Right time's when..?

Bitande vinterluft tränger ända in i kindbenet. Och jag hatar att det är måndag.


Jag drömmer om tid. Ovissheten om tid, om när nu är. Alla klockor visade olika tid, och det var omöjligt att veta vilken som var rätt. Kanske var en rätt för mig, och en annan för någon annan. Frustrationen. Sen insikten om att jag inte kan veta. Om jag väljer fel kommer jag att märka det. Och det verkar vara näst intill ofrånkomligt.

Jag svävar åt alla håll.

Dagens låt: Stina Nordenstam - Sharon and Hope
She says I like to kiss you
He says you'd better not
He's on the brink of loving
She's on the brink of falling

Sister's gone

Det börjar bli vinter. Syrran har åkt iväg. Jag visste att nya tider skulle börja nu, jag visste det redan långt innan hon åkte. Svårt att säga varför. En förändring är nästan alltid positiv. Ibland kan en grund vara mättad på förändringar. Förvandlingar har skett i flera lager redan. För att få nya infallsvinklar behöver en del av grunden bytas ut. Syster yster är en del av min grund, en liten del, eller stor, det är också svårt att säga. Så hon åkte iväg, till time of her life, och det känns så himla bra att veta att hon har det så himla bra, nicht wahr sis? Och för mig, jo jag har det ju också ganska bra! Och oftast mer än ganska. Vill både höja och sänka tempot, skynda vidare och stanna. En sak i taget.



Förr torkade jag bort tårar.
Nu låter jag dom falla fritt.
Fortfarande vet jag ingenting, allt kan försvinna.
Eller bli funnet.
Viska ljus i mitt öra då..!

What else is there?

Fredag kväll. Tryggt och lugnt, svårt att säga om det är i mig eller runt mig. Eller det runt mig som skapar det i mig.
Leende själ efter skön kväll här. Trevligaste vännerna. Vin i kroppen, knappast märkbart förutom just det där lugnet. Söt katt ihoprullad i soffan, suckar av välbefinnande. Imorgon ska jag sova, äntligen, veckan har varit en lång längtan till hit. Inte trött. Bara här och harmonisk.
Inget som gör ont. Tankar får tänkas.
Och jag har alltid valt det svåråtkomliga.
En styrka i valet att välja bort, välja inget som snarare är allt.
Känslor som får finnas och får också inte finnas. Bara mina.
Se sig om och inte se grönt. Låta grönast vara här, nära, där.
Jag kan inte veta, för det är bara en skugga, men vars källa kan vara grön, skinande, sprakande. Undrar utan att rota. Känner lugn, som nu, och ser på greve dracula.

See all this?

If I see a shadow
I should know that
it's something there.

Where I'm going

Bra kväll där jag ser och tänker och är och
känner mig som någon jag gillar att vara...
...och glömmer det jag egentligen skulle skriva.

Sunday-minded

Det är söndag och jag behöver inte sova än.
Ändå är det enda jag vill nu att försvinna i sömn, eller dimma, härifrån bara.
Höra Neil Young i rummet.
I want to live
I want to give
I've been a minor
For a heart of gold
Känna Sesams andning.
Glömma dåtid, framtid och nutid, alltid.
The winter is the best time of them all
Men idag är jag trött och tvivlar och undrar.
My life is changing
in so many ways
I don't know who
to trust anymore
There's a shadow running
through my days
Like a beggar going
from door to door

Dreaming my dreams

Nattens drömmar:


Jag går i en stad jag inte riktigt känner till. Hittar ett café som jag varit i en eller kanske två gånger förr. Vi ska ta en fika där, jag och någon jag hånglar med men inte är kär i, och det känns ganska trevligt. Där inne finns J som ställer till med en scen. Igen, tänker jag. Precis som sist, fast det nu var så länge sen. Det berör mig inte så mycket, jag låter det hända, låter honom hållas. Skrik och skäll hur mycket du vill, jag vet att jag inte gjort något fel.

Senare kommer jag hem till min lägenhet. Jag känner mig inte riktigt samlad, lite stressad. Jag ska dra bort någonting ur pälsen på Sesam, eller kamma honom, något sånt. Plötsligt inser jag att det hänt någonting, jag tog för hårt kanske, eller gjorde fel på något sätt. I kattens mage syns ett stort jack så djupt att man ser in till skelett, inälvor och mjukdelar. Jag låter det vara, det läker nog. Lite orolig för vad jag kanske ställt till med. Men det löser sig nog, det brukar det göra.

Jag är inte själv i lägenheten. Kanske är det Sesams närvaro som gör att jag inte känner mig ensam där, eller så är det någon annan. Fortfarande samma känsla av att inte vara samlad, ofokuserad och lite förvirrad. Plötsligt inser jag att jag har ytterligare ett stort rum i mitt hem som jag nästan aldrig använt. Det är sparsamt och tråkigt inrett eftersom jag lagt fokus på det andra rummet. Jag bestämmer mig för att detta nya rum ska inredas och göras i ordning för att kunna användas. Det verkar dessutom ha bättre och mer gynnsamma förutsättningar än det gamla rummet. Snygga golv bland annat, och jag ser redan hur jag kommer att trivas där.


Drömma är bäst! Nu vet jag att jag inte berörs lika häftigt av den där dramatiken längre, att jag nog allt är lite orolig för om jag kommer kunna ta hand om Sesam ordentligt, och att jag har nya rum i mig att tillgå.

More to say?

Jag vet vad jag känner och var jag är. Kan ni inte bara fatta det?

Strutsar som gräver ner sina huvuden i sand, säkert varm och fin visserligen. Men ingen särskilt säker grund att bygga någonting på va? Det finns en verklighet, där finns jag, farligare eller svårare än så är det knappast.

Nej, jag har inga funderingar på att inkräkta på ett liv som jag inte varit delaktig i på väldigt länge. Det där är utspelat, borta. På ett sätt. Kvar som en osalig ande i tankar, text och känslor - ja. Men inget som stör och förstör för mig. Det vilar där. Som allt annat som lagras och samlas på genom livet. Det som formar mig och blir jag.

Vad ett vägval innebär går aldrig att veta, varken i förväg eller efterhand. Kanske blir det bra, kanske bättre eller också bäst. Vi vet inte och får aldrig veta. Därför bryr jag mig sällan om att stanna upp och undra någon längre stund.

Den här bloggen är min. Jag skriver vad jag vill.
Jag är jag. Jag är vad jag vill.
Och det känns jävligt bra!

Poor me

Sjuker, på riktigt. Och just nu känns det ganska okej ändå.
Nyponsoppa och glass måste vara en av världens bästa uppfinningar.
Kassettband i stereon. Patti Smith, de gamla låtarna på ett blandband och jag tänker att det var längesen nu, allt det där.
Mysig katt med sin tass på mitt febervarma ben.
Näsdroppar och halstabletter.
Dvd:n laddad med filmer.
Hellre än sådär halvdålig, förkyld och konstig i kroppen är jag på riktigt däckad, dålig och svag. In i dimman. Fast vill bli frisk snart igen såklart. Och det vet jag ju att jag blir. Så, jag klagar inte (men tycker mycket synd om mig själv och tar så gärna emot all medömkan och krya-på-dig och omtanke, tack ni är verkligen fina!).

Queen of sorrow

Bonnie Prince Billy - Agnes queen of sorrow