Farväl mormor

I fredags den 11 april fyllde min morfar 90 år. Efter födelsdagsfikan på ålderdomshemmet hade dom berättat för honom. Mormor har dött. Eller hur man nu säger en sak. Mamma ringde och sa det till mig. Okej, sa jag nog. Eller hur man nu svarar på en sån sak. Fina fina mormor. Gamla, jättetrötta kroppen som var klar med detta livet sen ett bra tag tror jag. Morfar blev nog ledsen. Dom ses alldeles säkert i sin himmel snart. Han längtar nog dit kan jag tro, än mer nu. Jag var på tåget när mamma ringde, och satt nog mest och undrade vad och om jag kände någon sorg. Eller vad det nu är man ska känna om en sån här sak. Men jovisst. Förbisvischande landskap längs med rälsen och en fin medkännande hand på mitt knä ger bra utrymme för tankar och känslor att få välla fram trots allt. Inte som värsta flodvågen, men lite som fukt som tränger igenom vått och sumpigt trä, droppar formas och trillar ner i en liten pöl som efter ett tag börjar rinna över och kommer upp fram från insidan av ögat, nätt och jämt fuktar tårkanalen ner mot näsan men ändå så det liksom känns lite svalt när det blåser till över ansiktet. Tänker på dig mormor.