He Wants You

Ipoden blandar spår till He Wants You med Nick Cave på buss 172 till Staffanstorp. Och jag sitter kvar en hållplats extra, för att öka chanserna till det osannolika sammanträffande jag någonstans ändå hoppas på. Jag vill, jag behöver, jag ber, jag önskar, så, att jag fick träffa honom.

He Wants You på ett hotellrum i Tranås. Pingistävlingen där jag vann över Sverigeettan Wersäll. Tävlingen där han var med som coach, trots att det egentligen var över. Ängby-tjejerna som viskade och frågade. Nej, nejnej. Inte alls.
Smög in till hans rum. Caves senaste album var helt nytt, jag hade precis hunnit spela över cd:n till kassett för att kunna lyssna i min Sony Walkman som nu låg på hans sängbord. Tiden var knapp, men jag ville bara stanna, natten lång, för alltid. Lyckan var alltid blandad med olycka, det svåra, allt svårare, i takt med att känslorna definierades allt klarare. Han gav mig den ena hörluren. Jag tyckte att There Is A Town var finast efter första genomlyssningen. Han hade fastnat för spår 2. "Så är det..." sa han, och pekade på sig själv. Jag lyssnade, och förstod, att så var det. Och älskade det. Det var så fint.

And he wants you
He wants you
He is straight and he is true

Beneath the hanging cliffs and under the many stars where
He will move, all amongst your tangled hair
And deep into the sea
And you will wake and walk and draw the blind
And feel some presence there behind
And turn to see what that may be
Oh, babe, it’s me