Roll away your stone, I'll roll away mine

Klart att Mumford haft ett finger med i den utmärkta nya bröderna Coen-filmen.
God Jul!

Searching for my wings sometimes

Plötsligt, från så många km/h, tog det bara stopp. På ett hotellrum i svårmodets vackra land i nordöst. Kanske en känsla av att vara övergiven, överkörd eller överlämnad. Men lämnad till intet av ingen. Till mina egna känslor, som jag inte förstår mig på. 

Känns iallafall inte bra att bli lämnad. Och jag undrar varför något som ”känns som” något betyder att det inte är helt sant. Så det som känns är inte sant. Då undrar jag varför det känns så mycket.

Kanske är det för att jag inte förstår att jag fortfarande kan längta. År går. Längtan trodde jag var något jag hade kommit över. Jag har definitivt väntat och längtat nog i mina dar, har jag tänkt. Så jag trodde att jag bara kunde fara fram nu, självgående, oberoende av att stanna och tanka. Tänka. 

Jaja. Det går över, det gör det alltid, som en fin vän säger. Jag började skriva iallafall, och det är bra. Så jag fortsätter lite. Också inspirerad av Auster som vanligt, som alltid när jag läser honom. Denna gången inspirerad av hans självbiografi, helt enkelt av att sammanfatta saker. Rada upp och räkna in, det finns en tillfredsställande nostalgi i det.

Det vackra svårmodets land och huvudstad bjöd såklart på en massa fint också. Jag älskar att ha varit där. Att ha tagit ytterligare en lång lång lång promenad för att se vad som finns runt nästa hörn, och nästa. Att se saker med de ögonen. Njuta av varje steg på nya gator, nytt land, ny stad. Allt som oftast ensam. Ibland i sällskap, isåfall alltid väldigt gott sällskap. Ofta det allra bästa, den allra bästa. Men som sagt oftare ensam. Med egna ögon. 

Fyra år som sjukgymnast nu. Och två år, ganska exakt, som jag har letat mig in i handikappidrottsvärlden. Där jag redan både gett och fått en hel del. Lite av varje. Och inte minst de långa promenaderna på de många nya ställena. Med en känsla av att äga världen, samtidigt som jag för varje steg övervinner meter för meter av ny mark. 

Bara för att nämna de senaste tre åren. Förbi de paralympiska arenorna och genom parkerna i höstsomriga London. Genom en nattsvart förort till Nantes någonstans i Frankrike. Inte en enda meter i småstaden i Belgien. Uppför berget i Slovenska Laasko. På cappuccinojakt i sluskiga tjeckiska Ostrava. Kilometer efter kilometer efter mil på en italiensk strand. Eller en strand i Split för den delen. Eller självaste Copacabana i Rio där allt inom paravärlden på något sätt en gång började. Sen semestrarna med de bästa av sällskap, som på Portugals sydkust. De sex Taiwanesiska städerna vi avverkade. Underbara alpveckorna i Chamonix, Val D’Isere och Val Thorens, tre år tre byar, många km/h. De många tyska städernas långa promenader. Düsseldorf, Berlin såklart, Stuttgart faktiskt, Bad Kreuznach, Mainz och Bonn. Innsbruck med sound of music in the air, och Wien. Frankrikes sagolika canyons i La Palud Sur Verdon i kontrast till Aix En Provence och Marseille. Nordens skönheter Reykjavik, Bergen, Stavanger och Helsingfors. Paris med Em ju. Zürich i just det där bästa sällskapet, bra mycket bättre än ensammast på jorden vid Bodensee. Barcelona igen, denna gången med jogg och nakenbad. 

Tre år och över trettio städer, sexton länder. För att nämna några. Längtan efter att resa är inte längre enorm eftersom jag är i en, bor i en resa just nu. Och det känns så förbaskat bra. Berlin, du kommer iallafall inte att lämna mig. Jag kommer att lämna dig och det är precis så det ska vara. Hårt men sant. Men jag älskar dig, om det är någon tröst. Vi njuter nu, så länge det varar. Och jag mår redan bättre för jag inser att du är här Berlin, och att jag får sova med dig inatt igen. Godnatt fina.

Smile for a little while

Så har det hänt att jag har kommit hit. Att Berlin blev en del av min vardag, eller jag en del av Berlins. Man kan inte ta på det, men det är så mycket så bra. Ja, jag älskar det! 

Man ska ta vara på det här, ska man. Och det gör jag. Tar vara.

På hur folk ler är gör. Det som skrivs sägs upplevs. Saker här behöver inte vara så mycket, det är ändå, på något sätt. Inget särskilt behöver åstadkommas eller uppnås. Bara att vara, och det som är, är något schyst nytt skönt tryggt gemensamt otvunget. Bara perfekt i det lite egna, enkla, det lite slitna, fula, som alla får vara en del av. Man behöver inte slå sig in eller passa in, man kan bara sätta fötterna på gatorna här, så kommer allt till en som en skön våg med en massa Berlin i.

Så är det, kommer att vara ett tag till, och det får det mer än gärna vara!