Strutsar som gräver ner sina huvuden i sand, säkert varm och fin visserligen. Men ingen särskilt säker grund att bygga någonting på va? Det finns en verklighet, där finns jag, farligare eller svårare än så är det knappast.
Nej, jag har inga funderingar på att inkräkta på ett liv som jag inte varit delaktig i på väldigt länge. Det där är utspelat, borta. På ett sätt. Kvar som en osalig ande i tankar, text och känslor - ja. Men inget som stör och förstör för mig. Det vilar där. Som allt annat som lagras och samlas på genom livet. Det som formar mig och blir jag.Vad ett vägval innebär går aldrig att veta, varken i förväg eller efterhand. Kanske blir det bra, kanske bättre eller också bäst. Vi vet inte och får aldrig veta. Därför bryr jag mig sällan om att stanna upp och undra någon längre stund.
Den här bloggen är min. Jag skriver vad jag vill.
Jag är jag. Jag är vad jag vill.
Och det känns jävligt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar