Rutiga dar

Mindre rutiga dagar sökes. Inte mer smårutigt. Och det räcker inte med runt i det rutiga. Jag vill ha det som böjer strecken, i små och stora vågor. Snirklar i cirklar. Ut och iväg till nytt och oväntat.
Inget fel på innehållet i de där rutorna. Bara det att de är så rutiga. Så rött och rätt där det är rutat. Rutat in det inrutade.
Tror höstens resor kan ruta upp, ruta av, ruta ut.

Helgen v. 34

En helg på randen mellan sommar och höst. Ovanpå och på båda sidor om.

På ena sidan en ljummen kväll som blev natt som blev tidigt morgon. Sommarlätt i sinnet, sommarvackert fritt. Fri som fågeln som svävar runt, kanske letar efter en mus där nere eller bara njuter av vyerna. Möta musens blick, stanna kvar med den där, dyka ner och landa på en ensam trädgren.

På andra sidan möter min höstklara blick en fin vän. Sköna samtal över kaffekopparna i varma tröjor. Söndagsprat om livet, andra, oss själva och det däremellan.

Och sen ovanpå, mitt på den där randen spelas musik. Levande och rakt in i hjärtat och överallt där den känns. Ryser drypandes av svett, för det är så bra.

Så gick en helg till.

To look in your eyes

Pimpla vin med väl valda grannar till kl 00.53 en tisdag natt. I väntan på att Snart är här igen. Här och nu igen i ditt och mitt Nu igen. Jag vet aldrig riktigt. Tudelat alltid. Hur det ska bli, och ändå blir det alltid bara, blir som det blir. Som är bra. Som det ska va. Bort med aska och skit nu då bara.
Don't look back, never slow down. Sivert Höyem.

Make a memory

Att en enda låt kan vara ett så klart minne, länka tillbaka till just där just då, just det där. Så tydligt. Som att Beth Orthons Pass in time är ett fönster på vid gavel ut mot sommarnatten. Den svala och tysta, men framförallt doften av natt och sommar från ett ensamt flickrum. Eller Anthony and the Johnsons som tar mig till eftermiddagsdrömmar under höstiga powernaps efter postrundan i Lomma. Tusentals låtar, lika många minnen. Minnen som blir till erfarenheter. Tar en helt ny låt, Kajsa Grytt, har inte hört hennes nya än. Somom. Och skapar ett nytt minne, här och nu.

Once upon a good time

Utan att riktigt veta vad det är, bara märka att överallt är bra att vara. Man trivs och ler visst, utan att veta om det. Det är grönt och det doftar. Det sitter tio nykläckta ankungar under ankmammans vingar på vår innergård. De bor där. De är söta så vi älskar dem, och de för oss grannar närmare varandra. Det är låtsasfredag för mig, bara mig, det känns rättvist. Kajakerna på kanalen är min middagsunderhållning. Solen är kvar länge där jag sitter. Snart halv sju och den kommer att värma mig en stund till. Tillräckligt länge för att hinna med en tysk fulöl i hängmattan, idag igen. Så är det sommar, igen.

Chapter Spring

Älskar vårljuset i vardagen, och alla plötsligt så vackra.
Skönt skälvande väntan på mer och mer av det ljusa varma fina.
Jobba, springa, pingis. Jobbaspringapingis. Resa. Umgås. Jeden tag. Bra dagar!
En riktigt bra alphelg och snart ännu mera alp. Välkomnar vårsol och vyer som gör mig lycklig ända långt in i naturskönhetsnerven.



Nytt kapitel igen. Avslutar som vanligt det gamla med att städa och sortera. Göra plats för det nya jag vill ge plats till. Slänga bort en del gammalt. Spara en del annat gammalt som jag vill ha kvar i det nya. Jag slängde den gamla salamin. Gjorde en ny spellista. Tog fram en del papper att läsa på igen, klassificeringarna, rota leta hitta plocka fram det där igen. Då så, nytt kapitel börjar snart - kommer hem snart!

Summernight...let it happen!

En skogsglänta på gränsen mellan småland och västergötland. Vid en sjö. Utanför en lada. Dimman ligger lågt över ängen. Där njuter 60 själar av Loney Dears sagolikt vackra röst. Ut i natten, ut i ingenstans. Magiskt ögonblick i en sommar som var för bara några månader sen. Overkligt som blir verkligt igen på repeat i mina öron när jag cyklar genom vinterdimman ikväll.

http://open.spotify.com/track/15lvsHxTQjB7BH1FJaRqVZ

A certain kind of light

En bit bort i tystnad och mörker, fri från stadens skrammel ett tag. Vimmeldimman har lättat. Där och då kommer tanken på tänkandet. Att något väldigt bra är att få vara just bara i sina alldeles egna tankar. Och det får jag. Ingen annan kommer in där. Att inte behöva tänka på vad man tänker. Bara vandra fritt där, i min värld. Mer spännande, mycket skönare eller större frihet än att få vara där kan jag inte komma på. Jag utnyttjar den förmånen. Utforskar den inre världen medan värme från levande lågor underhåller synfältet och värmer mitt ansikte med ett alldeles speciellt ljus.

There's a light, a certain kind of light
when you love somebody.
Säger Nina Simone ikväll, några kvällar senare. Det har hon nog rätt i!

Jul igen

Red-cheeked through wonder winterland

På snövita väger genom vinterland slog det mig igen vad det är jag älskar med det där jobbet. Att det faktiskt är något jag älskar med det, hade jag ju till och med glömt. Det försvann i Rio med nyfödda drömmar. Jo det jag älskar, kan älska, är just det: vackra skånska vinterlandsvägar. I bilen med röster i radion, flänga runt mellan gårdarna från Starrarpsvägen 224-80 till Klasaröds byväg 53-16. En gammal man med sin 16-åriga katt i en sunkig unkarlslya. Det korrekta äldre paret, gifta 67 år minsann. De två, år efter år, tillsammans i sitt boningshus med heltäckningsmattor och bokhyllor med prydnader som stått orörda de senaste 43 åren, men utan ett endaste dammkorn. Här bjuds jag på nylagat ankbröst och rödkål. Och rollatorn går bra? Jodå. Knäna och ryggen då, jaja jodå, ack ja...

Life is a game

Och det blanka bladet blev fyllt, precis som det skulle. Nya platser, upptäckter där, en del mer beständigt än annat. Vackra vyer, att stå mitt framför en häpnadsväckande utsikt, öppna ögonen och ta in. Jag har förändrats lite tror jag. Nu för tiden är det nuet jag förskönar, inte dået. Allt är mest fantastiskt just precis nu, vare sig innan eller efter. Att inte tänka för långt. Att också få konstatera att jag hittat något mycket bra, utmanande, spännande, givande. Att känna ja, det här skulle jag kunna vilja göra, vara. Alltså mer än nöjd mer årets sista resa!

Dreaming on

Det är mitt på dagen, middagstid och det borde inte vara skymning än på ett litet tag. Ändå sänker sig mörkret, fort, jag anar att något inte är som det ska. Folk runt omkring mig reagerar inte än.
Solförmörkelse konstateras. Märkligt, att ingen visste.

Så kommer ett stort grått klot på himlavalvet. Månen. Den stora himlakroppen har uppenbarligen fallit ur sin bana, svischar fram genom atmosfären, rakt mot oss?
Den svischar vidare. Jag vill andas ut men förstår att det är för tidigt. Inte långt senare dyker den upp igen, på väg mot oss igen. Denna gången dyker den ner ännu lite närmare jordens yta innan den far vidare bort i sin bana. För varje varv ett snäpp närmare.
Det kommer sluta med en smäll. Vi är på väg mot undergång. Mamma sitter med knäppta händer. Jag vill inte. Vill inte! Finns det en chans att vi klarar oss? Hoppet är det sista som överger mig.

Vi flyger nu, allting svävar. Förståss, tyngdlagarna är satta ur spel. Månen drar oss till sig och gravitationen leker läskiga lekar med oss.

Sista gången den svischar förbi får jag ducka för att klara mig. I ryckte av min manöver vaknar jag. Tänker YES, var det kanske trots allt en dröm? Snälla snälla låt det ha varit en hemsk dröm. Jag känner efter, min kropp mot sängen, tyngdlagen gör sitt vanliga jobb, allt är som det ska. Puh, skönt...

And so it goes, and so it seems.

Bästa somna-till-albumet just-nu Mary Gauthier
"Between daylight and night" som soundtrack till sköna drömmar.
"I wanna go home", och för att kunna det måste jag vill jag ska jag resa. Längta bort och längta hem. Leva nytt leva tryggt.
Rio på måndag. Jag med mig, för mig själv. Jag och resan och mitt blanka blad där jag ska rita vackert och fult, och skriva era namn med stora och små bokstäver, på det blanka. Nytt som skymmer gammalt. Nytt som ger skimmer åt det som verkade förgånget.
"Before you leave". Vackert sorgligt svårt och så fint!

Lust och olust

Fredag och första doppet för den kalla säsongen på kallis. Så himla underbart! Känna hjärtslagen öka i takt med att kroppstemperaturen stiger. Sen ut i kylan som är kall, men kall på ett alldeles unikt sätt. Kall som isvindar mot bar hud. Och så ner i stora kalla havet. Där i är man i en annan värld, en annan tid, ett overkligt tillstånd. För att vara helt nersänkt i femgradigt hav är inte helt realistiskt. Man borde inte vara där. Men man är där, för en kort stund. Sen upp till värmen i den sexgradiga luften med vindar som nålar mot utsatt kropp, som mot all förmodan fortfarande strålar ut sin värme, som är het ända långt inifrån djupet, från där hjärtat slår.

Som en ny människa lämnar jag bastu och hav, cyklar genom Malmö. Förbi pildammsparken. Polisbilar överallt, en obehagligt stämning. Det får sluta nu, sluta skjuta och ge fan i att förpesta tillvaron för oss. Kom igen, vi är alla människor som bara vill finnas till i vår fina stad. Hoppas hoppas på en helg utan hat, det gäller oss alla, kan vi inte alla bara komma överens om det?

To get to where I'm going

Alltid är man väl på väg. Någonstans. Kanske någon dag att man kommer dit, där man är på väg. Och ändå, väl där vid vägens ände, finns bara nya vägskäl. Väl?

Wow, white one...

In love with the pingpong! När allt bara flyter, ryggmärgen sköter sitt, känslan finns där, allt blir rätt och åh, underbar känsla! Inte överdriva, det gick helt ok idag. Den där känslan infann sig under åtminstone ett par bollar och viktiga marginaler hamnade på min sida, och då är det KUL!

Leave and leaves

Gillar det här med att trampa ny mark. Nya vyer och vida vidder läggs till mina samlade erfarenheter, lagras i minnet av det upplevda.

Indien, Stavanger, Marocko, Berlin, Norge igen och nu snart en sväng till Rio De Janeiro. Och en helg i nån österuropeisk stad får nog avsluta året sen. Budapest, eller Wien, Paris, kanske Warzawa?

Under tiden brinner skogen i hög klar luft. Skiftar i skinande rödgula nyanser till färger som liksom bara finns till just på hösten. Svischa förbi det där vackra, skogen, dimman lågt över böljande slätt, med Antony i lurarna. Mer höst blir det inte!

Så kom hösten, så kom ett inlägg!

Massa veckor utan text här, utan bilder, utan allt men inte utan att göromål gjorts, sysslor sysslats och tiden tickat. Från den senaste veckan då: Två filmer, två album, två böcker:

Eagle vs. Shark.

Limits of control.

Royksopp – Senior

Bra nytt.

Fläskkvartetten – Jag ger vad som helst för lite solsken

Bra gammalt.

Powerbook

Om den där kärleken, här ur mörkaste mörker:

Min fars slott är byggt i sten. Stenen är tjock som mörkret. Mörkret är på insidan det som stenen är på utsidan av detta slott: ogenomtränglig, obestiglig, ett stenmörker tungt som tanken.

Den mörka stenen tynger oss. Våra tankar trycker oss till marken. Vi rullar mörkret framför oss genom de iskalla korridorerna, och i rummen ackumuleras mörkret, sätter sig i våra stolar, väntar. Vi väntar.

Som ändå leder till den. Kärleken. Löjlig, vacker och löjligt vacker:

Jag var den plats där du kastade ankar. Jag var det djupa vatten där du fick vara tyngdlös. Jag var den yta där du såg din egen spegelbild. Du öste upp mig i dina händer.

Doktor Glas

No more comments, förrän bokklubbsmötet!

Küssen müssen

Man märker hur kroppen blir allt mer ofokuserad på att bara vara. Den hänger med som vanligt på det mesta. När man handlar, cyklar, umgås, äter. Sånt man gör. MEN JAG MÅSTE KYSSAS NU! Säger den plötsligt. Längtar så. Finns ju inget så fint skönt bra. Hörde en kille som ringde in till Krister i P3. Man skulle berätta om sin första kyss, han var 38 och väntade fortfarande på sin. Han såg fram emot det och sa att det måste vara en väldigt fantastisk grej att göra. Det ska man aldrig glömma att det är. Gudomligt! So let's kiss!

Sweet summertime

Det är sommar och det är helt fantastiskt! Hänga ute, folk och fä, sol och leenden. Ljummen kväll hemma. Nystädat. Katten har slutat jama. Hängmattan, boken och ett glas rött. Att sen kanalen är spegelbland och månen hel och vackert orange blir nästan för mycket. ÄLSKAR SOMMAR!