Und so - weiter!

David ShrigleyIs exactly how you are. Damn Berliners. Sometimes.

Vad jag kan sakna att alltid vara välkommen till någons soffa en tisdag eftermiddag och prata kring allt och inget, viktigt och oviktigt. Som så ofta, eller iallafall oftare som jag minns det, under Malmötiden. Umgås utan mål eller syfte, låta allt leda till inget speciellt, bara vara. Skönt ändå också att sakna något med Malmö, och inte alltid älska allt här.

Fortfarande fantastiskt här med nya bekantskaper, spontana kvällar på barer som blir till nätter. Men ändå upplever jag det lite trögt, steget efter det liksom. Undrar vad folk här är så rädda för. Lära känna, komma nära, vad är det för fel på det? Man har inte tid kanske. Det finns för mycket möjligheter här kanske. Man har något annat att göra, någon annan att träffa. Jag gör säkert likadant. Men det stör mig. Extremt socialt och samtidigt så ensamt. Storstadsfenomen kanske.

Så därför blev det lite extra välkommet med sköna Malmö-vibbar från Kjellvander och band på Privatclub igår. Bekanta ansikten, mycket svenskt i publiken, en lokal som kunde varit gamla Debaser, lite skånska från scenen och ett sätt att vara som kändes skönt bekant Malmöigt. Och vilken spelning sen, bästa på länge, och det trots hård konkurrens med fantastiska gubben Ennio Morricone med Berlin symfoniorkester och 75-mannakör, eller 108 decibel Mogwai.

Musik kan verkligen hjälpa mig back on track. Funkar med både rosa plastig kassett och med magnifika röster från en scen. Det magiska, förstår jag nu, är något man skapar. Ibland bara är man där i, och ibland inte. Man må ha varit trollbunden ett tag, men samma trick funkar inte gång på gång, år efter år. Då finns det ny magi där runtomkring, som något man antingen kan tillåta och vara i, ensam eller hellre tillsammans, eller så ser man den där andra magin som ett hot. Jag är svag för det magiska, vill gärna åt det hela tiden så mycket som möjligt. Besväras dock av att den ju oftast är så bångstyrig och oförutsägbar. Dyker upp när jag minst anar den, en textrad i en låt från en scen, eller en komplimang, kommentar, blick, vy, en filmkaraktärs öde eller en varm februarivind mot min kind. Men jag har valt att inte vara rädd för den. Jag har aldrig vetat vad som är normalt ändå. Aldrig haft det, aldrig velat ha det. Och nu går det inte direkt att välja tillbaka. Kärlek har jag också vetat var det var. Tills det ändrades. Tills jag visste något igen, något nytt. Och nu vet jag bara att det finns en känsla jag gillar, mycket.

Efter ett badmintonpass någon gång i höstas, strax utanför Tempelhof.

Och till slut Kjellvanders ord.

Throw your drunken hands
Across the scenery 
And your drunken thoughts on temporality 

Sleep for the sake of the night 
And wake in the hope of finding a light