The Funeral

Så kom den mycket speciella och fina avskedsdagen för min mormor, lilla mor Elsa, begravningen i Broaryd. Det var bara de allra närmaste där. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi var 105 personer.
Efter bilfärden upp kom vi fram till lilla samhället i Småland, hem till villan som mormor bor i. Bodde i. Hon var inte där nu, märkligt känsla. Där fanns istället mammas yngsta syster och mina minsta kusiner som blivit så galet stora, en herrans massa år sen sist. Sen fylldes det bara på med nya återseenden, fler mostrar och morbröder, fler kusiner, bybor och andra som stod lilla mor nära. På kyrkogårdens parkering var det ett myller av svartklädda Haraldssons med flera. Fin känsla, lite sådär italienska jättefamiljen-stämning med alla släktingar.
I kyrkan var det så vackert. Sex av de åtta sönerna stående vid sidan av kistan där hon låg. Sex ståtliga, äldre, gråhåriga herrar som hedrar och sörjer sin lilla underbara mamma. 16 barn födde hon. Runt 45 barnbarn och 30 barnbarnsbarn. Alla hade hon koll på. Alla är vi sprungna ur hennes kött och blod. Mäktig tanke att den där svaga, spröda kvinnan, som nu är alldeles kall och blek, har uträttat så mycket i sitt liv. Lilla mor som gjort så stora saker. Och fina morfar som levt vid hennes sida. Så trött och på väg "hem" han med. Blind och dement, men ovanligt medveten och med just idag. Dagen då hans älskade fick sin sista vila och alla nära och kära var där för att minnas.

Ups and downs

Ikväll försvann dagen till natt sådär sakta smygande. Solen byttes mot svart mörker nästan helt obemärkt. Lite lömskt, lite läskigt. Ensamheten har anlänt. Tankar så tysta, stryker omkring i skallen, gömmer sig, aktar sig. Inte direkt rädd. Nä. Bara rädlsan för rädslan. Det är inte på riktigt. Det finns inget på riktigt som jag är rädd för, det är bara på låtsas. Den fördröjda förstärkta reaktionen kallar ju på uppmärksamhet. Så jag säger hej till den. Låter bekymrade känslor bubbla fram istället. Försiktigt närmande, någon tår, och nu känns det lite bättre. Sesams tass mot mitt ben. Månen är full. Jag ska sova, gonatt!

Springtime!

Vårrus i hela kroppen!!! Fy satan vad underbart ju.
Senaste veckorna har varit rus också bara i sig liksom. Underbara världens mest fantastiska loverboy som funnits med mig överallt och hela tiden. Allt som känns så rätt och overkligt bra mitt i verkligheten. Varje ny blick eller kram minst lika förvånande njutbart varje gång. Så har det varit, på obestämd tid, och jag har det så bra. Löjligt, nicht wahr!? Men fint.

Sen mc-brummade han upp till Göteborg och hoppade på en båt igen. Någon timme senare brummade jag till samma destination men med FIFH-gänget för handikapp-SM. Så nice att få hänga med rödtott igen. Du och jag joss, sa fisen! Lördagen är idag, och den började med pingpong på hallen. Ett guld bärgat, och hyfsade insatser av alla, coachen är nöjd. Anna, Per och minisötingen Ludvig kom förbi hallen och sen blev det mjukglass i solen på metropolen torg of Mölndal. Det var verkligen en superskön vårdag. Tog skjuts och sällskap av FIFH-klanen till nordstan innan jag avvek för att möta upp Jonas och tysk-australiensaren. Där var vårruset i kroppen i full gång. Strosade längs med avenyn, take-away-kaffe och glass, smalltalk och utlandskänsla. Vegokäk nånstans och kvällshäng vid strandkanten under stora bron. Solen som värmde så sent som till åtta på kvällen, gäng i sommarhäng på klippavsatserna med folköl och mys. Oanat underbar dag avslutades med spädbarnsmys och förlossningshistorier i fyrkantiga höghuset i Mölndal innan jag anlände tillbaks till pingishotellet.

I badrummet på Scandic hotell står det "Tack för hjälpen!" på ett ställe men jag läser fel och istället "Ta hit jörgen!". Ett par lika bokstäver åtminstone ju, eller så håller jag på att bli helt knäpp!? Förmodligen. Och jag tycker SÅ mycket om det!

Farväl mormor

I fredags den 11 april fyllde min morfar 90 år. Efter födelsdagsfikan på ålderdomshemmet hade dom berättat för honom. Mormor har dött. Eller hur man nu säger en sak. Mamma ringde och sa det till mig. Okej, sa jag nog. Eller hur man nu svarar på en sån sak. Fina fina mormor. Gamla, jättetrötta kroppen som var klar med detta livet sen ett bra tag tror jag. Morfar blev nog ledsen. Dom ses alldeles säkert i sin himmel snart. Han längtar nog dit kan jag tro, än mer nu. Jag var på tåget när mamma ringde, och satt nog mest och undrade vad och om jag kände någon sorg. Eller vad det nu är man ska känna om en sån här sak. Men jovisst. Förbisvischande landskap längs med rälsen och en fin medkännande hand på mitt knä ger bra utrymme för tankar och känslor att få välla fram trots allt. Inte som värsta flodvågen, men lite som fukt som tränger igenom vått och sumpigt trä, droppar formas och trillar ner i en liten pöl som efter ett tag börjar rinna över och kommer upp fram från insidan av ögat, nätt och jämt fuktar tårkanalen ner mot näsan men ändå så det liksom känns lite svalt när det blåser till över ansiktet. Tänker på dig mormor.