Natten efter min födelsedag kl 04.10
Vaknar skräckslagen, antecknar (trött):
En annan värld. Verkar verkligt och helt ok först. Sen hemskt.
Får besök. T, G och R. Alla kommer samtidigt. Jag reflekterar först senare i drömmen om varför och hur det är är möjligt att dom kommer samtidigt. Hade R gått ända hit? Att dom andra gjort det var mindre konstigt.
Hånglar med Tom i hallen, vidare in till en säng som snart visar sig vara mamma och pappas dubbelsäng.
Så är det med allt - först verkar det normalt, sen förstår och ser jag allt mer det onormala/overkliga i sakerna som sker.
Hela besöket, sekvensen med T i sängen, allt upprepas två gånger. Exakt samma sak händer igen. Plötsligt stannar vi upp, T:s nakna kropp är täckt av nåt halvgenomskinligt grönblått slem. Han blir livrädd, försöker att få även mig at förstå att något hemskt har hänt. Något som borde vara ogjort. Det är för sent. Jag förstår inte varför det är så allvarligt, vad som hänt. Men sen blir även jag orolig och känner obehag. Nog mest för at jag inte förstår honom, men ser på proprtionerna av hans oro att det verkligen inte står rätt till.
Det ringer i telefonen. Nr-upplysningen visar ett ord på 5 bokstäver ("MOSAIC"?, "MOROT"?). Det är pappa. Mitt i natten. Jag är helt borta, kanske drogad tänker jag, eller bara i en konstig värld. Försöker behålla fattningen. Han undrar om Emma. Förklarar att det kanske finns en anledning att vara orolig - något kan ha hänt, men försöker samtidigt att tona ner oron. Jag inser allvaret. Går in i ett rum (Olofs gamla, med känslan av hur jag såg på det rummet när m&p bodde där, och jag kom in som liten, gråtandes 3-4-åring mitt i natten och inte kunde sova... Shit.. exakt samma känsla. Jag har inte drömt/varit i den världen på så länge.) Där inne ser jag iallafall Emma. Försöker fråga henne om hon verkligen är där, i säkerhet, trots allt. Så kan jag ringa och säga det till pappa. Men hon kan inte riktigt övertyga mig. Det är inte säkert att hon är där. I samma sekund som jag tar telefonen och ska ringa så kan hon försvinna igen, och gör det, eller åtminstone inte riktigt är där.
Ser både mamma och pappa i köket. Sitter där med dom. Dom är helt lugna. Som om allt är som vanligt. Men dom vet att det inte är det, dom låtsas, tror jag. Jag försöker allt. Skriker till dom. Det är en konspiration mot mig. Fattar dom inte? Hjälp mig nu! Jag får panik. Tänker att det kanske kan vara en dröm. Tänker att det inte får vara sant. Men det är det. Jag är fast där, alltså är det ingen dröm. Försöker nypa mig själv, försöker allt, vill bara därifrån. Till slut hittar jag någonting, ser någonting att fokusera på. Någonting från den andra världen, den normala. Suddigt, som ett litet fönster i luften/köksbordet kanske. Koncentrerar mig, vet att det är viktigt, fokuserar blicken, försöker allt jag kan, ser det framträda mer och mer tydligt. Och jag lyckas. Bilden klarnar och jag är fri. Har tagit mig ur mardrömmen.
Så rädd. För hjärnan, psyket. Födelsedagen - huvudvärken - drömmen???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar