Kneel down to know my ground

Den där längsta och mörkaste decembernatten, det är alltid något visst med den. Att jag fyller år. Lagt ett år till bakom mig, med allt vad det inneburit.

Med en känsla av ensamhet som inte varit innan. På gott och ont. Söker den, och är samtidigt lite sorgsen över den.

Behöver familjen mer än någonsin. Förstår nu, på ett sätt som jag inte gjort innan, hur jag älskar dem. Pappa, finaste pappa, som blir allt finare. Vill ge honom allt gott, och hoppas att jag räcker till. Kommer att lägga ner mer tid på det. Ta mig tid. För honom. För sånt som varit självklart innan. Som jag nu inser är begränsat. Det är inte säkert att det blir samma sak imorgon ens, än mindre om två månader, eller år. Att förutsättningarna inte är så bra längre, gör mig så ledsen. Men gör att vi uppskattar dagen som den är, än mer. 

Vill ha allt som är nu för alltid. Det gör mig sorgsen och bräcklig. Samtidigt känner jag starkare och tydligare än någonsin min styrka. Mitt jag. Livet. 

I jobbet vara på den plats där jag passar allra bäst. Socialt, utvecklande, fritt. Där jag tillför mina kunskaper, det jag just nu är allra bäst på. Och trivs som fisken i vattnet. Jag trodde inte att jag var den som brann på det här sättet för något, men nu gör jag det, och älskar det.

27 nu. Älskad tror jag, behövd tror jag, utmanad av andra och säkert av mig själv. Redo för ett år till att njuta, än mer. Varenda kram, varenda blick, varenda ord som betyder något ser jag fram emot. 

Och varenda sång. Mumford &Sons tänker jag se. Nick Cave ska jag släppa in igen. Knausgård och Auster ska jag läsa. Backhanden ska jag utveckla ännu mer, serven och returerna ska luras, och set ska vinnas. Även om det är högsta ligan och ni säger att jag är bra ändå så ska jag visa er vinster på papper, poäng till laget, heja BTK Malmö.

Och att inta tillståndet som uppkommer på resande fot. Upptäckande, avslappnande, människor och städer. Gillar ju det, så resa blir det.

Annars vet jag inte. En dag i taget. Ett andetag i taget. Tusen tankar i sekunden. Tio känslor per tanke.

Dagen före dopparedagen och snart kommer snön och juletid får mig faktiskt att känna julefrid. God Jul.

Running around on firm ground.

Att välja till eller välja bort. 

Jag välljer ofta jaet. Bara detta jaet också, och detta, tänker jag. Välja bort, välja nejet, välja intet, det kan man göra sen, tänker jag. Ibland kan jag längta till sen, till tid med luft i. 

Friheten är lite lurig där. Jag känner mig fri och därför fri att säga ja. Så fort jag har sagt ja så sneglar friheten på mig med den där luriga blicken som jag inte riktigt vet vad den betyder. Gjorde jag fel som utnyttjade den? Vad vill friheten mig? Jag kan inte både ha dig och äta upp dig, det vet jag ju. Så då gör jag väl rätt då? 

Luften är fri.

Och många val känns också rätt. Här och nu, det jag gör och är. Jag ler och tycker om och trivs och utmanas.

Sen vill jag flytta till Berlin. 

Det ska jag göra, sen. Sen fast snart. Inte sen som i någon gång kanske, som inte blir av. Sen som i tiden med luft i, som ska komma sen. Jag ska börja lära mig att skapa den nu tror jag. Hösten är en bra tid för det, för lite lufttid. Kanske att tiden kan vara tillräckligt luftad redan till nästa höst. Tänk, ett år i Berlin, det vore något. Något alldeles nytt. Något alldeles väldigt trevligt. Vara i Berlin och välja, till eller bort, välja jaet eller intet. Att vara där och välja det istället för att vara här. Jag älskar Malmö. Så tänk vad fantastiskt att då sen få välja tillbaks det, komma hem igen. Det vill jag.

And so much I know, that things just don't grow if you don't bless them with your patience. 

First Aid Kit.

I try to be true

I vårsol bara bekräfta för mig själv hur helt det känns.
Finns inga fel när allt känns rätt. När ett fel, blir eller alltid var, ett rätt. När det inte är svårare än så. Att få ha sitt, fast tillsammans. Att få ge och ta, och ha.
Något som växer i någon, som portar där varje ny port öppnar en annan.
Så som en vulkan fyller berg med ljus.

Even in the darkness

La Empanada och biograf Spegeln - en klassiker! Maten bättre än vanligt, filmen sämre än vanligt. Ångrar att jag inte stannade till och tog ett glas på Vapiano på vägen hem. Lockas dit, vet inte riktigt varför. Flådigt och flashigt, men sena kvällar och Caroli och Kvarn video gör att det funkar.

Annars då. Jag har ett nytt jobb. Jag jobbar med något jag älskar och brinner för. Det är helt himla fantastiskt!!
Pingis. Musik. Folk och ord. Att vara jag och att uppleva andra. Det är det gamla vanliga och det är så mycket nytt.
Jag vet vad jag vill ha och hur. Jag tar och ger och jag får och är. Så är det!