Kvällen sen... Livet är som allra vackrast när slumpen får bestämma, helt klart! Slumpen bestämde att John öppnade den där dörren, att det fanns en takterass och att en australiensisk dam upptäckt att man kunde se Empire State Buildning därifrån.
Långt senare i köket på hostelet. Resans första anteckning... "Som nu. Väntar. LYCKLIG. Och eftersom NY är en helt fantastisk stad för mig just nu hinner jag inte skriva mer." Han kom. Och någon trevlig chilenare, som var långt bort i minnet såhär i efterhand. Märkligt, för han var betydelsefull. Den stunden i köket där. Vi snackade politik, visst ja. Han var verkligen trevlig, men försvann visst i skuggan av någon annan. Someone good, someone true. Someone like you. Couldn't feel love, couldn't think straight. Couldn't feel trust, couldn't trust faith. Men jag borde ju, om någon gång så nu. Här spelas Lightning Crashes från receptionen. Kanske är det precis vad som händer också. Men jag ska aldrig sluta att tro på kärlek (vad det än är?), och på helt underbara människor. I will never.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar