Det är inget fel på vädret, here comes the sun!

Långledig, långhelg, lång sovmorgon.
Något om veckan som gått bara, medan det gräddas scones i ugnen (var annars?).

Jobb och annat är vad det varit, just precis så. Först jobb, sen annat. Fortsatt soft på Gyllebo, sen trevliga påhitt med trevliga vänner.

Jag har promenerat med söta tanten med dockansikte och hennes katt - fina katten Kisen. Långsamt lunkande till affären och tillbaka, långsamt långsamt. Man behöver komma ner i tempo ibland. Det blir som att nästan stanna upp, åtminstone så pass att det blir tid för eftertanke. Bara genom att gå långsamt, hålla igen stegen. Tillbakablickar på ett liv, ett långt liv. Oftast lyssnar man med ena örat bara, använder de per automatik inprogrammerade kommentarer och fraser som man vet fungerar, som svar på deras gaggande om vädret, övrig hemtjänstpersonal och ungdomar nuförtiden. Så plötsligt kommer det, man hajar till och hör vad som berättas.

Min hypokondriska dam, bitter som få, ensam som ännu färre, som mitt i allt gnällande börjar beskriva en kväll långt bort i hennes långa eländiga liv. En lycklig kväll. Appropå absolut ingeting, så det gäller att vara uppmärksam. Hon förklarar hur hon hade tvingats jobba över dagen då hennes syster anordnade stor födelsedagsbjudning. Hur hon kommit för sent, men till slut äntrat lokalen, i sin röda vackra nyinköpta klänning. Hur hon bara lyst, glänst över alla andra som befann sig där. Inte självupptaget på något sätt, bara ärligt. Hur hon senare under kvällen fått en oväntad kyss mitt på munnen av sin nu bortgångna make. Hur hon blivit uppbjuden till dans av både maken och andra män. Hur hon dansat natten lång och rund under fötterna. Varför hon fick upp just den kvällen i minnet vet jag inte. Kanske för att vi just haft en bra dag. Hon hade orkat gå hela korridoren både fram och tillbaka, trots att vi duschat tidigare på morgonen vilket normalt sett tar slut på alla krafter. Och middagen var god, och killen som kommer med matvaror hade varit sååå kär och ställt av sig skorna på dörrmattan minsann, vilket ingen annan någonsin gör. Så hon var på gott humör, och kom att tänka på andra tillfällen i livet då hon också varit på gott humör.

Sen finns det fågelungedamen i sin stora stora komfortabla gungstol där hon nästan försvinner så liten hon är. Späd som en liten flicka, kotryggig och ögon som inte vill se. Eller vill, men kan inte. Ögonen tycker nog att de är för gamla, damen däremot har mer att ge. Så söt, så försynt. Så tacksam! Snacka om tacksamt jobb.

Maggan i personalen som plötsligt får syn på min ipod på bordet. Några minuter senare har hon lurarna i örat, diggar järnet och lever verkligen upp av att höra tonerna till Here Comes The Sun med Nina Simone. "DET SVÄNGER JUU" med vansinnigt hög och gäll röst för att överrösta volymen i sina egna öron. Alla i personalen hoppar högt och följer upp med ett hjärtligt härligt gapflabb, inklusive de som sitter 10 meter längre bort vid ett bord i andra änden av lokalen, så högt skrek hon. "PRATAR JAG HÖGT!???" med minst lika gäll röst. Skrattattacken vill inte ge med sig, bara så charmigt och oskyldigt.

Lite senare iakttar jag den lilla grupp som bildats av två tanter och en äldre herre som tagit sig ner från sina lägenheter för att sitta i samlingssalen och dricka kaffe och titta på regnet en stund. Det är mest tyst, långa stunder. Tiden måste vara lång när man är gammal. Synd att man inte kan ta vara på den bättre egentligen. Efter en stunds tystnad yttrar den ena damen någonting om vädret, det eviga regnandet. Detta är förmodligen det enda de pratat om under hela tiden som de suttit där. Med ett par pauser av tystnad och eventuellt någon annan kommentar om dagens ungdom eller liknande, men vädret är huvudämnet, alltid, inte minst en extra regnig dag som denna. Detta leder i vilket fall till att den äldre farbrorn i sällskapet får ett smärre utbrott. Damerna sätts rejält på plats och får höra att de fan ska sluta klaga över det jävla vädret som de ändå inte kan göra något åt. DET ÄR INGET FEL PÅ VÄDRET. Stackars tanterna som blir helt ställda, och även vi i personalen som sitter och fikar i hörnan längre bort tittar upp från våra kaffemuggar och tidningar. Jag ler. Dramatik i den lilla vardagen.

Okej, nog om jobbet. När klockan tickat fram till slut för dagen har jag gått hem, ofta somnat i gungstolen, ofta i solen på min franska bakong, ofta vaknat av förslag på påhitt med en sån där speciell power-nap-känsla i kroppen. Sen har jag ätit gott på bagatell och druckit öl på volym med Bröderna. Tänkt att malmö är en bra sommarstad, bäst! Sett ytterligare en dålig film med Patrik, om självmordshoppare från Golden Gate-bron. Men visst, fåglarna var fina i solnedgången. Sen hem i natten. Att råka på folk är det bästa som finns, ännu ett plus till denna staden.

Och livet ÄR regisserat. Om inte förutbestämt så med ett väl uttänkt mål som leder in på en viss väg. Det är ingen slump, men absolut inte desto mindre oförutsägbart för det.

Det var egentligen bara en dag. En annan dag var det pingpong och trevlig kväll på ölcaféet med Joss. Råka-på-hej hit och dit. Till sist hänga med Enoch-gänget och se film som blev hänga med Enoch utan gänget utan film.

Jag måste ha glömt nån dag. Igår tvättade jag, med mera. Sen sov jag. Sen vaknade jag, med mera. Mina scones är färdigbakade och uppätna, det gick bra även utan mjölk.

Det har regnat i över ett dygn, men himlen börjar ljusna nu, det är jättevacker. Tur att inte Farbror Anti-väder är här.

Dagens låt: Nina Simone - "Here Comes The Sun"
http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=vJJLQgRk4hNQaTEUEzKX
Ta den, den som vill ha den. Tänk på att man ibland kan använda lite pinsamt stark röst när man hör bra låtar. Men att ryckas med är det viktigaste.

Little darling, I say it's alright...
...Here comes the sun, it's all right...
...You can come on out.