Söndags-hang-around

Söndagar. Bra dagar. Jag ler och växer inombords till höjder jag älskar att vara på. Bara en stor tacksamhet över den förmån, det privilegium, den lyx som finns i mina fantastiska vänner som förgyllde mitt söndags-hang-around. Spela på elorgeln, äta pizza, skratta, spela brädspel, lyssna på musik, se dark side of the moon, rita och måla spader, hjärter, ruter och klöver. That's the shit! Kan man adoptera sina vänner? Bara för att visa sin uppskattning liksom.

So...what

Så plötsligt kommer låten man väntat på, som bara är
så rätt. Hugger I Sten är
så myclet höst.
Så mycket lugn.
Så bra.
Så får man höra att Winnerbäck kommer till folk & rock idag. Och här sitter jag. Jahapp.
Så låt mig vara, det är nog bäst.

What to do

Man skulle kunna åka till Köpenhamn och se Veto med Alex.
Eller cykla ner på stan nu och träffa Åsa & co.
Jag kan få kycklingrisgryta hos Calle.
Och Emma vill nog träna pingis med mig.
Kanske Rickytick och Tant H vill hitta på något ikväll.
Men ibland är jag sån här. Jag ska hitta en bok att försvinna in i nu. So long.

Day like today

En bra skön dag med bra sköna föraningar om bra skönt som komma skall.

Kommande studieperiod med mycket frihet kommer innebära spendera timmar på café, träffa folk, njuta av nattens sköna timmar.
Som idag.

Med målet inställt på Simpans mandelpestomackor tog jag mig igenom förmiddagens timmar med att sammanställa postpolio-dokumenten. Sen cafébesöket, och Joss kom förbi, alltid lika nicey! Och Tigerblad med sockerkickad son och givmild macbook höll också sällskap. Hem igen, in i referensdjungeln bland fotnoter och allmän röra. Flyr till Volym och får en tofuburgare, en öl och fyra girls som ger mig supertrevliga timmar. Fastnar på möllan, ansluter till grabbsen på Falkenbergsgatan. Kaurismäkis Ariel är lite fin, lite bra. Kanske mer än lite. Så snygg, som alla hans filmer. Men just Ariel känns som en liten film. Man fnissar lite, njuter lite av den enkelhet som finns, som ändå är snyggt. Det räcker så. Sen hem igen, mer postpolio-finslip. Kämpar, timmar, och KLAR! Underbart, nöjd! Konstig energi i kroppen nu. Klockan är 04.16. Alex sjunger Såfint2. Pumpum sover. Sun, moon, star : shine. Jag vill springa ner till havet och sitta på bryggan. Det är höst. Jag vet inte varför jag upprepar det så ofta, men det är verkligen det. Jag gillar höst.

Moonlight

Looking with far-away eyes
beyond midnight skies
Leaning out, soaking in

A night full of dreams
and a dream of a night
Trapped in a body of life

Longing for my place in the sun
to make me my own
The one I've become

Backwards into the future
and the storm is called
Progress

Mer än så kan ingen bli

Det var en bra, solig måndag. Äntligen, äntligen kom sensommaren! Bara sådär. Kände en enorm tacksamhet över att få cykla i t-shirt och känna varma vindar igen. Och vilken lycka att få ligga i västra hamnen i timmar med sol mot huden, människomummel och havsljuden.

Äntligen läste jag Jonathan Livingston Seagull. Fina, klara och vackra tankar om livets mening, kanske. Eller bara dess unika skönhet och kanske faktiskt tvärtom, levandets meningslöshet.

Människor som passerade förbi.
"Hej."
"Hej...."
"Hur e det?"
"...Bra.."
"Vad läser du?"
"....hm..bok."
"Är den bra?....Är den jättebra?"
"Ja."
"Okej"
"Det är fint väder"
"..Mm..."
Han reser sig igen. Jag ler för mig själv. Men så elak var jag nog inte. Jag var faktiskt upptagen med Mr Seagull och hans äventyr.

Ika som oväntat dök upp senare fick nog ett mer välkommet mottagande, trevligt. Glassällskapet hittade aldrig fram, gick väl vilse i sin egen Vikerskog, vi får ses en annan dag. Sen kom Alex och tog med sig Ellos höstkollektionsmodell till burger king. Hemma igen, och en äppelkaka lockade till sig två vovvar och tre human beings på besök.

Tisdagen var höst igen, som straff liksom. Kallt regn. Och kvällen som kommer så tidigt, och så mörk. Minnen från tidigare hösttider.

En finfin kväll gjord av entrecote, potatismos, levande ljus i ett mörkt rum med musik. Bara så. Prata och tystna, lyssna på toner som gör låtar som skapar så mycket känslor. Me like, musik är bäst, som sagt.

Onsdagen var upprättelse! Och nu lyssnar jag på Bob Hund.
"Jag är en idiot
mer än så kan ingen bli"
En ursäkt och ett erkännande om tillkortakommande, ett misstag. SÅ skönt! Tack, och varsågod. Jag är faktiskt en ganska bra vän, ansvarstagande medmänniska, skicklig student, talangfull pingisspelare, intelligent individ, värdefull vän, fantastisk älskare. Men oj, nu får jag nog sluta va. Dags att dra iväg till träningen, hoppas du tar ner mig på jorden igen Joss, det kan behövas!

Things I see

Jag ser vackra saker i sånt som andra inte märker, verkar det som. Vissa gör, och det är er jag omger mig med. Vägrar låta krympas.

Jag ler åt livet, ofta helt oprovocerat.

Jag tycker att motorvägen är snygg i soldiset, och njuter av ögonblicket när jag i backspegeln långt bak ser den lilla gråa siluetten av en människa som korsar den breda vägbanan.

Oceaner stjäl mina tankar. Varsågod, bara ta dom, och gör något bra med dom tack.

Jag tänker på tiden som går, men ständigt återkommer. Varje ögonblick som är nytt, med nya ansikten och nya själar i myllret av människor tänker jag om torget jag åker förbi med bussen som tar mig någonstans. På ytan är det bara just en samling människor, varje dag samma grupp som uppstår, formeras, förändras och upplöses, bara för att återkomma igen, och igen och igen fortsätta med sin enformiga evighetslek utan varken mål eller mening.

Jag låter mina tankar bestå av mestadels meningslösheter, och anser att det är vad som faktiskt skapar mening.

Jag är nog helt normal ändå. Vad tråkigt...

Home and anywhere

Is that all there is..?
Knappast!


Och ALLT hör samman.
Blue in The Face som är en bra film som jag såg igår, som utspelar sig i Brooklyn som har en bro som leder till Manhattan som jag gick över i tyst samförstånd med någon som hade läst Auster men knappast var lika magisk som takterassen med utsikt mot Empire State Building med kyssen man inte glömmer av en människa som fanns då och där men knappast längre, men plötsligt dök upp på en chatt nära mig härom dagen. Kvällen ikväll, stand-up-komikern från NY som var fin på nåt sätt, skön typ framförallt, och bra att få skratta lite. Så, NY / Malmö, människor& saker där / människor&saker här. Jag är glad att jag såg Jens Lekman på inkonst till slut, för han sjöng, och sammanfattade så fint:

When people think of Sweden
I think they have the wrong idea
like Cliff Richards who thought it was just
porn and gonorrhea

And Lou Reed said in the film
"Blue in the face"
that compared to New York City
Sweden was a scary place

They seem to have a point
after meeting with this girl
maybe not Cliff Richards
but Lou has surely met her

Älska och ilska

Akta sig för att göra avkall på mitt jag.
Jag lägger mig ner och låter er slå lite på mitt bröst,
så kanske ni mår bättre?
Det verkar bäst just då,
som om jag skulle kunna resa mig lika hel igen.
Så är det inte.
Jag hamnar ofta där, för jag vill väl.
Jag vill hjälpa att må bra, bättre om det går.
Det är dilemmat över ilska mot en älskad.
Explodera. Implodera.
Jag är ingen ängel.
Jag skiter nog allt som oftast i er, det gör inte änglar.
Min själ håller på att växa sig stark,
men är inte desto mindre skör för det.
Jag frågar utan svar,
söker något jag gärna vill finna.
Och därför finner.
Sånt är det!

Nu ska jag supa mig full, ciao!

Mad...bad!

GAAAAAAH försvinn!!! Skärp er! Två gånger denna veckan har jag blivit uppriktigt SUR, arg, irriterad, ilsken! Jag kommer att avsluta varenda mening i detta inlägget med utropstecken!

Beteenden uppkomna ur rädsla, inskränkt tänkande, egoism och oförmåga till... ja va fan, allt! Och ta inte åt dig! Två inneliggande irritationer på en och samma gång nu! Så allt lär bli helt jävla fel!
Fuck it!
Jag bryr mig! ("Inte" suddade jag ut)
Och jag älskar ändå! ("Konstigt va" suddade jag också ut)

Kom igen nu...öppna uppe sinnet...ta emot insikt...våga inse att det finns fel! För de begås hela tiden, av dig och mig! Men de är inte farliga, om vi låter dem finnas och inte förnekar, fegar!

Nu blir det punk, det behövs nog!
Och punkt .

Siouxsie and The Banshees längre upp, lyssna för helvete!

every new problem brings a stranger inside helplessly forcing one more
new disguise

See me?

Someoneanyone can't see

the me that is me.

So you who do

please let me know too

the you that is you.

Sundays nowadays

Söndagar har blivit den ensamma lugna dagen som skiljer sig från alla andra dagar.
Min dag med dom och det jag sällan hinner med annars, bland annat mig själv.
Alltså min dag med mig själv.
Min dag med lugn.
Min dag med musik. Jag har märkt att söndagen ofta varit en dag då ny musik tagits till mitt hjärta, som jag sen lever med kommande vecka, veckor, liv.
Och idag också min dag med min Dick & Marie. När jag var liten trodde jag att alla hade en Dick-och-Marie, precis som alla har en farmor-och-farfar. Jag bryr mig verkligen om dom. Dom bryr sig verkligen om mig. Mina nära, kära, en trygghet att ta vara på.

Dagens låt: Naked Lunch - "Town Full Of Dogs"

while the cold wind blows in this town full of dogs
give me hope give me fear
give me love and despair
give me loads of your drug
and a reasonable fuck
your burdon and your weight
give me all that I can take
'cause you know I'd love to carry it all for you

Candles in Copenhagen

I köpenhamn på café. Macbooken i knät. Postpolio syndrome och snedbelastning vid cerebral pares i anteckningsblocket. Jack Johnsson hörs bakom människomummel. Dunkelt ljus och söta danska pojkar, grönt blockstearin. Fåtöljer, soffor och sunk. En trevlig kväll i sikte.

Jag är ständigt på väg, men vill stanna här i de rum, de känslor och den tid som är nu.

Och en bra kväll blev det. Älskar livet, upplevelser, fri som en fågel. Löjligt men ååh. Kanske är det lycklig jag är!?

Seende ögat

Villaförortens perfektion. Jag ser att dom inte ser. Blinda för allt mer. Hjärnor som stelnar, hjärtan som blir till is. Utan att dom märker det. Dom lider inte heller. Jag ser. Ansikten. Rädsla föds ur sånt som är smått. Man mister perspektiv. Stackare.

I staden känslor, mycket och många. I mångt och mycket bra. Som tar uttryck en torsdag natt. Jag ser. Jag vet vad. Men inte varför. Vad meningen är förblir osagt. Så jag kan fortsätta se, och undra.

Bye to a day

Sköna steg ut på bryggan. Vattnet i ett hav som är överallt runtomkring. Oändligheten, lugnet, ljuden.
Värmen i kroppen letar sig ut, känner den på huden och i blodet. Andningen som lugnar sig.
Solklotet på väg ner mot havet och de små svarta konturerna som bryter den raka linjen.
Farväl till solen som sjunker och försvinner i jämn takt.
Finns det något mer fullkomligt sätt att avsluta dagen? Så definitivt, så vackert.
Borta för alltid, för denna gången, denna dagen. Men det kommer fler, den kommer igen.
Och om jag blundar finns den kvar som en ljuspunkt på näthinnan som försöker smita. Men jag är där, håller den fast med min vilja och närvaro.
Går längs med bryggan igen, med horisontlinjen som skär mig i ryggen nu. Frihet, helhet, beslut, ”Den ensamme sjömannens födelse” med Bob Hund.

K To Be Lost

Idag har varit en söndag efter en lördag, igen. En bra söndag, igen! Med hösten har lugnet infunnit sig. Kalla vindar och en helt annan sinnesstämning i staden, i människorna och i mig.

Sov länge, efter broder Olofs inflyttningsfest, mycket vin, musik, och åter i Malmö blir det äntligen premiär på Debaser. Vänder på dygnet. Jag sov bort dagen, men hann ändå med en massa.

Sitta i gungstolen på franska balkongen. Gå runt på stan mellan Tamnack-lunch och Ölcaféet-fika/backgammon. Göra finfint i lägenheten. Spela på elorgeln. Jogga ner till havet och sitta längst ute på bryggan. Njuta av kvällen i mitt hem, i min ensamhet.

Och allt är helt okej. Jag är nära något bra nu, jag vet inte vad det är, det bara är. Jag trivs. Jag tror på det här, vad det nu är. Läget helt enkelt.

Soundtrack till idag:
"K To Be Lost" - Sister Vanilla
"Life Is Wonderfull" - Jason Mraz

Bright and clear my path

Satt på bussen och såg hösten, människor, möten, färger och dilemman...och hörde Into My Arms med Nick Cave i ipoden.

Så satans vackert. Så här ska det vara, om det ska vara. Om han finns så kommer han
säga:

I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
Into my arms, O Lord

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
To each burn a candle for you
To make bright and clear your path
And to walk, like Christ, in grace and love
And guide you into my arms
Into my arms, O Lord

And I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candle burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore
Into my arms, O Lord

Some song

Go your own way, don't think twice about it!

En av världens bästa låtar, man blir så glad!
Om det olyckligt nog råkar vara så att någon levt ett avskalat, innehållslöst och olyckligt liv, dvs utan att ha hört den, så är det hög tid nu, varsågod: http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=YVd79fRaUUiZ9EFbmeec
Honey Is Cool - "Baby Jane"

Pingpongblogg given birth

Igår ringde lagledare Inge. Jag fattar inte hur jag kan få spela, men det får jag iallafall, och allt verkar solklart med både pengar och planering. Så nu, NU, är det dags! En ny pingisblogg har skapats, någon sorts träningsdagbok helt enkelt. Fullständigt ointressant för jordens befolkning, men nog väldigt bra för lilla mej, så här är den iallafall... Lilla Lisa Loops The Sacred Little White One

Good stuff

Bra saker i helgen:
En elorgel, ett fint äldre par, Israel-Nir, pink frog, att ha folk omkring mig och känna lugn och tycka om, bara trivas, Alex och Emmas eviga tjafs, Tacos hos Ludde, öl och film, möblera om, möblera fint, lyxfrukost, blogga, scones, kräftor, vin, Rickard, Jeriko, alkohol, leenden, att göra saker utan att tänka efter, svartklubb, drömmar, blåbärspaj, Madde, kramar, Risk, musik, matlagning.
Och kanske mest av allt - alla ord. Mina och era och våra. Kommentera, diskutera, mumla, berätta, babbla, bubbla. Och lyssna på andras ord eller på tystnad. Så, det har varit bra dagar, tack alla medverkande.

Turns and burns

To see through light
into myself
Days in fire
passing by

Murar och möss

Tid går och saker händer och sker. Ständigt nytt att bearbeta och smälta.

Förra veckans intensiva dagar med Molly, kusin, andra vänner och bekanta och malmöfestival. En bra sådan, mycket kul på scenerna. Marit Bergman, Sahara, Salem, Vive La Fete, Anna Ternheim, Denison Witmer, Timbuktu, Miss Li, Levellers, Lemonheads. Och säkert ännu fler. Blir aldrig mätt på bra konserter.

Efter en intensiv vecka blev det tillfälligt lugn, jobbhelg och tid för eftertanke. Lördagkvällen på ölcaféet. Jag är tyst som en mur, tiger som en mus.

Tentan gick bra, superlätt, skön lättnad. Nöjd med mig själv att jag lyckades ta tag. Och nya terminen har börjat. Tillbaks till verkligheten, en lite mer strukturerad verklighet där jag just tar tag, ordnar, har koll, är bra för andra och för mig själv.

Annars då. Jo köpenhamn! Kaffe och plugga och titta på folk, små trevliga affärer, vinyl och kläder. Sen mötte jag upp med Alex. Glass och rundvandring, svalt men sol, park och folk. Mat och vin i nyhamn. Öl och öl på kafé kys med bra musik, på Retro med bordsfotboll, i Huset med snygg videoinstallation på husväggen och suggestiv japansk konst nån våning upp. Hot dog och vin på hovedbanegården. Sen sussa sött med Pum-Pum, Leif och Alex. Att orka upp tidigt för en skön förmiddag på trevligt café för att plugga på andra sidan sundet var väl en trevlig tanke, men får bli en annan gång.

Det känns som jag missat något. Jag måste hålla jämna steg, med mig själv, med livet, med allt som sker. Känslorna. Det är nog där jag inte riktigt är ikapp, släpar efter. Känner, men inte fullt och inte klart. Får se vad som händer. Det är lätt att säga så, men det är så det är. Jag vet lite mer, och ändå ingenting, fortfarande.