Dreaming on

Det är mitt på dagen, middagstid och det borde inte vara skymning än på ett litet tag. Ändå sänker sig mörkret, fort, jag anar att något inte är som det ska. Folk runt omkring mig reagerar inte än.
Solförmörkelse konstateras. Märkligt, att ingen visste.

Så kommer ett stort grått klot på himlavalvet. Månen. Den stora himlakroppen har uppenbarligen fallit ur sin bana, svischar fram genom atmosfären, rakt mot oss?
Den svischar vidare. Jag vill andas ut men förstår att det är för tidigt. Inte långt senare dyker den upp igen, på väg mot oss igen. Denna gången dyker den ner ännu lite närmare jordens yta innan den far vidare bort i sin bana. För varje varv ett snäpp närmare.
Det kommer sluta med en smäll. Vi är på väg mot undergång. Mamma sitter med knäppta händer. Jag vill inte. Vill inte! Finns det en chans att vi klarar oss? Hoppet är det sista som överger mig.

Vi flyger nu, allting svävar. Förståss, tyngdlagarna är satta ur spel. Månen drar oss till sig och gravitationen leker läskiga lekar med oss.

Sista gången den svischar förbi får jag ducka för att klara mig. I ryckte av min manöver vaknar jag. Tänker YES, var det kanske trots allt en dröm? Snälla snälla låt det ha varit en hemsk dröm. Jag känner efter, min kropp mot sängen, tyngdlagen gör sitt vanliga jobb, allt är som det ska. Puh, skönt...