See me?

Someoneanyone can't see

the me that is me.

So you who do

please let me know too

the you that is you.

Sundays nowadays

Söndagar har blivit den ensamma lugna dagen som skiljer sig från alla andra dagar.
Min dag med dom och det jag sällan hinner med annars, bland annat mig själv.
Alltså min dag med mig själv.
Min dag med lugn.
Min dag med musik. Jag har märkt att söndagen ofta varit en dag då ny musik tagits till mitt hjärta, som jag sen lever med kommande vecka, veckor, liv.
Och idag också min dag med min Dick & Marie. När jag var liten trodde jag att alla hade en Dick-och-Marie, precis som alla har en farmor-och-farfar. Jag bryr mig verkligen om dom. Dom bryr sig verkligen om mig. Mina nära, kära, en trygghet att ta vara på.

Dagens låt: Naked Lunch - "Town Full Of Dogs"

while the cold wind blows in this town full of dogs
give me hope give me fear
give me love and despair
give me loads of your drug
and a reasonable fuck
your burdon and your weight
give me all that I can take
'cause you know I'd love to carry it all for you

Candles in Copenhagen

I köpenhamn på café. Macbooken i knät. Postpolio syndrome och snedbelastning vid cerebral pares i anteckningsblocket. Jack Johnsson hörs bakom människomummel. Dunkelt ljus och söta danska pojkar, grönt blockstearin. Fåtöljer, soffor och sunk. En trevlig kväll i sikte.

Jag är ständigt på väg, men vill stanna här i de rum, de känslor och den tid som är nu.

Och en bra kväll blev det. Älskar livet, upplevelser, fri som en fågel. Löjligt men ååh. Kanske är det lycklig jag är!?

Seende ögat

Villaförortens perfektion. Jag ser att dom inte ser. Blinda för allt mer. Hjärnor som stelnar, hjärtan som blir till is. Utan att dom märker det. Dom lider inte heller. Jag ser. Ansikten. Rädsla föds ur sånt som är smått. Man mister perspektiv. Stackare.

I staden känslor, mycket och många. I mångt och mycket bra. Som tar uttryck en torsdag natt. Jag ser. Jag vet vad. Men inte varför. Vad meningen är förblir osagt. Så jag kan fortsätta se, och undra.

Bye to a day

Sköna steg ut på bryggan. Vattnet i ett hav som är överallt runtomkring. Oändligheten, lugnet, ljuden.
Värmen i kroppen letar sig ut, känner den på huden och i blodet. Andningen som lugnar sig.
Solklotet på väg ner mot havet och de små svarta konturerna som bryter den raka linjen.
Farväl till solen som sjunker och försvinner i jämn takt.
Finns det något mer fullkomligt sätt att avsluta dagen? Så definitivt, så vackert.
Borta för alltid, för denna gången, denna dagen. Men det kommer fler, den kommer igen.
Och om jag blundar finns den kvar som en ljuspunkt på näthinnan som försöker smita. Men jag är där, håller den fast med min vilja och närvaro.
Går längs med bryggan igen, med horisontlinjen som skär mig i ryggen nu. Frihet, helhet, beslut, ”Den ensamme sjömannens födelse” med Bob Hund.

K To Be Lost

Idag har varit en söndag efter en lördag, igen. En bra söndag, igen! Med hösten har lugnet infunnit sig. Kalla vindar och en helt annan sinnesstämning i staden, i människorna och i mig.

Sov länge, efter broder Olofs inflyttningsfest, mycket vin, musik, och åter i Malmö blir det äntligen premiär på Debaser. Vänder på dygnet. Jag sov bort dagen, men hann ändå med en massa.

Sitta i gungstolen på franska balkongen. Gå runt på stan mellan Tamnack-lunch och Ölcaféet-fika/backgammon. Göra finfint i lägenheten. Spela på elorgeln. Jogga ner till havet och sitta längst ute på bryggan. Njuta av kvällen i mitt hem, i min ensamhet.

Och allt är helt okej. Jag är nära något bra nu, jag vet inte vad det är, det bara är. Jag trivs. Jag tror på det här, vad det nu är. Läget helt enkelt.

Soundtrack till idag:
"K To Be Lost" - Sister Vanilla
"Life Is Wonderfull" - Jason Mraz

Bright and clear my path

Satt på bussen och såg hösten, människor, möten, färger och dilemman...och hörde Into My Arms med Nick Cave i ipoden.

Så satans vackert. Så här ska det vara, om det ska vara. Om han finns så kommer han
säga:

I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
Into my arms, O Lord

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
To each burn a candle for you
To make bright and clear your path
And to walk, like Christ, in grace and love
And guide you into my arms
Into my arms, O Lord

And I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candle burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore
Into my arms, O Lord

Some song

Go your own way, don't think twice about it!

En av världens bästa låtar, man blir så glad!
Om det olyckligt nog råkar vara så att någon levt ett avskalat, innehållslöst och olyckligt liv, dvs utan att ha hört den, så är det hög tid nu, varsågod: http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=YVd79fRaUUiZ9EFbmeec
Honey Is Cool - "Baby Jane"

Pingpongblogg given birth

Igår ringde lagledare Inge. Jag fattar inte hur jag kan få spela, men det får jag iallafall, och allt verkar solklart med både pengar och planering. Så nu, NU, är det dags! En ny pingisblogg har skapats, någon sorts träningsdagbok helt enkelt. Fullständigt ointressant för jordens befolkning, men nog väldigt bra för lilla mej, så här är den iallafall... Lilla Lisa Loops The Sacred Little White One

Good stuff

Bra saker i helgen:
En elorgel, ett fint äldre par, Israel-Nir, pink frog, att ha folk omkring mig och känna lugn och tycka om, bara trivas, Alex och Emmas eviga tjafs, Tacos hos Ludde, öl och film, möblera om, möblera fint, lyxfrukost, blogga, scones, kräftor, vin, Rickard, Jeriko, alkohol, leenden, att göra saker utan att tänka efter, svartklubb, drömmar, blåbärspaj, Madde, kramar, Risk, musik, matlagning.
Och kanske mest av allt - alla ord. Mina och era och våra. Kommentera, diskutera, mumla, berätta, babbla, bubbla. Och lyssna på andras ord eller på tystnad. Så, det har varit bra dagar, tack alla medverkande.

Turns and burns

To see through light
into myself
Days in fire
passing by

Murar och möss

Tid går och saker händer och sker. Ständigt nytt att bearbeta och smälta.

Förra veckans intensiva dagar med Molly, kusin, andra vänner och bekanta och malmöfestival. En bra sådan, mycket kul på scenerna. Marit Bergman, Sahara, Salem, Vive La Fete, Anna Ternheim, Denison Witmer, Timbuktu, Miss Li, Levellers, Lemonheads. Och säkert ännu fler. Blir aldrig mätt på bra konserter.

Efter en intensiv vecka blev det tillfälligt lugn, jobbhelg och tid för eftertanke. Lördagkvällen på ölcaféet. Jag är tyst som en mur, tiger som en mus.

Tentan gick bra, superlätt, skön lättnad. Nöjd med mig själv att jag lyckades ta tag. Och nya terminen har börjat. Tillbaks till verkligheten, en lite mer strukturerad verklighet där jag just tar tag, ordnar, har koll, är bra för andra och för mig själv.

Annars då. Jo köpenhamn! Kaffe och plugga och titta på folk, små trevliga affärer, vinyl och kläder. Sen mötte jag upp med Alex. Glass och rundvandring, svalt men sol, park och folk. Mat och vin i nyhamn. Öl och öl på kafé kys med bra musik, på Retro med bordsfotboll, i Huset med snygg videoinstallation på husväggen och suggestiv japansk konst nån våning upp. Hot dog och vin på hovedbanegården. Sen sussa sött med Pum-Pum, Leif och Alex. Att orka upp tidigt för en skön förmiddag på trevligt café för att plugga på andra sidan sundet var väl en trevlig tanke, men får bli en annan gång.

Det känns som jag missat något. Jag måste hålla jämna steg, med mig själv, med livet, med allt som sker. Känslorna. Det är nog där jag inte riktigt är ikapp, släpar efter. Känner, men inte fullt och inte klart. Får se vad som händer. Det är lätt att säga så, men det är så det är. Jag vet lite mer, och ändå ingenting, fortfarande.

Dreams came true!

Precis såhär, precis så! Jag är bjuden på middag, i köpenhamn. Och ikväll var som en enda stor perfekt förrätt.
God mamma-mat och bra snack hos syster. Sen finfina timmar på ölcaféet, backgammon, livsfilosofi, någon speciell, öl, kaffe, snake bites och 90-talsmusik. Tack och gonatt!

Watchin machine washing

Sitter i tvättstugan och ser maskinen snurra runt runt runt.
Väntar. Väntar. VÄNTAR.
Jävla maskin.
Torka, torka.
Vänta, inlåst i tvättrummet, läsa Auster.

Slut och sånt

Saker och ting tar slut ibland. Det har hänt förr. Jag funderar på hur, och upptäcker samma mönster som håller på att upprepa sig, kanske. Jag tänker på den gången det hände, och ser det hända igen, och igen, här och där.

Någonting blir lite svårt, lite komplicerat och fungerar inte så friktionsfritt som det en gång gjort. Allt handlar om vattnet som tenderar att välja den enklaste vägen fram. Fel eller rätt eller bra eller inte. För svag för att stå emot, och på tog för svag för kämpa emot dit strömmen drar. Usch och blä.
Bara vilja vara i ett lugn av vänliga vindar som vill väl, undransklumpar BORT.
Göra som jag vill, ha mina besvärliga tankar.
Själv. Ensam med min egen skugga.
Fråga inte mig, och framförallt - lita inte på mig.
Jag gör inte allt rätt alltid. Inte ens när det gäller mig själv. Sorgligt men sant. Önskar att jag kunde vara bra för alla. Får nöja mig med att vara det där jag kan, då jag kan, och hoppas att det räcker. Jag lämnar inga garantier. JAG vet inte.

Det skulle vara schysst att bli bjuden på en middag. Utan oklarheter, utan svårigheter. Bara en trevlig middag på tu man hand. Gärna i en ödslig industrihamn i köpenhamn. Det skulle jag verkligen vilja just nu.

Troubled waters

Det verkar som att man
precis som rinnande vatten
alltid kommer att välja den enklaste vägen fram
i kampen om att tvinga mörkerstormar bort så långt det bara går.

Sail on silvergirl,
Sail on by.
Your time has come to shine.
All your dreams are on their way.
See how they shine.
If you need a friend
Im sailing right behind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.

Farmors låt, Bridge Over Troubled Waters.
Fina farmor. Zigenarfarmor. Starka farmor. Ledsna farmor. Farmor som skulle fyllt 87 år igår.

Hide me in you hands

Jag fälls fortfarande, jag snubblar fram. Ett år senare.
Omskakad av en knäpp obarmhärtig natt som slog all inbillad styrka och yta i spillror.
Nära till ilska, som också är en känsla. Plötsligt började jag känna. Sedan dess har jag känt. Det vill jag inte sluta med. Inte heller sluta minnas.
Men ibland finns en känsla av att gå framför mig själv. Steget efter, och glömma bort steget före. Att inte riktigt bli klar, fortsätter vidare istället. Gå tillbaka är omöjligt, viljan att göra det bara löjligt. Längtan vidare driver framåt.
Lita, Lisa Lilla, på livets märkligheter.
Här är här och nu är då, nu. Då är absolut inte nu.

Så lämna mig här, ensam eller tillsammans.

It's happening again...

Och ikväll igen, superbra musik upplevd, nu i pildammsparken och med Final Fantasy. Och ännu en kass youtube-ljudupptagning, men ändå.

Man blir ju så lycklig bara! There's always music in the air. Och jag älskar det SÅ.

Something special

Woven Hand igår på KB, som alltid väldigt väldigt speciellt.

Musiken som är så vansinnigt vacker. Att bara stå där, ta in ljuden och känna något mytiskt och väldigt stämningsfullt över det. Samtidigt rått, djupt, allvarligt och tungt. På riktigt. Något helt annat än allt annat. Outstanding i alla kategorier.

Och det har alltid varit så, varenda gång. Helt olika ställen i livet, helt olika sammanhang och situationer. Mycket känslor, mycket som varit och är känsligt. Men musiken har alltid fångat och fängslat och tagit alla omständigheter runtomkring åt sidan till bakgrunden för en stund när Edwards spelar.

Mäktigt är vad det är!

Jump so high, lightly touch town

"......Och Lisa, HON har ju ingen STRATEGI?!!..."
Det stämmer kanske rätt bra ändå.

Men nu börjar det, nu jävlar!

Bad day, early morning, cruel world

Äsch då. Men solen skiner.

Varför bryr jag mig!? På Värnhem, ja, so?

Och jävla dröm, jag tänker inte vara rädd.

Gone to stay

Jag försöker verkligen att känna. Och känner det gör jag.
Sen försöker jag tänka. Och någonting pågår.
Jag anstränger mig för att tolka och sätta ihop tankar och känslor.
Varför. Därför att! Därför. Varför då? Ord är bara ord. Jag tycker inte om prickarna. Ö Ä. Det blir fula tramsiga ord av det. Därför är därför ännu värre än varför. Och titta på den meningen, den blev ju hemsk. i är den enda pricken som är fin. Som pricken över i:et.
Om man smyger runt och omkring kanske man slipper bestämma sig.

Jag skulle nog behöva ett mål, och en mening. Meningen är livet och målet mig själv, i livet. Stort. I helvete heller.

Delmålet skulle kunna vara att läsa fjärde terminen på sjukgymnastutbildningen. Ett annat delmål är att jobba och få lite andrum och tjäna tid med pengar, eller tid och pengar. Arbeit macht Frei!
Pingisen. Det vore ju kul. Elitserien, träna, planera, tävla. För skojs skull, men ändå lite allvar. Tiden då, jag måste hinna. Jag hatar tid och att hinna.

Nu ska jag snart ringa pappa och tycka det är synd och ganska intressant hur folk låter oviktiga petitesser uppta ens uppmärksamhet. Och lite skrämmande hur många det finns som inte förstår ett jävla skit. Kanske förstår inte någon särskilt mycket alls. Fuck off alla. Ibland.

Solen dödar månen för det är tydligen inte okej att det är natt dygnet runt.

A girl fooled by fire
Among stronger people a feeling of being lost
Wanna go to nowhere
Where there's no new days to face
Now is when soon is coming and present has past
Time is one of those things -
By the way, I'll never trust anything
Anything is one of those things
- One of those things not mine to keep
Gone to stay

Angel standing by

Älskar att drömma. Som inatt, drömmar om någon som får en insikt. Sluta leta efter igelkottar, du är snarare något som liknar en ängel, en angel standing by, säger han. Bort med igelkottar. Jag behöver stå bredvid, avvakta, och vara en ängel.

End of vecka 30

Söndag i Skanör avslutar Skåne-helgen.

T.S. adventure

Sagan om äventyren på Tosselilla Sommarland.
Började sömnigt efter fredagens äventyr på Helsingborgsfestivalen och senare Sofia som spelade på KB, nicey. Lyckades ta mig ur sängen lördag morgon, och var plötsligt på bussen, på väg. Och att susa fram genom öppna landskap är något alldeles speciellt. Musik blir som allra bäst då. Ipoden i en örat, genom hela huvudet, över till Alex huvud och ut genom hans andra öra.

Framme i Tomelilla, och oavsett var i världen man befinner sig vet man alltid var man har Madde någonstans, dvs med huvudet i gottispåsen med nötter. Reiseleiter Rickard tar oss alla till dagens mål - Tosselilla Sommarland och TS-powergang gör entré.

Inte långt senare plaskar Madde&Alex i det enda vattnet som pappa Rickard förbjudit oss att bada i, letandes efter Emmas kamera som ploppade ur Alex ficka efter en liten extra pose på väg över vattnet med linbanan. Så kan det gå!



Rickard fick sin hamburgare, jag och Alex fick våra tattoos. Sen blev det hoppa loss på jättestudsmattorna, skojskoj! Lite getter, lite grisar och några kaniner senare blev det vattenland. Galna vattenrutschkanor, och också såna som inte gav något glid alls, stackar Rickyticky, och ännu mer stackars oss som fick stå uppe och vänta i iskyla på att förste man (med inbyggt antiglid i ryggen och rumpan) skulle ha hasat sig ner ända till poolen. Snart torra och varma igen, men inte länge till. Bumperbåtarna blev början på en väldigt blöt period.

Tosselilla stängde och de fem luffarna påbörjade sin vandring mot tågstationen. Ösregnet kom, men det gjorde inget, knäppt men jag njöt verkligen av stunden. Eller inte knäppt alls, bara förmåga att njuta av situationer, se vad som finns att se i olika lägen. Det fanns en sagolikt vacker regnbåge att se. Och det fanns att se och inse att jag har minst lika sagolikt bra, trevliga och roliga vänner som har en minst lika bra förmåga som jag att skapa och se vad som händer. Leenden och skratt och allvar i samförstånd, sånt är viktigt, och roligt.

Några kilometrar på landsvägen senare hittar vi Tomelillas Ica Kvantum, med fikabord utanför kassorna och allt, perfelt för lite sprit, muffins och råa kycklingprinskorvar. Stugan på Österlen hade säkert varit mysig, men hem och ta den skönaste duschen på väldigt länge passade ännu bättre. Avslutningen med mysbyxe-shawarma-äppelkake-filmkväll blev perfekt. Sen sov jag så hårt att jag fick ont i örat.

My Heart Needs Some Repair

Ibland kommer det tillbaka till mig. Som att cykla hem genom parken igår, låta tårar trilla i mörkret. För förstörd för att tänka, bara vilja ta bort allt svårt. Allt som var är inte helt borta. Och ändå så borta. Alldeles för borta, overkligt. För det som var det var, det vet jag. Det var bra, fint. Dela allt. Allt som var så knäppt, så svårt, så knepigt, så osannolikt, och ändå så rätt. Hur kunde det hända, hur kunde vi känna? Så mycket! Minns meddelandena en sen kväll, ensam, längtan så enormt stark, som så ofta.
Han skrev: I really need you around
Jag anade att han lyssnade på låten, den som vi älskade.
Mitt svar: Don't you know what they say is true?
Han tänkte på samma låt: Even a fool can learn to love
Jag igen (och så var det): You like an angel from above - came and tought me about love
Han (sen somnade vi, och drömde om att allt kunde vara enkelt): Don't you know what they say is true? Even a fool can learn to love.

Långt senare, idag. Mer förvirrad, mer hel. Hur det nu hänger samman..?
Darling, my heart needs some repair, yeah - I really need some love and care

(Leather Nun - Even A Fool Can Learn To love)

Live alive

Cause it’s not where you go when you die
It’s how you live when you’re alive

Textraden som rullat i huvudet hela morgonen, satans fin låt.
Jack Savoretti - Dr. Frankenstein

Sum of some summer days

Det började väl någon gång när sommaren kom tillbaka. Dropkickspelningen, punk som lever och människor med. Fulla Jalle, tuppkammen och tvättbjörnen som, med all rätt, tog min säng. Svartklubb och grönt gräs, för lite sömn och en lagom tung arbetsdag.

Jobbet fortsatt bra, fortsatt nya trevliga figurer att lära känna. Sommarkvällar i bästa sällskap. Folks föräldrar som dök upp till höger och vänster, sånt är kul. Beachvolleybollkvällar är kul. Och ölkvällar, eller kaffe. Soundtracket en helt vanlig sommarnatt: The Undertones - You've Got My Number (Why Don't You Use It?).


Berlin. Lugnet, caféerna, slitna kvarter och att iaktta människor, vimmel, stämning, det som gör Berlin till Berlin. Gå omkring och se och bara vara där, i min nya stad, underbart! Dit ska jag igen, och ofta, den saken är klar. Världens bästa resesällskap i form av en kunnig trevlig bra vettig påg som bidrog till en perfekt Berlin-intro för mig. Urtypiska datanördstysken ställde upp med sin hopplöst sunkiga ungkarlslya med plats (?) för couchsurfers från överallt och ingenstans. Tyskt par på resande fot. Vilsen Berlintjej som jag ler åt, och jag vet att hon inte förstår, inte mycket, för Rihannas låt "Umbrella" är inte bra, så är det bara. Liftande franska poeter med sin Spoonge Bob och dålig engelska, men dom dög gott som sällskap i Berlinnatten, efter klubbesök på Magnet i väntan på första tunnelbanan hem. Där fanns det tid för eftertanke, och att vara i nuet. Skönt. Hej livet, kul att du placerade oss just här just nu. Natten som är lång och mörk, men asfalten på Bahnhofen känns fortfarande uppvärmd efter dagens soltimmar. Nästa dag blev västberlin, Kreutzberg, Treptower Park och allt i sitt så spännande historiska sammanhang, jag måste ta reda mer om det där. Britt Bulow hade varit stolt över mig. Nattloppis, bögklubb, och att sitta i E:et i LIEBE, vara lagom berusad och älska att bara vara, där och då.

Hemma, och sen var det Möllevångshelg. Tvättbjörnen var här, alla var här. Superduperdagar. Oändligt hur mycket kul det finns att hitta på i den här lilla staden på jorden, med er alla fina underbara vänner. Snyft! Eller glädjefnatt. Eller bara lugnt konstatera att jag gillar läget, jag har det ganska bra, tack för det, ovärderligt!

Och här är jag. En hel del upplevelser och intryck senare. Den lediga veckan har varit fruktansvärt intensiv. Nu måste jag landa, låta saker falla på plats. Jag hoppas allt hittar rätt.
Ensam nu. Det är fantastiskt. Jag och musiken och känslorna och tankarna och minnena från en galet lång bra vecka som just varit.

Sönderfall

Saker går itu. En blir två. En hel blir två halva. Någonting förstörs.

I förrgår den röda tallriken i ugnen. Den fina, min finaste. Idag den gröna djupa tallriken när jag diskade, för att jag hade bråttom. Bråttom till ingenting. Jag fick den av J, vi tyckte att dom var så fina, nu finns det bara en kvar. Glödlampan i hallen igår. Kaffekoppen på ölcaféet i fredags. Och mitt högra armveck är inte vad det borde. I ständigt sönderfall.

Allt ska bli helt, i sin halvhet, såsmåningom.
Inatt åker jag till Berlin.

Osynlig?

Vet inte hur många gånger jag fått kasta mig ur vägen och veja undan i sista sekund för den gamla tanten som stirrig och helvild kör omkring med rollatorn i sin lägenhet genom hallen mot köket för att äta sin havregrynsgröt.

Och sen cyklandes, passerar ett boulespelande gäng: "Oj akta er, det kommer en cykel!!"
Men JAG då, jag kommer också!? Syns inte jag!?

Men jag är inte särskilt orolig. Jag känner mig synlig. Till och med lysande ibland.

Heavy ropes, roads very cold

Gitarristen i Madrugada dog idag, 31 år gammal. Pooff. Fy fan vad hemskt. Känner mig innerligt och uppriktigt ledsen och sörjande.

Gick igenom så mycket med denna låten, och gör fortfarande. Så fin. Så sant.

Madrugada - "Majesty"

So am I
Good or bad
The way that things did turn out
I did only make you sad

And we cried and we cried
On the phone
Oh but in my mind
You were never that all alone

Oh you were majesty
Your roads were heavy
And your longing was cutting through bone

So am I
Am I good or bad
Could only awake your anger
I could only make you mad
Now was that how you showed me
That you were still so young and bold
Anyway those fights did drive me
And I was dying of thirst and I wasn`t growin` old

Oh you were majesty
Your ropes were heavy
And your roads were very cold
Oh, oh, oh majesty

But in my mind
I could still climb inside your bed
And I could be victorious
Still the only man to pass to the glorious arch of your head, o-oh

Oh you were majesty
Your ropes were heavy
And your cheeks were very red

Oh you were majesty
And it`s like I said
That spirit, is now dead

Oh, oh, oh Majesty

Some virkning done

Virkning på På Besök.

Och välkommen hem syster! (Guuud vad avis jag blev, jag vill också resa, gärna NUU)

He Wants You

Ipoden blandar spår till He Wants You med Nick Cave på buss 172 till Staffanstorp. Och jag sitter kvar en hållplats extra, för att öka chanserna till det osannolika sammanträffande jag någonstans ändå hoppas på. Jag vill, jag behöver, jag ber, jag önskar, så, att jag fick träffa honom.

He Wants You på ett hotellrum i Tranås. Pingistävlingen där jag vann över Sverigeettan Wersäll. Tävlingen där han var med som coach, trots att det egentligen var över. Ängby-tjejerna som viskade och frågade. Nej, nejnej. Inte alls.
Smög in till hans rum. Caves senaste album var helt nytt, jag hade precis hunnit spela över cd:n till kassett för att kunna lyssna i min Sony Walkman som nu låg på hans sängbord. Tiden var knapp, men jag ville bara stanna, natten lång, för alltid. Lyckan var alltid blandad med olycka, det svåra, allt svårare, i takt med att känslorna definierades allt klarare. Han gav mig den ena hörluren. Jag tyckte att There Is A Town var finast efter första genomlyssningen. Han hade fastnat för spår 2. "Så är det..." sa han, och pekade på sig själv. Jag lyssnade, och förstod, att så var det. Och älskade det. Det var så fint.

And he wants you
He wants you
He is straight and he is true

Beneath the hanging cliffs and under the many stars where
He will move, all amongst your tangled hair
And deep into the sea
And you will wake and walk and draw the blind
And feel some presence there behind
And turn to see what that may be
Oh, babe, it’s me

Lie down, fall in, pass out

Klockan är 04.30. Trevlig bra kväll och natt avslutad. Ligger i sängen och lyssnar på Kashmir.
I miss you so much boy...
...I'd better tie together these ropes again...
...Rocket brothers crack and burst.

Försöker känna efter vad jag känner.
Lie down
fall in
pass out
while I'm wide awake
with the lights out...
...Back and forth as it always has been
and ever will be

Jag behöver bra filmer, jag älskar bra filmer. Åååh vad bra dom var! Hotell Rwanda och Mystic River blev kvällens skörd. Hemskheter som berör. Och man älskar ju att känna, så är det.

Innan dess en himla massa god mat, very nicey mates!! Ja, jag älskar verkligen er. Lugn och lycka i själen av att hänga i lägenheten med Helena, Alex och Calle.

Morgonfåglarna har kvittrat länge nu, morgonljuset tränger lätt genom persiennerna. Det är redan imorgon, jag borde sova lite. Skulle vilja hinna med att besöka mamma och pappa under min lördag. Ta med gardiner och ett par jeans att sy och laga. Måste hinna läsa om hur jag ska tejpa mammas hälsporre. Behöver hinna köpa linsvätska. Vill hinna dricka en kopp sprit. Helst hinna allt innan det är läggdags inför jobb på söndag morgon. Önskar hinna sova en massa sköna timmar och drömma vackra kloka bra drömmar också. Jag hinner nog.

Nightynight.

Det är inget fel på vädret, here comes the sun!

Långledig, långhelg, lång sovmorgon.
Något om veckan som gått bara, medan det gräddas scones i ugnen (var annars?).

Jobb och annat är vad det varit, just precis så. Först jobb, sen annat. Fortsatt soft på Gyllebo, sen trevliga påhitt med trevliga vänner.

Jag har promenerat med söta tanten med dockansikte och hennes katt - fina katten Kisen. Långsamt lunkande till affären och tillbaka, långsamt långsamt. Man behöver komma ner i tempo ibland. Det blir som att nästan stanna upp, åtminstone så pass att det blir tid för eftertanke. Bara genom att gå långsamt, hålla igen stegen. Tillbakablickar på ett liv, ett långt liv. Oftast lyssnar man med ena örat bara, använder de per automatik inprogrammerade kommentarer och fraser som man vet fungerar, som svar på deras gaggande om vädret, övrig hemtjänstpersonal och ungdomar nuförtiden. Så plötsligt kommer det, man hajar till och hör vad som berättas.

Min hypokondriska dam, bitter som få, ensam som ännu färre, som mitt i allt gnällande börjar beskriva en kväll långt bort i hennes långa eländiga liv. En lycklig kväll. Appropå absolut ingeting, så det gäller att vara uppmärksam. Hon förklarar hur hon hade tvingats jobba över dagen då hennes syster anordnade stor födelsedagsbjudning. Hur hon kommit för sent, men till slut äntrat lokalen, i sin röda vackra nyinköpta klänning. Hur hon bara lyst, glänst över alla andra som befann sig där. Inte självupptaget på något sätt, bara ärligt. Hur hon senare under kvällen fått en oväntad kyss mitt på munnen av sin nu bortgångna make. Hur hon blivit uppbjuden till dans av både maken och andra män. Hur hon dansat natten lång och rund under fötterna. Varför hon fick upp just den kvällen i minnet vet jag inte. Kanske för att vi just haft en bra dag. Hon hade orkat gå hela korridoren både fram och tillbaka, trots att vi duschat tidigare på morgonen vilket normalt sett tar slut på alla krafter. Och middagen var god, och killen som kommer med matvaror hade varit sååå kär och ställt av sig skorna på dörrmattan minsann, vilket ingen annan någonsin gör. Så hon var på gott humör, och kom att tänka på andra tillfällen i livet då hon också varit på gott humör.

Sen finns det fågelungedamen i sin stora stora komfortabla gungstol där hon nästan försvinner så liten hon är. Späd som en liten flicka, kotryggig och ögon som inte vill se. Eller vill, men kan inte. Ögonen tycker nog att de är för gamla, damen däremot har mer att ge. Så söt, så försynt. Så tacksam! Snacka om tacksamt jobb.

Maggan i personalen som plötsligt får syn på min ipod på bordet. Några minuter senare har hon lurarna i örat, diggar järnet och lever verkligen upp av att höra tonerna till Here Comes The Sun med Nina Simone. "DET SVÄNGER JUU" med vansinnigt hög och gäll röst för att överrösta volymen i sina egna öron. Alla i personalen hoppar högt och följer upp med ett hjärtligt härligt gapflabb, inklusive de som sitter 10 meter längre bort vid ett bord i andra änden av lokalen, så högt skrek hon. "PRATAR JAG HÖGT!???" med minst lika gäll röst. Skrattattacken vill inte ge med sig, bara så charmigt och oskyldigt.

Lite senare iakttar jag den lilla grupp som bildats av två tanter och en äldre herre som tagit sig ner från sina lägenheter för att sitta i samlingssalen och dricka kaffe och titta på regnet en stund. Det är mest tyst, långa stunder. Tiden måste vara lång när man är gammal. Synd att man inte kan ta vara på den bättre egentligen. Efter en stunds tystnad yttrar den ena damen någonting om vädret, det eviga regnandet. Detta är förmodligen det enda de pratat om under hela tiden som de suttit där. Med ett par pauser av tystnad och eventuellt någon annan kommentar om dagens ungdom eller liknande, men vädret är huvudämnet, alltid, inte minst en extra regnig dag som denna. Detta leder i vilket fall till att den äldre farbrorn i sällskapet får ett smärre utbrott. Damerna sätts rejält på plats och får höra att de fan ska sluta klaga över det jävla vädret som de ändå inte kan göra något åt. DET ÄR INGET FEL PÅ VÄDRET. Stackars tanterna som blir helt ställda, och även vi i personalen som sitter och fikar i hörnan längre bort tittar upp från våra kaffemuggar och tidningar. Jag ler. Dramatik i den lilla vardagen.

Okej, nog om jobbet. När klockan tickat fram till slut för dagen har jag gått hem, ofta somnat i gungstolen, ofta i solen på min franska bakong, ofta vaknat av förslag på påhitt med en sån där speciell power-nap-känsla i kroppen. Sen har jag ätit gott på bagatell och druckit öl på volym med Bröderna. Tänkt att malmö är en bra sommarstad, bäst! Sett ytterligare en dålig film med Patrik, om självmordshoppare från Golden Gate-bron. Men visst, fåglarna var fina i solnedgången. Sen hem i natten. Att råka på folk är det bästa som finns, ännu ett plus till denna staden.

Och livet ÄR regisserat. Om inte förutbestämt så med ett väl uttänkt mål som leder in på en viss väg. Det är ingen slump, men absolut inte desto mindre oförutsägbart för det.

Det var egentligen bara en dag. En annan dag var det pingpong och trevlig kväll på ölcaféet med Joss. Råka-på-hej hit och dit. Till sist hänga med Enoch-gänget och se film som blev hänga med Enoch utan gänget utan film.

Jag måste ha glömt nån dag. Igår tvättade jag, med mera. Sen sov jag. Sen vaknade jag, med mera. Mina scones är färdigbakade och uppätna, det gick bra även utan mjölk.

Det har regnat i över ett dygn, men himlen börjar ljusna nu, det är jättevacker. Tur att inte Farbror Anti-väder är här.

Dagens låt: Nina Simone - "Here Comes The Sun"
http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=vJJLQgRk4hNQaTEUEzKX
Ta den, den som vill ha den. Tänk på att man ibland kan använda lite pinsamt stark röst när man hör bra låtar. Men att ryckas med är det viktigaste.

Little darling, I say it's alright...
...Here comes the sun, it's all right...
...You can come on out.

...goes the honey bee!

You see, Buzz buzz buzz goes the honey bee
and tweedily tweedily twee goes the bird

Jonathan Richman - "Buzz Buzz Buzz" ... först ut får låten, går bara att ladda ner en gång! http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=3Gtjjr3U46nekv3aj3DV

Nu ska jag sussa, snart ny dag på jobbet, tweedily twee!

Alltings komplexitet

Bra söndag! Väcks, vaknar. Hänger hos Rickyticky, får undervisning i bottenredning och jättegod söndagsstek. Ikea, gardinstänger och cd-hylla. Drinkar med Joss på Metro. Emil Jensen på pildammsteatern, riktigt bra. Glad bara av att sitta där med er alla trevliga människor i min närhet, joss-david-alex-rickard-martin-och- du-den-andra, saknade bara helena-jonas. Och road av Jensens performance-singersongwriting-scenpoesi- ståupp eller vad det nu var. Snygga ordrim, enkelt men okej så. Uppehöll sig mycket kring allt som är så motsägelsefullt i livet, alltings komplexitet. Inte är det så jävla självklart att göra allting på rätt sätt hela tiden. Inga svar, bara nya svårigheter att ställas inför, men så är det ju. Det får vara så. Gilla läget men aldrig sluta undra, fundera och fråga sig. Det får avsluta veckan, nästa börjar alldeles strax.

Dream on

Drömde att Bert Karlsson ringde mig. Jag hade fått wild card till melodifestivalen. Förvånad men smickrad, hade bara sökt på skämt ju, för att jag visste att jag inte var bra nog. Det var jag, och Bert tyckte jag var speciell. Jag fixade samåkning med Bert, vi skulle hämta upp Äpplet (Mikael Appelgren, pingisspelare) och någon tjej som jag inte kommer ihåg vem nu. Jag visste inte vilken låt jag skulle välja att framföra. Som vanligt skjuter jag upp allt, tänker att det fixar sig alltid. Men jag borde iallafall välja en låt, leta upp texten på internet, skriva ut och ta med mig innan jag åker tänker jag. Det blir aldrig av, avresan närmar sig. Mot Stockholm, fortfarande ovetande om vad jag ska sjunga. Men jag har min ipod, det borde vara lugnt, jag väljer en låt därifrån. Den får inte vara för svår, jag kan trots allt inte sjunga. Tjugo minuter kvar till mitt framträdande, och jag bestämmer mig för att Foolish Games med Jewel kan bli bra. Då slår det mig att man väl måste sjunga nygjorda låtar i melodifestivalen, himla skit. Men allt löser sig nog, jag är lite sent på det bara.
Lite typiskt. Typiskt mig. Men vafan.
Haha...

Blue Moon

Det var blue moon inatt. Den var vansinnigt vacker. Inte blå, men full. Full för andra gången under samma månad, därav blue moon. Vilket också är ett uttryck tydligen, för någonting som händer sällan och är väldigt ovanligt. Det är 29,5 dagar mellan varje fullmåne, och alltså inte allt för stor sannolikhet att det inträffar två gånger under samma månad. Nu hände det. Och anything can happen!