Moving, music and missing!

En youtube-länk från molly. Lyssnade 15 sek, lät bra, KB lördag kväll! Sammanlagt var vi nog upp emot 30-40 pers där. Fridfullt. Konstigt. Avslaget. Bandet groggade vid nåt bord innan de äntligen masade sig upp på scen. Ovanligt okarismatiska, allihopa, förutom sångaren. Grym röst. Bra låtar, framförallt början, mitten blev sådär och slutet av låtarna var verkligen inget vidare. Mellansnacket tafatt, sött, på nåt sätt.
"My guitarr string actually got broken. Hmm. Let's do like this. I give this to my band mate. He will fix it. And I will get another guitarr. Probably this one. My band mates guitarr."
"It's really nice to be here. Except you can't smoke. But it's not your fault. It's not anyones fault."
Sjukt lite folk på spelningen. Intimt och udda.
I vilket fall är jag märkligt sugen på att gå till folk&rock imorgon och köpa min första skiva på...hmm...ja säkert flera år. Kanske framförallt för att de inte verkar gå att få tag på nåt annat sätt. Neva Dinova. Men byt namn för fasen, låter ju som ett dansband eller nåt.

Nu ska jag ut och känna på nattluften från nya lyan. Första riktiga natten. Allt är här, tusen miljarder tack för det till alla underbara flytthjälpare!

Nu saknas bara little sailor. Kom hem snart!

Du i Jag.

Det bästa som kan hända en jag är en du som läggs ihops med en jag. Som blir en vi. Allt vad man kan önska sig. Att vara vi.

För ett år sen hade jag så fullt upp med att komma underfund med det där med tvåsamheten. Jag och en annan, kanske, eller vem, va? Hur? Hmm, verkligen? Nä, konstigt.
Att vara själv var enkelt, roligt, naturligt. Två var någonting som jag ville klara av. Jag försökte lära mig. Mest genom att låta saker hända, följa impulserna, lite på ödet.

Ett år senare har jag fullt upp med att igen lära mig det som jag nyss var så bra på. Att vara själv. Fysiskt. För glöden där inne gör sig hela tiden påmind. Jag är inte själv. Värmen och lyckan överskuggas aldrig trots avstånden. Jag vet ju att det bara är väntan som gäller. Och längtan, och saknad. Sen går det över. Jag har nog hittills gjort det enkelt för mig där också. Det blir nog bra, tiden går nog snabbt. I helvete heller, det gör den verkligen inte.

Så kanske lite mer riktad fight. Ligga hemma och låta längtan överskölja en kommer blir för tungt. Sorgligt är vackert. Kanske gör man bättre musik då. Blir en mästare i ord. Kanske inte. Det är iallafall inte det jag vill. Jag vill vara glad och levande, inte bara varannan månad. Så ta tag, kämpa, våga inse att fyra veckor är precis så länge som det låter. Inte lite naivt köra på med genomskinliga skygglappar och tänka att tiden nog rusar iväg. Varför skulle den det?

Saknar. Men det blir bra. Måste ta i lite bara. Är väl typ vad jag kommit fram till idag!

Höstboet

Så har man blivit med lägenhet! Lundell Åkesson står det snart på dörren till vänster uppe på 6:e våningen i uppgång B på Östra promenaden. Och det känns helt fantastiskt kul!
Lorensborgstiden är förbi. En bra tid. Ja jag är ju sån, alla tider är bra tider, alla tider behövs, på sitt sätt. Men aldrig har jag väl varit såhär hel ändå, såhär nöjd och säker på att det som denna framtiden kommer innebära kommer vara alldeles underbart bra saker.
Jag längtar så efter hösten nu. Mörker och mys. Ett lugn i tillvaron. Frihet, ytor och utrymmen. Och det enda jag vill är att dela det där, allt, med den finaste jag älskar så mycket!

Kullaberg, Tosse och Nöffar