Indien vecka 1

2 jan 2010

Antligen pa vag! Kanske inte direkt antligen som om jag vantat och langtat, utan mer antligen for att fa slut pa overdrivet sentimentala avsked, tankar, fantasier och forsook att forestalla mig hur det ska bli. Definitivt lite resfreber, fjarilar i magen, lyckliga sadana!

Under dagen och den langa resan formas saklart gruppen. Att gora en stor och spannande resa maste ju vara det allra basta sattet for en grupp att utvecklas till nanting bra, allt fint och spannande som en grupp kan innebara med gemensamma erfarenheter, samarbete, samtal.

Forsta dagen pa resan borjade och slutade mitt i natten. En lang mork natt och en tidigt morgon och sen var vi framme i Bryssel. Sen en vacker dimmig gryning vid boardingen av Chennai-flyget. Avgang, flygplansmiddag och sen kom natten igen.

Framme i Chennai var det indiskt kaotiskt och fullt med folk ute trots att klockan var tre pa natten innan Chandra Park hotel checkade in oss. Overallt liv, ljud, rorelse. I massor! Till den brusande, danande, tutande, intensive ljudmattan utanfor fonstret sov jag skont nagon time.

Var dag 1 slutar och dag 2 borjar kanns lite oklart efter somn-, klimat- och ljusrubbat resedygn. Men jag slutar borjan har.

3 jan 2010

Inte helt utsovd far nasta dag ta vid. Sotstark indisk frukost. Sen ut pa stan. Med lite vana ar man nog snart en bekvam fotgangare i den obefintliga vaggrenen bland intensivt tutande trafik i form av skrangliga bilar, heliga kor med malade horn, gula sma bilar eller tuktuk eller riksha, cyklar, indier, overallt och hela tiden! Puh! Allt och alla far vara pa vagen, rodljus betyder kanske att nagot farre bilar kor over just da och de heliga korna har foretrade for allt alltid.

Indierna ar sa himla fina. Sa snalla, talmodiga och harmlosa pa nat vis.

Sa efter lite shopping I Chennai tog den kamelluktande minibussen oss langs vagarna i nagra timmar fram till Vellore. Framme vid vart jattefina guesthouse i gronlummigt mysigt fint sjukhus- & collegeomrade horde man plotsligt tystnaden och sina egna tankar igen for forsta gangen sen flyget landade. Snart en hel natts somn, antligen!

4 jan 2010

Forsta dagen med studier. Sympatiska medicinare som forelaste pa tyst indienengelska med fan i taken dvs i en sal full av snurrande flaktar. Det som gick fram av orden var val varda att lyssna pa. Sen rundvandring pa avdelningarna och mottagningnen pa sjukhused CHAD. Inte som hemma, inte som man tankt. Vackert och tragiskt. Men mitt bland sjuka och fattiga levde anda hoppet. Pa andra vaningen forlostes barn i rummet intill familjeplaneringen. Alla betalar avgift for sin vard med ar du fattig ar det gratis, svarar den kvinliga guiden som en dum sjalvklarhet och snednickar sadar sott med huvudet.

Stadspromenad i skymningen i kaoset uppe vid vagen. Middag, gigantiskt plump och nu ar det laggdags.

5 jan 2010

Ivag i skrangliga minibussen, ut ur stan, ut pa landsbygden. Helt otroligt spannande. Att fa vara dar, ga omkring dar, se sig omkring, tanka och kanna ett stort shit och wow. Enkelt och fattigt men absolute inte elandigt eller sorgligt. Mots av sa fantastiskt fina indier overallt. Smalter av att se pa dem, mota deras harliga arliga leenden. Otroligt oppna och ger av sig sjalva som en sjalvklarhet utan uppoffring eller besvar, bade fran de vanliga kvinliga trevliga systrarna som tar oss runt, all annan sjukvardspersonal vi moter, bybefolkningen, patienterna och inte minst barnen. Till och med djuren, korna, getterna, jattesota aporna, hundarna, odlorna, far mig att kanna mig markligt hemma och valkommen.

En lang bilresa tillbaks pa sma smala landsvagar i dalen mellan bergen. Vinden i ansiktet och allt man ser overallt och jag kan nog inte njuta mer an sahar, alskar sant har.

Hem till CHAD college guesthouse. Poolvakten sotnickar och sager att poolen inte ar open idag heller. Nagra ord med Sverige fran telefonautomaten, men nej jag langtar INTE hem!

6 jan 2010

En ganska fantastisk dag. Far verkligen vara med om helt underbara saker har.

Lepra-centrat var ett imponerande omrade med anlaggningar for heltackande och valdigt proffessionell vard med fysioterapi, specialister, avdelningar, fabriker, skomakare, allt, verkligen allt.

Sen ut pa landsbygden, riktiga landsbygden. I en liten by hade mikrolangruppen statt som sma tennsoldater och vantat pa vara forsenade minibussar. Halvtimmen dar i byn blev ett av mitt livs finaste ogonblick. Alla log hela tiden, barnen flockades kring oss, de vuxna lagade mat till oss och bjod pa allt de hade, anda langt in i deras vackra indiska sjal. Tank att de lever dar, i det sa enkla men sa tillrackliga. Fint, fantastiskt, jag vill bara vara dar, en av dem och bo dar med dem!

7 jan 2010

Ytterligare en dag har passerat och det verkar inte riktigt finnas nagon grans for fantastiska upplevelser. Maste nog borja fran slutet.

Solen hade gatt ner och ambulansen skjutsade glada ganget ut till byn, som vanligt utan en aning om vad som skulle ske, som vanligt ganska forvantansfulla for for det mesta hander det enbart validgt bra saker har.

Bygatan var riggad med hogtalare och avgransad med en liten scen i korsningen. Gruppen med barn som satt framfor scenen riktade plotsligt alla sina sma morka vackra indiska ogon bort fran scenen mot oss som satte oss bredvid dem pa bambumattor i leran. Fniss och sa fina leenden. Kommer aldrig att glomma de indiska leendena.

Community health workers fran CMC hade informationskvall i form av teater och sang med budskap om HIV-prevention, diabetesbehandling och jamlikhet mellan kasterna. Allt sparade sa smaningom ur till en gemensam dansfest dar ingen kunde sluta skratta. Fantastiskt och galet och underbart.

Pa vag darifran gav de oss annu fler leenden, kramar, halsningar. Fran bussen vinkar de och ropar och jag har ingen aning om varfor vi har fortjanat att bli behandlade som superstjarnor av sa superfine manniskor, men det ar bara att njuta.

Att dela en san har kvall med 18 andra mint lika euforiska, upprymda nyvunna vanner kanns fint.

Jag ar ganska saker pa att de tar detta som ar livet. Jag ar daremot inte alls saker pa att jag villa ka harifran igen nagonsin!

Och lite om ovriga dagen ocksa. Besok pa indiens storsta spinal chord center med traning for svart hjarn- och ryggmargsskadade. Som hemma fast sa mycket mer hjarta. Har staller man upp for sina anhoriga och de tar ingen tvekan om att fattigdom gor manniskor mer empatiska, odmjuka, glada, trots elande och sorg.

Sen avslutades sena kvallen med att ga upp pa taket for att se vilka rosterna tillhor och veta att vem det an ar sa ar det skona vanner att dela smaprat i timmar med.

Dagens lat: Bright as yellow – Innocence Mission
And you live your life with your arms stretched out. Eye to ete when speaking. Enter rooms with great joy, shouts happy to meeting. And bright, bright, bright as yellow, warm as yellow.

Mitt i natten sen. Hemsk mardrom. Och jag har dromt det har innan, det vet jag i drommen och darfor maste jag vakna, vill inte vara med om samma hemska igen tanker jag, drommer jag.

Vaknar i ett hotellrum av en fotoblixt, tittar ut, har glomt att dra ner persiennerna och mycket riktigt star det en man dar ute pa en balkong mittemot, glor rakt in pa mig med en laskig blick och har kameran i handen. Tvingar mig sjalv att vakna. Berattar for E om allt men kan knappt prata, bara sluddrar. Vi tittar oroligt pa varandra och konstaterar att nagot har hant med mig, jag kan ju inte prata, som om jag vore full men det maste vara nagot annat. Vad har jag fatt i mig. Smygfotografen fotograferar grannrummet ocksa. Jag tittar in och ser vem som bor det, men titta de tar ju T!!! (tank att man aker till Indien, upplever livet och en underbar kvall, och natten efter drommer man om T, som ar en manniska jag inte ens trodde fanns i mitt medvetande sa lite intryck hon gjort pa mig). Jag kollar vilket rumsnummerr hon bor i, det ar 25, jag far direkt en kansla av att nagot inte stammer med rumsnumret, nar jag kommer tillbaka sa kommer det att vara borta, men vad har jag for val, jag maste ju gora nagot. Springer ner i receptionen for att be receptionisten att ringa polisen och anmala den laskiga smygfotografen som gor mig valdigt illa till mods. Receptionisten ar ignorant, han gar ut, jag gar efter, han ska bara roka en majacigg forst.

Dar tar jag mig ur drommen, vaknar pa riktigt, skriver detta och somnar om.

In the aeroplane, over the sea...

Och nu åker jag...full av resfeber och avskedssentimentalitet, och livet är rätt spännande! Hejdååå!