spela lite musik i inläggen här, tryck play och testa vet jag!

Benni Hemm Hemm – BeginningEnd

Soon fusion...

Ny vecka, men det skiter jag i, för det finns saker jag glömt att skriva om från den förra.

Jo det var Benni Hemm Hemm på Debaser i tisdags. Isländskt niomannaband. Sångaren i röd skjorta och svart kostym som inte alls matchade klockspelaren i stora svarta solglasögon under en grå, tjock och stickad toppluva som inte på något sätt hörde ihop med de fyra snälla blåspojkarna med hängslen eller andra lite nördiga atiraljer. Fint var det iallafall, musiken alltså. Mycket åt Sigur Ros, experimentiellt och suggestivt. Mest bestående blev ändå allra sista låten som var en enkel lättillgänglig poplåt om kärlek i en rullstol. Den fick bli förra veckans låt. Men knappast på grund av messet som poppade upp i Jossans mobil under Malmö open-banketten på rådhuskällaren. Nej usch, man måste tydligen verkligen se upp med hur man umgås med folk. Och okej, det verkar faktiskt som att detta hur är till viss del könsbundet. Malmö open ja, trevlig tillställning. Lite märkligt att bara coacha och inte få spela alls själv. Funderar på att amputera en arm så man kan få tävla med dom, vore så kul! Ska iallafall på allvar ta tag i paralympics-planen. Inte spela då, men åka dit och vara där och se hur "mina" spelare skickar ut den ena kinesen efter den andra i deras egen hemma-arena. Vore grymt häftigt!

Vecka 6 år 2008 insåg jag att jag har börjat tycka om barn, och dom om mig. Emilia som till och med dagen efter kom ihåg mig och min mmmmjaoo. Nästan lika lilla Bea vars busblick får hela baltiska hallen att smälta. Barns enkla liv av outtröttlig lek och förmåga att vara precis bara här och nu imponerar.

Förra veckan blev också förmodligen och förhoppningsvis sista biten i uppförsbacken som vi båda kämpat i dagar, nätter och veckor med att rulla upp en stor och otymplig sten till krönet. Som han så träffsäkert beskrev om hur stenen nu ligger och vilar, dallrar till lite, vill ner men inte riktigt har satts i rullning än. Snart, detta jävla "snart", vad jag hatar det ordet. Men när farten väl satt igång sker accelerationen...och till slut...fusionen! Strålskyddsinstitutet är varnade för eventuell kärnkraftsreaktion den allra sista dagen i februari. Snart snart snart, längtar!!!

Me and that black cat

Running & smiling

Aaaah värsta endorfinruset i kroppen! Sprang och sprang och var fullständigt outtröttlig idag. Solen, havet och promenerande, leende människor. Och mina ben som bara gick helt av sig själva, trots att dom inte fått ränna runt sådär sen Jogert och jag var ute runt jul nån gång. Skön känsla också av att ha haft en bra dag medan solen nu är på väg ner. Morgon och förmiddag på Simpan med tant H. Kaffe-kick, nöjd-med-att-ha-pluggat-kick och trevligt-snack-med-trevlig-vän-kick. Cykeln är lagad igen och det firades med att göra sånt som man kan göra när man har en hel cykel, dvs flänga hit och dit. Dit till sjuklingen Ia för att byta bok och hit till mitt hem för att överlämna filmer till Samuel. Lilla lilla Emilia gav nog också någon sorts kick. Så nyfiken på livet. Ena stunden oändligt glad över att ha lyckats skrämma livet ur Sesam med sina små händer som inte riktigt vet hur man klappar fint. Nästa sekund med all sin uppmärksamhet på alla mina teburkar för att undersöka, lukta, pilla, titta och känna. Söt!!