lördag, mars 27, 2010
lördag, februari 27, 2010
fredag, februari 19, 2010
Här, där och här igen
Istället för att fortsätta veckans vanliga vardagliga vardagar bokade jag en flygbiljett och fortsatte veckan på Pegasus. Båten låg till kaj i Stavanger och finaste maskinisten låg bredvid mig i världens minsta säng den natten. Sköna dagar bland trevligt sjöfolk i rika norska staden fint belägen bland fjordar och fjäll. Men underbart är kort så nu är vi hemma igen, jag och längtan och saknaden och en för stor säng.
fredag, januari 08, 2010
Indien vecka 1
2 jan 2010
Antligen pa vag! Kanske inte direkt antligen som om jag vantat och langtat, utan mer antligen for att fa slut pa overdrivet sentimentala avsked, tankar, fantasier och forsook att forestalla mig hur det ska bli. Definitivt lite resfreber, fjarilar i magen, lyckliga sadana!
Under dagen och den langa resan formas saklart gruppen. Att gora en stor och spannande resa maste ju vara det allra basta sattet for en grupp att utvecklas till nanting bra, allt fint och spannande som en grupp kan innebara med gemensamma erfarenheter, samarbete, samtal.
Forsta dagen pa resan borjade och slutade mitt i natten. En lang mork natt och en tidigt morgon och sen var vi framme i Bryssel. Sen en vacker dimmig gryning vid boardingen av Chennai-flyget. Avgang, flygplansmiddag och sen kom natten igen.
Framme i Chennai var det indiskt kaotiskt och fullt med folk ute trots att klockan var tre pa natten innan Chandra Park hotel checkade in oss. Overallt liv, ljud, rorelse. I massor! Till den brusande, danande, tutande, intensive ljudmattan utanfor fonstret sov jag skont nagon time.
Var dag 1 slutar och dag 2 borjar kanns lite oklart efter somn-, klimat- och ljusrubbat resedygn. Men jag slutar borjan har.
3 jan 2010
Inte helt utsovd far nasta dag ta vid. Sotstark indisk frukost. Sen ut pa stan. Med lite vana ar man nog snart en bekvam fotgangare i den obefintliga vaggrenen bland intensivt tutande trafik i form av skrangliga bilar, heliga kor med malade horn, gula sma bilar eller tuktuk eller riksha, cyklar, indier, overallt och hela tiden! Puh! Allt och alla far vara pa vagen, rodljus betyder kanske att nagot farre bilar kor over just da och de heliga korna har foretrade for allt alltid.
Indierna ar sa himla fina. Sa snalla, talmodiga och harmlosa pa nat vis.
Sa efter lite shopping I Chennai tog den kamelluktande minibussen oss langs vagarna i nagra timmar fram till Vellore. Framme vid vart jattefina guesthouse i gronlummigt mysigt fint sjukhus- & collegeomrade horde man plotsligt tystnaden och sina egna tankar igen for forsta gangen sen flyget landade. Snart en hel natts somn, antligen!
4 jan 2010
Forsta dagen med studier. Sympatiska medicinare som forelaste pa tyst indienengelska med fan i taken dvs i en sal full av snurrande flaktar. Det som gick fram av orden var val varda att lyssna pa. Sen rundvandring pa avdelningarna och mottagningnen pa sjukhused CHAD. Inte som hemma, inte som man tankt. Vackert och tragiskt. Men mitt bland sjuka och fattiga levde anda hoppet. Pa andra vaningen forlostes barn i rummet intill familjeplaneringen. Alla betalar avgift for sin vard med ar du fattig ar det gratis, svarar den kvinliga guiden som en dum sjalvklarhet och snednickar sadar sott med huvudet.
Stadspromenad i skymningen i kaoset uppe vid vagen. Middag, gigantiskt plump och nu ar det laggdags.
5 jan 2010
Ivag i skrangliga minibussen, ut ur stan, ut pa landsbygden. Helt otroligt spannande. Att fa vara dar, ga omkring dar, se sig omkring, tanka och kanna ett stort shit och wow. Enkelt och fattigt men absolute inte elandigt eller sorgligt. Mots av sa fantastiskt fina indier overallt. Smalter av att se pa dem, mota deras harliga arliga leenden. Otroligt oppna och ger av sig sjalva som en sjalvklarhet utan uppoffring eller besvar, bade fran de vanliga kvinliga trevliga systrarna som tar oss runt, all annan sjukvardspersonal vi moter, bybefolkningen, patienterna och inte minst barnen. Till och med djuren, korna, getterna, jattesota aporna, hundarna, odlorna, far mig att kanna mig markligt hemma och valkommen.
En lang bilresa tillbaks pa sma smala landsvagar i dalen mellan bergen. Vinden i ansiktet och allt man ser overallt och jag kan nog inte njuta mer an sahar, alskar sant har.
Hem till CHAD college guesthouse. Poolvakten sotnickar och sager att poolen inte ar open idag heller. Nagra ord med Sverige fran telefonautomaten, men nej jag langtar INTE hem!
6 jan 2010
En ganska fantastisk dag. Far verkligen vara med om helt underbara saker har.
Lepra-centrat var ett imponerande omrade med anlaggningar for heltackande och valdigt proffessionell vard med fysioterapi, specialister, avdelningar, fabriker, skomakare, allt, verkligen allt.
Sen ut pa landsbygden, riktiga landsbygden. I en liten by hade mikrolangruppen statt som sma tennsoldater och vantat pa vara forsenade minibussar. Halvtimmen dar i byn blev ett av mitt livs finaste ogonblick. Alla log hela tiden, barnen flockades kring oss, de vuxna lagade mat till oss och bjod pa allt de hade, anda langt in i deras vackra indiska sjal. Tank att de lever dar, i det sa enkla men sa tillrackliga. Fint, fantastiskt, jag vill bara vara dar, en av dem och bo dar med dem!
7 jan 2010
Ytterligare en dag har passerat och det verkar inte riktigt finnas nagon grans for fantastiska upplevelser. Maste nog borja fran slutet.
Solen hade gatt ner och ambulansen skjutsade glada ganget ut till byn, som vanligt utan en aning om vad som skulle ske, som vanligt ganska forvantansfulla for for det mesta hander det enbart validgt bra saker har.
Bygatan var riggad med hogtalare och avgransad med en liten scen i korsningen. Gruppen med barn som satt framfor scenen riktade plotsligt alla sina sma morka vackra indiska ogon bort fran scenen mot oss som satte oss bredvid dem pa bambumattor i leran. Fniss och sa fina leenden. Kommer aldrig att glomma de indiska leendena.
Community health workers fran CMC hade informationskvall i form av teater och sang med budskap om HIV-prevention, diabetesbehandling och jamlikhet mellan kasterna. Allt sparade sa smaningom ur till en gemensam dansfest dar ingen kunde sluta skratta. Fantastiskt och galet och underbart.
Pa vag darifran gav de oss annu fler leenden, kramar, halsningar. Fran bussen vinkar de och ropar och jag har ingen aning om varfor vi har fortjanat att bli behandlade som superstjarnor av sa superfine manniskor, men det ar bara att njuta.
Att dela en san har kvall med 18 andra mint lika euforiska, upprymda nyvunna vanner kanns fint.
Jag ar ganska saker pa att de tar detta som ar livet. Jag ar daremot inte alls saker pa att jag villa ka harifran igen nagonsin!
Och lite om ovriga dagen ocksa. Besok pa indiens storsta spinal chord center med traning for svart hjarn- och ryggmargsskadade. Som hemma fast sa mycket mer hjarta. Har staller man upp for sina anhoriga och de tar ingen tvekan om att fattigdom gor manniskor mer empatiska, odmjuka, glada, trots elande och sorg.
Sen avslutades sena kvallen med att ga upp pa taket for att se vilka rosterna tillhor och veta att vem det an ar sa ar det skona vanner att dela smaprat i timmar med.
Dagens lat: Bright as yellow – Innocence Mission
And you live your life with your arms stretched out. Eye to ete when speaking. Enter rooms with great joy, shouts happy to meeting. And bright, bright, bright as yellow, warm as yellow.
Mitt i natten sen. Hemsk mardrom. Och jag har dromt det har innan, det vet jag i drommen och darfor maste jag vakna, vill inte vara med om samma hemska igen tanker jag, drommer jag.
Vaknar i ett hotellrum av en fotoblixt, tittar ut, har glomt att dra ner persiennerna och mycket riktigt star det en man dar ute pa en balkong mittemot, glor rakt in pa mig med en laskig blick och har kameran i handen. Tvingar mig sjalv att vakna. Berattar for E om allt men kan knappt prata, bara sluddrar. Vi tittar oroligt pa varandra och konstaterar att nagot har hant med mig, jag kan ju inte prata, som om jag vore full men det maste vara nagot annat. Vad har jag fatt i mig. Smygfotografen fotograferar grannrummet ocksa. Jag tittar in och ser vem som bor det, men titta de tar ju T!!! (tank att man aker till Indien, upplever livet och en underbar kvall, och natten efter drommer man om T, som ar en manniska jag inte ens trodde fanns i mitt medvetande sa lite intryck hon gjort pa mig). Jag kollar vilket rumsnummerr hon bor i, det ar 25, jag far direkt en kansla av att nagot inte stammer med rumsnumret, nar jag kommer tillbaka sa kommer det att vara borta, men vad har jag for val, jag maste ju gora nagot. Springer ner i receptionen for att be receptionisten att ringa polisen och anmala den laskiga smygfotografen som gor mig valdigt illa till mods. Receptionisten ar ignorant, han gar ut, jag gar efter, han ska bara roka en majacigg forst.
Dar tar jag mig ur drommen, vaknar pa riktigt, skriver detta och somnar om.
Antligen pa vag! Kanske inte direkt antligen som om jag vantat och langtat, utan mer antligen for att fa slut pa overdrivet sentimentala avsked, tankar, fantasier och forsook att forestalla mig hur det ska bli. Definitivt lite resfreber, fjarilar i magen, lyckliga sadana!
Under dagen och den langa resan formas saklart gruppen. Att gora en stor och spannande resa maste ju vara det allra basta sattet for en grupp att utvecklas till nanting bra, allt fint och spannande som en grupp kan innebara med gemensamma erfarenheter, samarbete, samtal.
Forsta dagen pa resan borjade och slutade mitt i natten. En lang mork natt och en tidigt morgon och sen var vi framme i Bryssel. Sen en vacker dimmig gryning vid boardingen av Chennai-flyget. Avgang, flygplansmiddag och sen kom natten igen.
Framme i Chennai var det indiskt kaotiskt och fullt med folk ute trots att klockan var tre pa natten innan Chandra Park hotel checkade in oss. Overallt liv, ljud, rorelse. I massor! Till den brusande, danande, tutande, intensive ljudmattan utanfor fonstret sov jag skont nagon time.
Var dag 1 slutar och dag 2 borjar kanns lite oklart efter somn-, klimat- och ljusrubbat resedygn. Men jag slutar borjan har.
3 jan 2010
Inte helt utsovd far nasta dag ta vid. Sotstark indisk frukost. Sen ut pa stan. Med lite vana ar man nog snart en bekvam fotgangare i den obefintliga vaggrenen bland intensivt tutande trafik i form av skrangliga bilar, heliga kor med malade horn, gula sma bilar eller tuktuk eller riksha, cyklar, indier, overallt och hela tiden! Puh! Allt och alla far vara pa vagen, rodljus betyder kanske att nagot farre bilar kor over just da och de heliga korna har foretrade for allt alltid.
Indierna ar sa himla fina. Sa snalla, talmodiga och harmlosa pa nat vis.
Sa efter lite shopping I Chennai tog den kamelluktande minibussen oss langs vagarna i nagra timmar fram till Vellore. Framme vid vart jattefina guesthouse i gronlummigt mysigt fint sjukhus- & collegeomrade horde man plotsligt tystnaden och sina egna tankar igen for forsta gangen sen flyget landade. Snart en hel natts somn, antligen!
4 jan 2010
Forsta dagen med studier. Sympatiska medicinare som forelaste pa tyst indienengelska med fan i taken dvs i en sal full av snurrande flaktar. Det som gick fram av orden var val varda att lyssna pa. Sen rundvandring pa avdelningarna och mottagningnen pa sjukhused CHAD. Inte som hemma, inte som man tankt. Vackert och tragiskt. Men mitt bland sjuka och fattiga levde anda hoppet. Pa andra vaningen forlostes barn i rummet intill familjeplaneringen. Alla betalar avgift for sin vard med ar du fattig ar det gratis, svarar den kvinliga guiden som en dum sjalvklarhet och snednickar sadar sott med huvudet.
Stadspromenad i skymningen i kaoset uppe vid vagen. Middag, gigantiskt plump och nu ar det laggdags.
5 jan 2010
Ivag i skrangliga minibussen, ut ur stan, ut pa landsbygden. Helt otroligt spannande. Att fa vara dar, ga omkring dar, se sig omkring, tanka och kanna ett stort shit och wow. Enkelt och fattigt men absolute inte elandigt eller sorgligt. Mots av sa fantastiskt fina indier overallt. Smalter av att se pa dem, mota deras harliga arliga leenden. Otroligt oppna och ger av sig sjalva som en sjalvklarhet utan uppoffring eller besvar, bade fran de vanliga kvinliga trevliga systrarna som tar oss runt, all annan sjukvardspersonal vi moter, bybefolkningen, patienterna och inte minst barnen. Till och med djuren, korna, getterna, jattesota aporna, hundarna, odlorna, far mig att kanna mig markligt hemma och valkommen.
En lang bilresa tillbaks pa sma smala landsvagar i dalen mellan bergen. Vinden i ansiktet och allt man ser overallt och jag kan nog inte njuta mer an sahar, alskar sant har.
Hem till CHAD college guesthouse. Poolvakten sotnickar och sager att poolen inte ar open idag heller. Nagra ord med Sverige fran telefonautomaten, men nej jag langtar INTE hem!
6 jan 2010
En ganska fantastisk dag. Far verkligen vara med om helt underbara saker har.
Lepra-centrat var ett imponerande omrade med anlaggningar for heltackande och valdigt proffessionell vard med fysioterapi, specialister, avdelningar, fabriker, skomakare, allt, verkligen allt.
Sen ut pa landsbygden, riktiga landsbygden. I en liten by hade mikrolangruppen statt som sma tennsoldater och vantat pa vara forsenade minibussar. Halvtimmen dar i byn blev ett av mitt livs finaste ogonblick. Alla log hela tiden, barnen flockades kring oss, de vuxna lagade mat till oss och bjod pa allt de hade, anda langt in i deras vackra indiska sjal. Tank att de lever dar, i det sa enkla men sa tillrackliga. Fint, fantastiskt, jag vill bara vara dar, en av dem och bo dar med dem!
7 jan 2010
Ytterligare en dag har passerat och det verkar inte riktigt finnas nagon grans for fantastiska upplevelser. Maste nog borja fran slutet.
Solen hade gatt ner och ambulansen skjutsade glada ganget ut till byn, som vanligt utan en aning om vad som skulle ske, som vanligt ganska forvantansfulla for for det mesta hander det enbart validgt bra saker har.
Bygatan var riggad med hogtalare och avgransad med en liten scen i korsningen. Gruppen med barn som satt framfor scenen riktade plotsligt alla sina sma morka vackra indiska ogon bort fran scenen mot oss som satte oss bredvid dem pa bambumattor i leran. Fniss och sa fina leenden. Kommer aldrig att glomma de indiska leendena.
Community health workers fran CMC hade informationskvall i form av teater och sang med budskap om HIV-prevention, diabetesbehandling och jamlikhet mellan kasterna. Allt sparade sa smaningom ur till en gemensam dansfest dar ingen kunde sluta skratta. Fantastiskt och galet och underbart.
Pa vag darifran gav de oss annu fler leenden, kramar, halsningar. Fran bussen vinkar de och ropar och jag har ingen aning om varfor vi har fortjanat att bli behandlade som superstjarnor av sa superfine manniskor, men det ar bara att njuta.
Att dela en san har kvall med 18 andra mint lika euforiska, upprymda nyvunna vanner kanns fint.
Jag ar ganska saker pa att de tar detta som ar livet. Jag ar daremot inte alls saker pa att jag villa ka harifran igen nagonsin!
Och lite om ovriga dagen ocksa. Besok pa indiens storsta spinal chord center med traning for svart hjarn- och ryggmargsskadade. Som hemma fast sa mycket mer hjarta. Har staller man upp for sina anhoriga och de tar ingen tvekan om att fattigdom gor manniskor mer empatiska, odmjuka, glada, trots elande och sorg.
Sen avslutades sena kvallen med att ga upp pa taket for att se vilka rosterna tillhor och veta att vem det an ar sa ar det skona vanner att dela smaprat i timmar med.
Dagens lat: Bright as yellow – Innocence Mission
And you live your life with your arms stretched out. Eye to ete when speaking. Enter rooms with great joy, shouts happy to meeting. And bright, bright, bright as yellow, warm as yellow.
Mitt i natten sen. Hemsk mardrom. Och jag har dromt det har innan, det vet jag i drommen och darfor maste jag vakna, vill inte vara med om samma hemska igen tanker jag, drommer jag.
Vaknar i ett hotellrum av en fotoblixt, tittar ut, har glomt att dra ner persiennerna och mycket riktigt star det en man dar ute pa en balkong mittemot, glor rakt in pa mig med en laskig blick och har kameran i handen. Tvingar mig sjalv att vakna. Berattar for E om allt men kan knappt prata, bara sluddrar. Vi tittar oroligt pa varandra och konstaterar att nagot har hant med mig, jag kan ju inte prata, som om jag vore full men det maste vara nagot annat. Vad har jag fatt i mig. Smygfotografen fotograferar grannrummet ocksa. Jag tittar in och ser vem som bor det, men titta de tar ju T!!! (tank att man aker till Indien, upplever livet och en underbar kvall, och natten efter drommer man om T, som ar en manniska jag inte ens trodde fanns i mitt medvetande sa lite intryck hon gjort pa mig). Jag kollar vilket rumsnummerr hon bor i, det ar 25, jag far direkt en kansla av att nagot inte stammer med rumsnumret, nar jag kommer tillbaka sa kommer det att vara borta, men vad har jag for val, jag maste ju gora nagot. Springer ner i receptionen for att be receptionisten att ringa polisen och anmala den laskiga smygfotografen som gor mig valdigt illa till mods. Receptionisten ar ignorant, han gar ut, jag gar efter, han ska bara roka en majacigg forst.
Dar tar jag mig ur drommen, vaknar pa riktigt, skriver detta och somnar om.
fredag, januari 01, 2010
In the aeroplane, over the sea...
Och nu åker jag...full av resfeber och avskedssentimentalitet, och livet är rätt spännande! Hejdååå!
onsdag, december 30, 2009
Travelling light
Så overkligt snart börjar stora resan. På lördag kväll trampar mina klövar omkring på indisk mark!
Sista arbetsdagen idag bland malmös gamla, fina. Deras otroliga historier, ofta helt bisarra, men ändå äkta på något vis, deras egen upplevelse. Gamla själar i en ny värld. Inte konstigt att det krockar.
I mitt eget töcken av förväntan har jag trivts utmärkt bland både de gamla, för mig själv på långa havspromenader och bland de vanliga, vännerna, de bästa!
Så snart är det dags. Jag röjer och städar undan och förbereder plats för alla nya intryck. En del har redan börjat fyllas på. Hej-då-intrycken, uttrycken, sista blicken och orden, hej-då-kramar. Ja det är bara fem veckor, men jag är inte van vid sånt här!
Dagens låt: "Travelling light" - Tindersticks
fredag, december 25, 2009
Juldagsjobb
Inte mig emot, men lite märkligt är det väl. Att västra innerstaden ska spara miljoner. Och samtidigt ha anställda som snörper med munnen (jag hatar folk som snörper med munnen!!!). Som idag, juldagen, då man som vikarie bland dessa ordinarie anställda snörpande tanter får sitta och glo i en timme på morgonen medan snörpande munnar försöker samordna sig, dvs komma överens om vilka gamlingar de inte orkar gå till just idag så att inte vikarien blir helt utan jobb för det hade ju sett konstigt ut. Åååååh de är så oeffektiva, ååååååh de är så.... ÅÅÅH. Att ha mig sittande där i 4 timmar med bästa ob-ersättning utan någonting att göra. Men allt ordnade sig, jag fick äran att förgylla frukoststunden för tre tanter och farbröder, så allt som allt jobbade jag ändå 1,5 h idag. En timme i massagestolen och sen gick jag hem, tre kvart för tidigt. Så såg min arbetsdag ut. Så såg nog inte chefen att det skulle bli när hon beviljande de ordinarie snörparna att ta in extrapersonal på juldagen.
Sånt där blir faktiskt ingen glad av, inte ens jag, som väl bara borde tacka och ta emot en soft dag med lättförtjänta pengar. Jag ska starta en egen hemtjänst en dag. Kanske ett eget samhälle när man ändå håller på liksom...
tisdag, december 22, 2009
Sagan om servereturen
Först se den färdas genom luften, rakt uppåt, vertikal riktning, mot solen, månen, stjärnorna eller bara taket. För den kommer inte så långt ändå innan den vänder neråt igen. Vit är den. Men jag tittar inte på den, inte direkt rakt på den utan nöjer mig med att veta att det är ju exakt sådär det går till varenda gång. Jag behöver inte se, jag vet, been there, done that. Inte förrän den under mikrodelen av en sekund nuddat vid den röda eller svarta ytan av gummi och återigen ändrar riktning till att vara på väg rakt mot mig fäster jag blicken på den. Den är fortfarande vit, förmodligen med en liten svans efter sig med tanke på farten den färdas i. Hur snabbt vet jag inte. Om jag är rädd? Jo ibland. När jag ser den tjonga rakt ner i bordet där på andra sidan. Poff, Aj, SHIT, måste ju den lilla vita tänka, och av chocken börjar den ibland snurra fort fort åt kanske helt andra hållet, fram och tillbaks, runt runt i en hiskelig fart rakt mot mig. Lite rädd ja. Mycket förväntansfull. Ett rus av lycka när jag inser möjligheterna som finns där framför mig, på väg mot mig, snart här! Iiiiiiiiiiiiiihh...!!!
måndag, december 21, 2009
Today it was a new day
Första dagen i livet efter 24. Sista punkten på sista tentan på utbildningen. Första kallbadet bland isflak och nakna snöänglar. Dagen-efter-födelsedagstårta med kära sys. Och mycket mer än så behövs absolut inte för en alldeles strålande bra dag!
söndag, december 20, 2009
lördag, december 19, 2009
00-talet-listan
Här kommer då listan med 00-talets 100 bästa låtar som blev 00-talets 99 bästa låtar med några från -99 också som nu till slut än en gång ändrades och blev:
00-talets 50 bästa låtar!
Nobody 'cept You 16 Horsepower
No Ones Gonna Love You Band of horses
Story And Pictures Woven Hand
As I Sat Sadly By Her Side Nick Cave And The Bad Seeds
Town Full Of Dogs Naked Lunch
Going Home Sophie Zelmani
Rocket Brothers Kashmir
Dr. Strangeluv Blonde Redhead
Let It Die Feist
First Day of My Life Bright Eyes
Sad Eyes Josh Rouse
Can't Stop Laughing Almqvist, Andi & The Employees
Majesty Madrugada
Intervention The Arcade Fire
Cherry Blossom Girl Air
Flightless Bird, American Mouth Iron and Wine
Red Rabbits The Shins
Would I play with my band? Jenny Wilson
Sometimes It Hurts Tindersticks
Allt På Ett Kort bob hund
Untitled 4 Sigur Rós
Holes Mercury Rev
Lift Me (feat. Ane Brun) Madrugada
Agnes, Queen Of Sorrow Bonnie "Prince" Billy
Poet And A Spaceman Ali Whitton
John Wayne Gacy Jr Sufjan Stevens
Pills The Perishers
Spare-Ohs Andrew Bird
Crazy Love Marianne Faithfull
Mother Rose Patti Smith
What Else Is There? (ft. Karin Dreijer) Röyksopp
Time to Pretend MGMT
Hope There's Someone Antony And The Johnsons
Roscoe Midlake
Lightning Strikes Twice Saint Etienne
all in good time tiger lou
Mainstreaming Kaada
Ain't It Strange Dr. Dog
When I Grow Up Fever Ray
Jessica Adam Green
Geraldine Glasvegas
Down Boy Yeah Yeah Yeahs
Fix You Coldplay
Blush The Raveonettes
Narcoleptic Placebo
JCB Nizlopi
Foolish Games Jewel
Rally Of Love 22 Pistepirkko
Leaves In The River Sea Wolf
Society Eddie Vedder
onsdag, december 16, 2009
This day today
Det är onsdag, Den onsdagen. Den 16:e december. Den då han åkte bort. Den då ikaialisa fick ta en öl, en till och en till, tillsammans, äntligen! Den då snön färgade allting vitt för första gången för denna vintern. Den som är denna en liten stund till. Den då jag SÅ saknar den som man kan bada med i timmar, i kallt och varmt, den som ger frukost på sängen, Den som vet just precis hur denna blir glad, lycklig och full av liv.
onsdag, november 04, 2009
Happy dark times
Det är just nu dagarna då allt gå sönder. Glödlampan, proppen, brandvarnaren. Och luften ur cykeln. Detta kanske inte representerar "allt", utan vid närmare eftertanke snarare ett väldigt begränsat antal ting inom den väldigt begränsade genren enkla konkreta praktiska saker i hemmet och vardagen.
Det är just nu också den där mörka hösttiden då man försöker att intala sig själv att mörker inte borde vara så farligt. Att deppa över mörker verkar ju löjligt. Mörker är bara mörker. En nyans. Mörker borde inte behöva vara mörkt som i mörkt sinne, mörka minnen, mörka tankar, mörker. Mörker borde kunna vara mörkt och mysigt. I mörker kan man få vara ifred, inte synas, ha hemligheter och gömma sig lite från stora världen utanför. Mörker är förresten ett märkligt ord, ganska fult. Trots allt gör mörkret mig mörk, vare sig jag vill eller inte. Mörkare kanske det räcker att jag säger. Fler mörka tankar i relation till ljusa tankar, i relation till hur det är i ljusa tider. Trots allt fortfarande inte särskilt mörkt. Jag är glad och har det bra och sånt. Jätteglad, jättebra, faktiskt!
När man frågar sig och fortfarande vet, då vet man. Så fler frågor!
tisdag, oktober 27, 2009
Go for India!
Och vips så ska jag ska åka till Indien, i 2 veckor precis efter nyår, så kan det gå!
Hade inte den blekaste aning om det för 12 timmar sen och var nära att kasta bort chansen när den dök upp väldigt oväntat. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta tag i tanken, tänka om, tänka rätt. Alltså jag visste ju inte att rätt var rätt, trodde ju att rätt var helt fel. Inget för mig. Inte ska väl jag inte..? Men jo det skulle jag! Det blir nog en bra avslutning på utbildningen. Sen är jag sjukgymnast och sen får det vara nog med det. Känns bra!
söndag, oktober 25, 2009
Now and then
Söndag morgon. Jag är 23 år, tänker jag. Eller 83?
Jag skulle lika gärna kunna vara 83 år, tänker jag.
För jag sitter här på en fårskinnspläd som jag lagt på exakt det stället i soffan där jag oftast sitter, i stort sett alltid om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig.
Jag brer mina leverpastejsmörgåsar med ett par bitar saltgurka och läser tidningen.
Tvätten tvättas i tvättstugan.
När jag är 83 ska jag orka just alla såna saker själv, för så fasligt jobbigt är det ju faktiskt inte.
Katten bredvid mig i soffan, katt ska jag ha när jag blir gammal också.
Musiken i rummet, there's always music in the air, det kommer det alltid att vara.
Minnen av svunna tider som musiken plockar fram.
Sitter och tänker tillbaka och ler för mig själv nu, jag är 23, då var jag kanske 19. Sen är jag 83 och kommer kanske fortfarande minnas mitt 19:e år, eller det 49:e.
Jag är ensam, det är jag nog då också, man är ensam när man är gammal. Kanske är jag änka då, men fortfarande kommer jag att tänka att han kommer tillbaka, det gör han alltid. Kanske är jag dement och tror han är ute på sjön som vanligt.
Ingenting spelar så stor roll. Det är bara en grå söndag och jag kunde lika gärna varit 83 år.
Jag menar inte att vara deppig. Jag älskar söndagar och åren som går med dem!
onsdag, september 16, 2009
September tears
Feet into the shoes
Ja fan, precis. Det är ju såhär, jag är ju jag och detta är detta, känslorna dessa, livet vad det är, ödet ofrånkomligt och bla bla. Svårt ger tårar, fint ger tårar. Musik kan ge tårar av att natten är mörk, hösten vacker och hela jag är fylld med sköna vågor av ljud.
lördag, september 12, 2009
Som det är
Skogspromenad i högervarv
som blev vänstervarv
som om det spelade någon roll.
Tiden stilla och lugn i sinnet
som när vi är vi
som om du vore där
fast jag nu var bara jag
men med dig i tankarna.
Som jag älskar.
fredag, september 04, 2009
Bräckliga röster - Top 3
Bright Eyes
Bonnie "Prince" Billy
Sunset Rubdown
Sen kommer jag inte på fler just nu. Kanske ganska menlös lista. Men bättre är på väg för snart kommer nollnolltalets 99 bästa inkluderat -99, också. Den som lever får se! Och se där, nu har jag börjat med både listor och ordspråk här.
Dags att sova.
Bonnie "Prince" Billy
Sunset Rubdown
Sen kommer jag inte på fler just nu. Kanske ganska menlös lista. Men bättre är på väg för snart kommer nollnolltalets 99 bästa inkluderat -99, också. Den som lever får se! Och se där, nu har jag börjat med både listor och ordspråk här.
Dags att sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)