Livs Levande!

En dag i Staffanstorp, med mamma och pappa. Med allt vad dom är och innebär, dom där två som faktiskt skapat mig!

Att formatera om en PC med pappa är nog det mest tålamodskrävande som finns. Oj oj. Han är trångsynt då, han är otålig och han är oerhört jobbig. Så är det bara. Varendaste liten detalj som måste förklaras. inte ett enda klick om han inte förstår och är 115% säker på att det är rätt och logiskt att klicka där. Så allt tar 1397 gånger längre tid än det borde. Tack syrran för att du tog hand om det där, satt av dötiden uppe vid skrivbordet och PC:n och pappa.

Så kunde jag sitta nere vid köksbordet och prata med mamma. Hon lagar mat. Jag bläddrar bland foto-kopior som jag väljer ut och tar med hem. Nostalgi! Unga mamma, unga söta snälla snygga pappa - foto, berättelser och minnen om gamla tider. Mammas tid innan pappa. Ja, vi är så lika, faktiskt, mamma och jag. Så skönt att prata. Hon är så bra. Förstår mig, på många sätt, på bra sätt. Nej, hon vet inte vad jag gör på nätterna, hihi. Nej, hon kan inte förstå allt. Men det hon förstår, det är viktigt, hon ser mig. En hel del nya sidor fick jag veta av dig idag också minsann, mamma, du får själv inte glömma av det där, som var.

Middagen var så trevlig! Lössläppt och roligt, och smaskens såklart. Sen tog jag en ensam promenad ut till brevlådan vid vägen för att posta räkningarna som mamma envisas med att betalat per postgiro eftersom hon hört och därför tror att när man betalar på internet så slänger man pengarna i ett stort svart hål. Man vet ju inte. Jag log när jag gick iväg. Bort längs med vägen som svänger svagt åt vänster, där man som liten visste att man inte borde gå. Cykelvägen som går rakt fram och sen vänster är säkrare. Jag tror jag redan innan jag lärde mig pythagoras sats insåg att det där var en stor (kanske 5 meter) för mig ganska meningslös omväg. Men på samma onödiga sätt som pappa tuggar klart maten och gärna tar både två och tre klunkar lättöl innan han svarar på tilltal, tyckte han definitiv att man ändå skulle välja cykelvägen. Jag valde bilvägen idag. Passerar huset där den ena gamla klasskompisaen från lågstadiet bor/bodde, minns att hans pappa dog i hjärtinfarkt för ett tag sen. Passerar nästa hus, där parallellklasskompisens pappa tog livet av sig förra veckan. Hemska Staffanstorp. Märkliga ort. Stereotypt enkelriktade invånare.

Gamle Ville Volvo toch jag körde sen till Trellehålan för pingisträning. Första passet på väldigt bra länge. Fick utstå en del peakar för det. Men det tar jag! Bara kul. Känner ändå att det där är jag. Hårdsatsande idiot som dumtränar sju dagar i veckan har jag aldrig kunnat eller kommer vara ändå. Det finns en tjusning i att vara bra tränad, vara i den där världen, sin egen bubbla, tävlingssinnet, fokus, målinriktning, prestation, närma sig toppen av förmågan. Men det finns en helt annan tjusning i att slå på den där lilla vita med en känsla av att se på den med nya, friska ögon. För varje slag förvånas över vad man kan göra, vad som händer, känna av sina rörelser som inte kommer automatiskt. Ovana, otränade synapser i nervbanorna fördröjer impulsen från synintryck till handledspronation för nödvändig vinkel. Det är frustrerande. Men det är okej. Samtidigt ökar prestationspressen i div 1. Att göra resultat under förväntan är mindre okej på något sätt. Tränar man gör man sitt bästa. Gör man som jag nu gör man också sitt bästa, men det kan tyckas annorlunda. Jag kunde trots allt tränat mer. Men så länge det räcker finns inget att säga. Elitserien nästa säsong är ju däremot osäkert. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra med det. Några alternativ finns kanske inte riktigt. Allt eller inget. Satsa, känns avlägset. Vara utan den lilla vita, känns svårt.

Nästa gång jag vaknar innan solen är på väg ner, nästa gång det inte är så fasansfullt grått och trist, då ska jag och Ville Volvo ta med David till skogen för en joggingtur! Hoppas det blir snart. Imorgon blir det pre-new years eve med Rickard och hans syster, Per, Alex, David, Emma, Madde, Jesper och kanske nån mer jag glömt. Middag & some drinkin'. Så får det bli!