Det bästa som kan hända en jag är en du som läggs ihops med en jag. Som blir en vi. Allt vad man kan önska sig. Att vara vi.
För ett år sen hade jag så fullt upp med att komma underfund med det där med tvåsamheten. Jag och en annan, kanske, eller vem, va? Hur? Hmm, verkligen? Nä, konstigt.
Att vara själv var enkelt, roligt, naturligt. Två var någonting som jag ville klara av. Jag försökte lära mig. Mest genom att låta saker hända, följa impulserna, lite på ödet.
Ett år senare har jag fullt upp med att igen lära mig det som jag nyss var så bra på. Att vara själv. Fysiskt. För glöden där inne gör sig hela tiden påmind. Jag är inte själv. Värmen och lyckan överskuggas aldrig trots avstånden. Jag vet ju att det bara är väntan som gäller. Och längtan, och saknad. Sen går det över. Jag har nog hittills gjort det enkelt för mig där också. Det blir nog bra, tiden går nog snabbt. I helvete heller, det gör den verkligen inte.
Så kanske lite mer riktad fight. Ligga hemma och låta längtan överskölja en kommer blir för tungt. Sorgligt är vackert. Kanske gör man bättre musik då. Blir en mästare i ord. Kanske inte. Det är iallafall inte det jag vill. Jag vill vara glad och levande, inte bara varannan månad. Så ta tag, kämpa, våga inse att fyra veckor är precis så länge som det låter. Inte lite naivt köra på med genomskinliga skygglappar och tänka att tiden nog rusar iväg. Varför skulle den det?
Saknar. Men det blir bra. Måste ta i lite bara. Är väl typ vad jag kommit fram till idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar