Jag ler åt livet, ofta helt oprovocerat.
Jag tycker att motorvägen är snygg i soldiset, och njuter av ögonblicket när jag i backspegeln långt bak ser den lilla gråa siluetten av en människa som korsar den breda vägbanan.
Oceaner stjäl mina tankar. Varsågod, bara ta dom, och gör något bra med dom tack.
Jag tänker på tiden som går, men ständigt återkommer. Varje ögonblick som är nytt, med nya ansikten och nya själar i myllret av människor tänker jag om torget jag åker förbi med bussen som tar mig någonstans. På ytan är det bara just en samling människor, varje dag samma grupp som uppstår, formeras, förändras och upplöses, bara för att återkomma igen, och igen och igen fortsätta med sin enformiga evighetslek utan varken mål eller mening.
Jag låter mina tankar bestå av mestadels meningslösheter, och anser att det är vad som faktiskt skapar mening.
Jag är nog helt normal ändå. Vad tråkigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar