Saker som gå sönder

Ibland blir sucken extra djup när en Jan Stenmark-tavla faller ner från väggen. Man konstaterar att glaset gick i tusen bitar, små bitar, på köksmattan. Istället för att orka plocka fram dammsugaren så låter man det ligga. Man plockar upp de stora glasbitarna. Man ställer sig en stund och tittar ner på eländet, suckar igen, och bestämmer sig för att lägga den nu halvtrasiga tavlan över glassplittret. Så att inte Sesam ska springa och få glas i trampdynorna. Sen ligger den där. I dagar. Varje gång man går in i köket på väg mot kylskåpet tar man ett extra långt kliv över mattan och tänker att man borde plocka upp tavlan istället för att låta den ligga där och vara i vägen och se dum ut. När tiden är mogen så tar man upp den, dammsugar lite, och känner sig lättad över att det äntligen är ordnat. Men det dröjer nog några dagar till!

Lights and colour

Man blev så glad av det allt mer uppsprickande vädret idag. Kanske är det gamlingarnas överintresse för det som gör att det påverkar även mig så pass mycket. Eller så är man bara normal svensk som älskar solen, sommaren men också mörkret och vintern för att man då får anledning att klaga över sin saknad av fint väder och uttrycka sina bekymmer över det fruktansvärt kyliga gråvädret. Idag ville jag njuta av solen, visa mig för den, promenera i den kanske, eller bara titta på den. Att känna den är fortfarande lite väl tidigt.

När jag kommer cyklandes och promenaderna skiftar från södra till östra är det ganska mörkt där nere på gatan. Skuggan har intagit kvarteret. Väl framme vid Grönegatan brukar jag alltid titta upp mot vår terass som knappt syns, men man misstänker att det fortfarande är sol där uppe. Lite som att ta hissen upp i himmelriket, upp i ljuset. Jag älskar mitt hem! Eller som att åka liften nerifrån alpbyn och upp några hundra meter genom molnen, och det skiftar från gråmulet till tät dimma till klar himmel där molnen vilar under en och täcker byn med sitt mörker.

Sesam och jag blev liggande i gröna sköna soffan, med armar inslingrade i tassar, pälskind mot min och liten svart kropp mot en större och inte svart. Vi somnade med solen i ögonen och varje gång jag vaknade hade himlen ändrat färg. Fint var det. Drömmarna var som drömmar är:
Vi går nere vid havet, fast innanför Limhamnsvägen. Lugnt och skönt, vädret är som idag, hög sol. Vi spelar pingis. Det står ju plötsligt ett bord där ute, och racket hade vi visst med, så varför inte. Efter en stund inser jag att J är där, han har kommit hem. Blir såklart jätteglad. Jag kommer på idén att han kanske kan spela matchen ikväll, i div 5. Han blir glad för erbjudandet. Jag får vara hemma och vänta på honom, tänker jag, men det gör inget. Sen kommer jag på att jag ju kan följa med och titta på när han spelar. Det hade han gjort för mig, som en självklarthet. Blir ändå glad att jag inte tänkt på det först. Jag klarar mig, själv. Senare finns det en liten bioduk där och jag ser en film. Då är han inte där längre. Det är bara jag själv som ser filmen. Jag är glad att jag sitter där och ser film, utomhus, mitt i vintern, men det är skönt, jag njuter. Filmen är jättebra. Den har bra musik, den är snygg, spännande och intelligent. När jag trodde att den inte kunde bli bättre börjar den handla om rymd-skräck-science-fiction och jag blir så glad, för då kommer ju J att älska den här filmen. Ser verkligen fram emot att få visa honom den. Sen är vi på väg hem från stranden, ja då är det vi igen, vi är till och med flera stycken. Stannar till i en bokhandel. De andra väntar utanför men jag bara måste kolla den nya Paul Auster-boken. Om man köper den medföljer en rubiks kub-liknande tärningsgrej. Man ändrar på rubiks kuben, sen drar man ut två smala pinnar, därefter kan man öppna luckorna och man ser vad tärningarna visar. Jag råkar dra ut de små pinnarna för långt så de åker av, hela tärningskuben håller på att gå sönder och jag måste försöka pilla i de små pinnarna igen. De andra väntar fortfarande utanför. Jag blir lite stressad av det men tvingar mig att behålla lugnet. Jag är till och med väldigt lugn, låter det gå säkert tio minuter men klarar det inte ändå.
Slut.
Nu kommer jag inte ihåg mer. Sådana är drömmar.

Det har blivit den allra mörkaste av de mörkblå nyanserna på himlen där ute nu. Om en liten stund kommer det att ha övergått till helt svart. Rosen på bordet håller på att göra likadant. Den var alldeles klarröd för en veckan sen. Snart helt svart. Men nya färger kommer, det handlar bara om ljusets brytning. Från en viss vinkel i en viss tidpunkt. Tiden färgar vad den vill, hur den vill, när den vill. Det gäller bara att vara beredd att njuta när tiden är rätt, då visar sig färgerna från sin allra bästa sida!

Tankar på trettondagsafton

En gammal människa fick mig idag att tänka på hur viktigt det är att intressera sig för saker. Låta beröra. Vara nyfiken. Ta reda på. Bry sig.
Så att livet får en mening och ett djup.
Inte hamna i botten med ett tjockt lager tomhet över sig.
Intressera sig. Trots att man är 70 år och hustrun olyckligt nog blivit ett kolli efter en stroke. Trots det nynna på glada sånger när man pysslar i köket. Trots det läsa ledarsidorna i sydsvenskan och stryka under nyckelord i artiklarna för att verkligen förstå och sätta sig in i den politiska situationen i Israel och Palestina. Trots att hustrun på andra sidan frukostbordet bara kan säga ja och ibland nej. Ändå intressera sig.

En ung, snygg, underbar och fantastisk människa har idag fått mig att tänka på hur viktigt det är att våga känna efter.
Lugn trygghet i bara mig själv. Själv.
Vara svag men inte fastna i det. Själv och tillsammans.
Våga känna efter. Trots att det idag är dagen då han lämnade mig igen, för en stund. Trots att det idag kan kännas extra tomt, om jag känner efter. Trots att det inte finns någon som alltid är nära som kan slita loss mig från den gråa tunga betongklumpen som jag fastnar på ibland. Ändå våga känna efter.

Being and smiling

Ibland är det söndag kväll och allt känns bara bra liksom.
Ett stort lugn i mig, faktiskt. Trots att det enda jag gör är att vänta och räkna dagarna, nätterna, timmarna och snart sekunderna. Sålänge är det här det bästa jag kan göra. Ta hand om mig. Vara jag. Ha det bra. Omge mig med trevliga människor, trevliga saker.

Waiting for time

Dagarna går och jag smyger med.
Tyst.
För att inte störa.

Som ett vinterlöv på en liten å
flyter jag med vattnet,
försiktigt,
och hoppas bara att det inte fryser till is
så att jag fastnar och stannar.

För tiden måste gå
och snart vara framme,
vara där
dit jag längtat så.
Så mycket. Så länge.

Dagens låt: Time - Tom Waits

My love!

Days at work

I personalrummet:

Chefen kommer in i lunchlokalen och meddelar hemtjänstpersonaltant X och hemtjänstpersonaltant Y att hon beviljat deras förfrågan om att få köpa in 20 st isdubbar som man fäster på skorna (till de flertalet tillfällen per år som det faktiskt SNÖAR i Malmö och man faktiskt kanske DÖR om man skulle gå och halka på väg hem till en vårdtagare), samt 4 st hörselkåpor som efterfrågats eftersom det ibland är så högljutt på gruppkontoren. Hemtjänstpersonaltant X och hemtjänstpersonaltant Y tackar chefen fjäskigt mycket men hinner knappt vänta tills hon gått därifrån innan de börjar utbyta samförstående onda blickar.

Hemtjänstpersonaltan X: "Hööörde du!?!? Hon liksom förutsatte att JAAG ska ordna det här nu. När ska JAAG har tid att gå och köpa det här!? Ja det får ju bli på min arbetstid, men ändåååå!"

Sjukt upprörd.

Hemtjänstpersonaltant Y nickar förstående och kliar sig i huvudet: "Ja alltså 'hemtjänstpersonaltant Z' ska ju faktiskt blablabla imorgon så HON borde ju faktiskt få i uppdrag att köpa in det här istället för att duu ska behöva!?!"

Sjukt upprörd hon med.

Hemtjänstpersonaltant X: "Ja hon kunde ju faktiskt gjort det"
Hemtjänstpersonaltant Y: "Ja.."
Hemtjänstpersonaltant X: "Ja för då hade det ju löst sig smidigt"
Hemtjänstpersonaltant Y: "Jaja preciiiiiis!"
Hemtjänstpersonaltant X: "Ja.."
Hemtjänstpersonaltant Y: "Ja...."

Hemtjänstpersonaltanterna börjar båda så smått inse att någon av dem kommer att behöva be hemtjänstpersonaltant Z om denna tjänst, vilket ju är rätt besvärligt.

Hemtjänstpersonaltant X: "Eller egentligen kunde ju faktiskt den ANDRA gruppen gjort det!!?"
Hemtjänstpersonaltant Z: "Jaa men absoluuuut, preciiis!!"

Hemtjänstpersonaltanterna märkbart nöjda efter sin optimala lösning på detta stora problem.
Skolexempel på i princip allt man behöver kunna för att klara ett jobb i hemtjänsten:
1. Överlämna så mycket jobb som möjligt åt de andra i gruppen.
2. Därefter överlämna så mycket jobb som möjligt åt de andra grupperna.

Kort därefter:
Hemtjänstpersonaltant A går och letar efter en kniv att skära sin lunchfralla med ,och ser plötsligt en brödkniv ligga alldeles bredvid hemtjänstpersonaltant B.

Hemtjänstpersonaltant A: "Åååh där är ju en sån, jag lånar den!"
Hemtjänstpersonaltant B: "Javisst."
Hemtjänstpersonaltant A: "Den är liksom precis lagom..lagom stor...jag tycker inte om de andra knivarna som de har här"
Hemtjänstpersonaltant B: "Ja jo den är bra. Jag tycker också om den"
Hemtjänstpersonaltant A: "Jag har lite fobi för de andra knivarna"
Hemtjänstpersonaltant B: "Näää fobi har jag inte! Jag bryr mig inte så liksom, mer att denna är mer praktisk, bra handtag och så"
Hemtjänstpersonaltant A: "Ja alltså min syster blev mördad med en sån stor kniv, det är därför jag fortfarande har lite fobi för såna..", säger hon och tittar, vände och vrider lite på just en sån där stor variant av brödkniv.

Märklig tystnad följer.

Nästa samtalsämne blir huruvida tant T fortfarande ska smörjas i rumpan eller ej.

Kitchen cat

Frukost med Den Onde, Julgrisen och Orkidéerna!

Sesam som supermannen!

Is

Is i lilla ankdammen. Is till och med på kanalen inatt!
Minns fjolårets is på pildammssjön. Is som smälter hjärtan!

Kvällens kanal-is var fin den med. Ensam-is, vacker vacker.
Men gör mig allt lite mörkrädd.
Eller vad det nu är jag är. Vad nu tårarna som inte går att hålla tillbaka är. Vad jag är.
Märker att mitt ansikte uttrycker besvärade miner som inte riktigt förstår sig på mig själv. Vad är det jag menar? Vad är det ni menar, tankarna? Vad vill ni, vad säger ni, vad menar ni, va?

Jag skulle nog vilja förstå lite mer. Vet bara inte riktigt vem jag ska fråga. På torsdag ska jag iallafall börja lära känna kroppen igen. Så kan jag fråga den sen. Och med den följer tankar, känslor, medvetande, själ, lugn. Kanske. Får se. Det blir bra. Säkert.

Go went gone

Öppnar datorn och får upp rutan "anslutningen till 'Jörgen Åkesson' avbruten" och det enda man kan trycka är OK. Så det får det vara. OK. Trots att klockan är bara fyra små timmar efter midnatt och sailor lämnat boet.

How it feels, what I want

Om det bara kunde gå fem dagar till, typ nu direkt.
Snälla...

Längtar

Let there be morning

Idag har jag varit en av dem som står på innergården och småpratar med bostadsrättsföreningens vaktmästare klockan tio i nio en onsdag morgon.
Jag vaknade tidigt idag. Det är jättebra att vakna tidigt lediga dagar.
Tog mig ut runt kvarteret en sväng för att köpa margarin i kines-butiken.
Njuter av morgon i ett hallonsconesdoftande kök. Fyller i blankett för att skaffa Ica kundkort. Vuxenpoängen kan slänga sig i väggen, här är det pensionärspoäng som gäller!

Moving, music and missing!

En youtube-länk från molly. Lyssnade 15 sek, lät bra, KB lördag kväll! Sammanlagt var vi nog upp emot 30-40 pers där. Fridfullt. Konstigt. Avslaget. Bandet groggade vid nåt bord innan de äntligen masade sig upp på scen. Ovanligt okarismatiska, allihopa, förutom sångaren. Grym röst. Bra låtar, framförallt början, mitten blev sådär och slutet av låtarna var verkligen inget vidare. Mellansnacket tafatt, sött, på nåt sätt.
"My guitarr string actually got broken. Hmm. Let's do like this. I give this to my band mate. He will fix it. And I will get another guitarr. Probably this one. My band mates guitarr."
"It's really nice to be here. Except you can't smoke. But it's not your fault. It's not anyones fault."
Sjukt lite folk på spelningen. Intimt och udda.
I vilket fall är jag märkligt sugen på att gå till folk&rock imorgon och köpa min första skiva på...hmm...ja säkert flera år. Kanske framförallt för att de inte verkar gå att få tag på nåt annat sätt. Neva Dinova. Men byt namn för fasen, låter ju som ett dansband eller nåt.

Nu ska jag ut och känna på nattluften från nya lyan. Första riktiga natten. Allt är här, tusen miljarder tack för det till alla underbara flytthjälpare!

Nu saknas bara little sailor. Kom hem snart!

Du i Jag.

Det bästa som kan hända en jag är en du som läggs ihops med en jag. Som blir en vi. Allt vad man kan önska sig. Att vara vi.

För ett år sen hade jag så fullt upp med att komma underfund med det där med tvåsamheten. Jag och en annan, kanske, eller vem, va? Hur? Hmm, verkligen? Nä, konstigt.
Att vara själv var enkelt, roligt, naturligt. Två var någonting som jag ville klara av. Jag försökte lära mig. Mest genom att låta saker hända, följa impulserna, lite på ödet.

Ett år senare har jag fullt upp med att igen lära mig det som jag nyss var så bra på. Att vara själv. Fysiskt. För glöden där inne gör sig hela tiden påmind. Jag är inte själv. Värmen och lyckan överskuggas aldrig trots avstånden. Jag vet ju att det bara är väntan som gäller. Och längtan, och saknad. Sen går det över. Jag har nog hittills gjort det enkelt för mig där också. Det blir nog bra, tiden går nog snabbt. I helvete heller, det gör den verkligen inte.

Så kanske lite mer riktad fight. Ligga hemma och låta längtan överskölja en kommer blir för tungt. Sorgligt är vackert. Kanske gör man bättre musik då. Blir en mästare i ord. Kanske inte. Det är iallafall inte det jag vill. Jag vill vara glad och levande, inte bara varannan månad. Så ta tag, kämpa, våga inse att fyra veckor är precis så länge som det låter. Inte lite naivt köra på med genomskinliga skygglappar och tänka att tiden nog rusar iväg. Varför skulle den det?

Saknar. Men det blir bra. Måste ta i lite bara. Är väl typ vad jag kommit fram till idag!

Höstboet

Så har man blivit med lägenhet! Lundell Åkesson står det snart på dörren till vänster uppe på 6:e våningen i uppgång B på Östra promenaden. Och det känns helt fantastiskt kul!
Lorensborgstiden är förbi. En bra tid. Ja jag är ju sån, alla tider är bra tider, alla tider behövs, på sitt sätt. Men aldrig har jag väl varit såhär hel ändå, såhär nöjd och säker på att det som denna framtiden kommer innebära kommer vara alldeles underbart bra saker.
Jag längtar så efter hösten nu. Mörker och mys. Ett lugn i tillvaron. Frihet, ytor och utrymmen. Och det enda jag vill är att dela det där, allt, med den finaste jag älskar så mycket!

Kullaberg, Tosse och Nöffar

I like mondays

Jag mötte inte en enda själ på hela vägen hem från gustav förbi davidshall genom pildammsparken till lorensborg. Öde malmö en måndag natt. Nu hemma, sunka naken i lägenheten. Trevligt också med besök i dagarna. Allt har sin tid, all tid blir bra tid.

Hade sett Searching for the wrong eyed jesus ikväll. Bra att jag inte såg den på debaser förra veckan. Bra att istället dagen efter-hänga med roskildegänget då, den måndagen. Måndagar har varit bra dagar nu ett tag. Bra att vi såg filmen på dvd idag istället. Människoöden, misslyckade liv, verklighet, musik. Grymt snygg film, längesen jag såg nåt så bra!

Innan dess stan-hangaround med tant H och choclaudio. Pånyttfödda tankar om kreativiteten. Projekten. Filma, fota, skriva, musika. Sånt. Blir perfekt för detta året. Mitt blanka år, min helt vita sida som kan fyllas med precis vad som helst, när som helst, hur som helst.

Dagens presentaffär: Apoteket! Köp en packe våtservetter åt din älskade, eller varför inte en förpackning compeed för gnagsår åt en kär vän.

Så rinner tid iväg. Porlande flod! Bubblande lava från vulkan! Så känns det för snart kommer finasten hem, snart snart.

Roskilde - gör mig till en vilde!

Det började med att det var torsdag. Körde morgonrundan hem till tanterna på slottshöjden, gick hem och tog på mig badkläder och nya löpardojorna. Ut i solen och sprang ner till havet, i havet, igen, äntligen! Packningen klar, några sista msn-ord med min sjöprins på båten, och sen gav jag mig iväg. Bara jag och ipoden på tåget, men jag underhöll mig själv med att ringa in alla band jag ville se.

Väl framme på festivalen skulle jag bara leta upp entre west, vilket inte var så "bara". En vakt fick föra biljettlösa lilla jag över hela västra campingen där Molle mötte upp. Sen skulle jag bara lösa ut handikapp-assistent-biljetten i check in-huset, vilket inte heller var så "bara". Låååång promenad, nästan ända ner via Roskilde centrum, innan jag kunde få ut mitt armband som trevligt nog gav access till backstage- och mediaområde med diverse genvägar inne på festivalområdet. Jaha, sen var det bara att leta upp vår handikappcamping igen, men ingenting verkade vara så "bara" den eftermiddagen. Yrade runt lite men hittade snart fram till lägret där jag skulle höra hemma. En verklig oas i festivalmyllret. Lugnt och skönt, hyfsat nära till allt, perfekt! Sa hej men lämnade de tälthängande öldrickarna och gick ganska direkt iväg bort mot min första konsert.

Teitur var rätt tråkiga, om inte väldigt tråkiga. Jag hade väl hoppats på Josephine eller Louis Louis, men fick förbli besviken och oberörd. Vad som istället berörde var allt annat, att jag var där. Festival, stämningen. Så stort, så mycket folk.

Sen var det MGMT. Galet mycket folk igen. Omöjligt att ens kunna tränga sig fram så långt som till tältkanten. Halvvägs in i konserten kunde jag komma framåt lite. Och Time To Pretend blir man ju bara SÅ glad av! Now let's have some fun! Den ena hade flummig di leva-tygtrasa och hårband, den andra hade, åtminstone på extranumret, kalsingar, tränarjacka och solglasögon. Glad och nöjd med en skitbra spelning gick jag tillbaks till tältlägret.

Lite öl och lite handicamphäng senare var det dags för Radiohead. Tittade förbi Gossip en sväng först, tuff dam! Radiohuvudena spelade länge och väl, kanske till och med lite väl väl länge. Något ojämn konsert som tenderade att bli rätt tråkig, men sprakade förstås till nu och då. Vackert enormt böljande publikhav framför oranga scenen. Smet ifrån och skymtade förbi Säkert och Hellacopters, som väl båda var bra, typ, förmodligen. Man kanske inte kan tycka att hur mycket som helst är fantastiskt samtidigt, så mätt på konserter denna första kväll lunkade jag tillbaks till tältet. Där väntade fyra nya ansikten som kom att bli hemskt trevliga bekantskaper!

Fredagen gryr, solen steker, ölen flödar! Kate Nash inledde tidig eftermiddag. Men fokuset och siktet var inställt på underbara Band of Horses. Trots rullstolsknuffning genom baskstagegenvägarna var det omöjligt att ta sig fram till ens närheten av scenen. Helt fel scen om man står utanför, allt ljud försvinner. Men men, de ljud vi hörde var ljuva för nöffeöronen! Låt efter låt, och bara såå bra! Närmare slutet smet jag fram en sväng och fick åtminstone höra Monsters som sista extranummer på rätt avstånd från scenen. Tillbaks till handicamphäng och vi alla var mer eller mindre lyriska, någon rätt opåverkad och någon fullständigt fjortisförälskad. Musik är fint.

Var nog tvungna att smälta band of horses-upplevelsen lite, och därför fick tyvärr både Veto och Kings Of Leon stå tillbaka. Får se dom en annan gång. Man kan inte ta in hur mycket som helst. Funkar alltid som ursäkt.

Men Mogwai kunde man ju inte missa. Fick med mig tre av mina fyra underbart trevliga nya bekantskaper dit. Den fjärde söp i sin tältstol, däckade, hårt och djupt, vaknade och tog sig en vinare till för att däcka igen. Precis som det ska vara! Vi andra var som sagt på arena-scenen igen, nu för Mogwai. Lycka att få känns ljuden i kroppen av vacker musik som plöjer fram på grymt hög volym.

Konsertgänget splittrades i två halvor. Båda halvor gick för att se Cocorosie. Bene- och Sandy-halvan kunde man hitta, som förväntat, längst fram. Den andra halvan satt utanför i det dammiga gruset och pratade, vinade och tänkte att festivalens bästa kväll nog var i full gång. Måste erkänns att jag varken hörde eller såg mycket av den spelningen, prat som fångade mitt intresse kom i vägen. Men visst var han lika imponerande duktig på att göra ljudeffekter med egna rösten nu som sist jag såg dom med syster yster på Vega. Och Beautiful Boys spelades. Och dom såg ut som mörkblå neonvarelser i dräker med självlysande ögon. Rätt snyggt, men kanske inte så spännande i längden ändå.

Den andra halvan splittrades igen, så alltså var jag bara själv kvar när jag gick för att möta upp Nick Cave med sitt Grinderman på oranga scenen. Min älskade Nick Cave, som jag sett upp till, som ju på något sätt alltid varit min favorit. Vacker djup musik med underbara texter från en intellektuell och spännande människa. När jag nu fick se honom så kunde jag inte bli annat är besviken. Kanske inte så förvånad, och därför inte heller tröstlöst besviken. Mer lite uppgivet besviken med ett leende på läpparna. Som det kan gå, när man åldras. Eller när man inte lagt av när man borde. Eller nåt. Mr Cave hade blivit gubbe, gubbsjuk gubbe. Som besväras över att han inte är vacker längre och inte får knulla. Insiktsfullt av honom, nja knappast. Mest osmakligt och löjligt. Och om det är rock'nroll han försöker vara på scenen genom att se arg, full och förvirrad ut så imponerar det iallafall inte på mig. Musiken i sig funkar, skönt ös, riktigt snyggt. Som sagt, står ändå och ler under hela tiden. Och när det visar sig att extranumret blir en Bad Seeds-låt så fylls mitt leende med lite av den äkta musikkärlek som jag tidigare känt för Nick Caves musik.

Rusig av alkohol och rusig av en ruskigt bra musikkväll så långt (Kate Nash, Band Of Horses, Mogwai, Cocorosie och Grinderman), irrade jag vidare själv i natten på festivalområdet. Hittade Goldfrapp på gröna scenen, och de hade kvar på samma ljudvolym som Mogwais spelning där tidigare från kvällen. Sköna ljudvågor mot kroppen igen blandades med njutbart visuellt intryck från scenen. Sagolikt med hennes svängande mantel med mäktig musik som berör. Gick förbi Yeasayer på vägen tillbaks.

I tältet drömde jag att vi stod vid Devil, typ roskilde-folket och jag. Jag berättade att det var din bil (vadå din? jag skriver inte till dig här.. hmm..). Hans bil, min älskades, men att han var ute på sjön. ("Han, känns så opersonligt, kanske därför. Du är ju en del av mig!). Plötsligt sneglar jag lite snett bortåt, och där står du, med ett lite lurigt lyckligt leende. Jag vet inte om jag varit så lycklig förr i en dröm, som kändes väldigt verklig. Jag sprang bort till dig och vi överföll varandra i en oändligt lång kyss som stängde ute allt annat just då. Uppvaknande var hårt. Förvirrande eftersom drömmen varit så verklig. Så tomt, så hopplöst, när det enda jag vill i hela världen är att du ska vara här. Nästa år åker vi hit tillsammans. Och snart ses vi igen!

Lördagen kom och gick. Men så fel jag hade om att fredagen skulle bli höjdpunkten. Lördagen blev nog ännu bättre. Uppladdningens sikte var inställt på Neil Young. Det lyckades ganska bra, men råkade nog slå lite fel ändå eftersom My Bloody Valentine som spelade strax innan nästan berörde ännu mer. Äh nä det är svårt att avgöra. Konsertgänget såg först nåt för mig okänt tyskt band som faktiskt lät riktigt bra, måste kolla upp det. Sen Bloody V. Så jävla snyggt. Bilinda Butchers oberörda ansiktsmimik gör det hela väldigt effektfullt. Den höga volymen på gröna scenen höll i sig från dagen innan, och nådde nog sin peak här. Sen var det Neil Young. Gammal man som ju fortfarande är minst lika fantastisk. Old man är så fin, och nästan alla andra låtar från Harvest är också med. Till sist bankar han sönder nästan varenda sträng på gitarren.

Söndagen är mest en lång väntan på de sista bra banden, och på att festivalen ska ta slut så att man får komma hem trots att man inte riktigt vill att allt ska ta slut. Sista handicamp-hänget. Etype som får skriva autograf till kvinnan i permobil som precis kommer ut från bajamajan. Dansken som får skrattattacker och kan inte annat än köra permobilen i cirklar medan han smittar samtliga i vårt samt sitt eget camp med sitt skratt.

När det till slut äntligen är dags för Cat Power sitter vi alla som stirrande zombies, med undantag för två vildar som står längst fram och hoppar och får blommor. När Bob Hund äntrar oranga är det däremot jag som inte kan stå still. Pajas-Öberg studsar omkring som en vilde i sin vita outfit med handskar, mask och pärlhalsband, och ett stort smittande leende. Det kan ju inte bli annat än bra!

Bonnie Prince Billy avslutar mitt Roskilde 2008. Han har ju en röst som bara är så vacker, och även om musiken tenderar att bli lite väl country-lallig ibland, så blir den inte det. När jag står mitt inne i tältet och hoppas att nästa låt ska bli I See A Darkness, så råkar jag flytta blicken ut mot tältkanten och får se hur världen där ute blivit plötsligt mörkgrå och regnet öser ner. Vackert på nåt vis. Och allt känns lite som en avslutande filmscen när jag lämnar konserter och går i ösregnet bort mot campingen för hemfärd. Kallt och blött. Men har man en tendens att se på livet lite som ett upplevelseäventyr så har jag vunnit igen. Efter en helg med sol och värme behövde jag även kyla och regn för att samla ännu fler intryck. När jag svängde runt häcken en sista gång in mot campingen väntade två fullpackade bilar med skulande gamla och nya vänner i. Jag hoppade in och vi körde hem. Så var sagan slut!

små tuvor i gröna gräs

Senaste månaderna har varit lite som den där åkermaskinen i Halland. Som i sakta mak malde framåt, packade gräs i små fyrkanter som slungades bakåt och fångades upp av vagnen som drogs efter. Packade nytt gräs som återigen slängdes bak. Igen. Och igen. Som att föras framåt i livet, samla ihop sig, kasta det ifrån sig för att låta det landa i bagaget som man bär med sig där bak.

På ett bra sätt. Jag har haft det bra. Jag är så lycklig, så löjligt lycklig!

Sen finns det tuvor i alla gräs. Alltid lika oväntade när de dyker upp. Tuvor som man aldrig råkat på förr, nya tuvor helt enkelt. Som man inte har en aning om hur man ska handskas med. Men som man tar sig igenom. Nya erfarenheter. Nu vet jag en massa mer. Något nyfiket dök upp, ville väl kanske använda mig för att spana lite, någon annanstans ifrån. Från där som inte är här. Det var nog meningen att det bara skulle få vara för en liten stund, sen bort igen. En unik lättnad.

Vår, sommar, vardag, äventyr. Dagar, veckor, månader går. Big love!

Särdal förresten, grymmaste semesterdagarna på länge...