Jul igen

Red-cheeked through wonder winterland

På snövita väger genom vinterland slog det mig igen vad det är jag älskar med det där jobbet. Att det faktiskt är något jag älskar med det, hade jag ju till och med glömt. Det försvann i Rio med nyfödda drömmar. Jo det jag älskar, kan älska, är just det: vackra skånska vinterlandsvägar. I bilen med röster i radion, flänga runt mellan gårdarna från Starrarpsvägen 224-80 till Klasaröds byväg 53-16. En gammal man med sin 16-åriga katt i en sunkig unkarlslya. Det korrekta äldre paret, gifta 67 år minsann. De två, år efter år, tillsammans i sitt boningshus med heltäckningsmattor och bokhyllor med prydnader som stått orörda de senaste 43 åren, men utan ett endaste dammkorn. Här bjuds jag på nylagat ankbröst och rödkål. Och rollatorn går bra? Jodå. Knäna och ryggen då, jaja jodå, ack ja...

Life is a game

Och det blanka bladet blev fyllt, precis som det skulle. Nya platser, upptäckter där, en del mer beständigt än annat. Vackra vyer, att stå mitt framför en häpnadsväckande utsikt, öppna ögonen och ta in. Jag har förändrats lite tror jag. Nu för tiden är det nuet jag förskönar, inte dået. Allt är mest fantastiskt just precis nu, vare sig innan eller efter. Att inte tänka för långt. Att också få konstatera att jag hittat något mycket bra, utmanande, spännande, givande. Att känna ja, det här skulle jag kunna vilja göra, vara. Alltså mer än nöjd mer årets sista resa!