Mer än så kan ingen bli

Det var en bra, solig måndag. Äntligen, äntligen kom sensommaren! Bara sådär. Kände en enorm tacksamhet över att få cykla i t-shirt och känna varma vindar igen. Och vilken lycka att få ligga i västra hamnen i timmar med sol mot huden, människomummel och havsljuden.

Äntligen läste jag Jonathan Livingston Seagull. Fina, klara och vackra tankar om livets mening, kanske. Eller bara dess unika skönhet och kanske faktiskt tvärtom, levandets meningslöshet.

Människor som passerade förbi.
"Hej."
"Hej...."
"Hur e det?"
"...Bra.."
"Vad läser du?"
"....hm..bok."
"Är den bra?....Är den jättebra?"
"Ja."
"Okej"
"Det är fint väder"
"..Mm..."
Han reser sig igen. Jag ler för mig själv. Men så elak var jag nog inte. Jag var faktiskt upptagen med Mr Seagull och hans äventyr.

Ika som oväntat dök upp senare fick nog ett mer välkommet mottagande, trevligt. Glassällskapet hittade aldrig fram, gick väl vilse i sin egen Vikerskog, vi får ses en annan dag. Sen kom Alex och tog med sig Ellos höstkollektionsmodell till burger king. Hemma igen, och en äppelkaka lockade till sig två vovvar och tre human beings på besök.

Tisdagen var höst igen, som straff liksom. Kallt regn. Och kvällen som kommer så tidigt, och så mörk. Minnen från tidigare hösttider.

En finfin kväll gjord av entrecote, potatismos, levande ljus i ett mörkt rum med musik. Bara så. Prata och tystna, lyssna på toner som gör låtar som skapar så mycket känslor. Me like, musik är bäst, som sagt.

Onsdagen var upprättelse! Och nu lyssnar jag på Bob Hund.
"Jag är en idiot
mer än så kan ingen bli"
En ursäkt och ett erkännande om tillkortakommande, ett misstag. SÅ skönt! Tack, och varsågod. Jag är faktiskt en ganska bra vän, ansvarstagande medmänniska, skicklig student, talangfull pingisspelare, intelligent individ, värdefull vän, fantastisk älskare. Men oj, nu får jag nog sluta va. Dags att dra iväg till träningen, hoppas du tar ner mig på jorden igen Joss, det kan behövas!