Where I'm going

Bra kväll där jag ser och tänker och är och
känner mig som någon jag gillar att vara...
...och glömmer det jag egentligen skulle skriva.

Sunday-minded

Det är söndag och jag behöver inte sova än.
Ändå är det enda jag vill nu att försvinna i sömn, eller dimma, härifrån bara.
Höra Neil Young i rummet.
I want to live
I want to give
I've been a minor
For a heart of gold
Känna Sesams andning.
Glömma dåtid, framtid och nutid, alltid.
The winter is the best time of them all
Men idag är jag trött och tvivlar och undrar.
My life is changing
in so many ways
I don't know who
to trust anymore
There's a shadow running
through my days
Like a beggar going
from door to door

Dreaming my dreams

Nattens drömmar:


Jag går i en stad jag inte riktigt känner till. Hittar ett café som jag varit i en eller kanske två gånger förr. Vi ska ta en fika där, jag och någon jag hånglar med men inte är kär i, och det känns ganska trevligt. Där inne finns J som ställer till med en scen. Igen, tänker jag. Precis som sist, fast det nu var så länge sen. Det berör mig inte så mycket, jag låter det hända, låter honom hållas. Skrik och skäll hur mycket du vill, jag vet att jag inte gjort något fel.

Senare kommer jag hem till min lägenhet. Jag känner mig inte riktigt samlad, lite stressad. Jag ska dra bort någonting ur pälsen på Sesam, eller kamma honom, något sånt. Plötsligt inser jag att det hänt någonting, jag tog för hårt kanske, eller gjorde fel på något sätt. I kattens mage syns ett stort jack så djupt att man ser in till skelett, inälvor och mjukdelar. Jag låter det vara, det läker nog. Lite orolig för vad jag kanske ställt till med. Men det löser sig nog, det brukar det göra.

Jag är inte själv i lägenheten. Kanske är det Sesams närvaro som gör att jag inte känner mig ensam där, eller så är det någon annan. Fortfarande samma känsla av att inte vara samlad, ofokuserad och lite förvirrad. Plötsligt inser jag att jag har ytterligare ett stort rum i mitt hem som jag nästan aldrig använt. Det är sparsamt och tråkigt inrett eftersom jag lagt fokus på det andra rummet. Jag bestämmer mig för att detta nya rum ska inredas och göras i ordning för att kunna användas. Det verkar dessutom ha bättre och mer gynnsamma förutsättningar än det gamla rummet. Snygga golv bland annat, och jag ser redan hur jag kommer att trivas där.


Drömma är bäst! Nu vet jag att jag inte berörs lika häftigt av den där dramatiken längre, att jag nog allt är lite orolig för om jag kommer kunna ta hand om Sesam ordentligt, och att jag har nya rum i mig att tillgå.

More to say?

Jag vet vad jag känner och var jag är. Kan ni inte bara fatta det?

Strutsar som gräver ner sina huvuden i sand, säkert varm och fin visserligen. Men ingen särskilt säker grund att bygga någonting på va? Det finns en verklighet, där finns jag, farligare eller svårare än så är det knappast.

Nej, jag har inga funderingar på att inkräkta på ett liv som jag inte varit delaktig i på väldigt länge. Det där är utspelat, borta. På ett sätt. Kvar som en osalig ande i tankar, text och känslor - ja. Men inget som stör och förstör för mig. Det vilar där. Som allt annat som lagras och samlas på genom livet. Det som formar mig och blir jag.

Vad ett vägval innebär går aldrig att veta, varken i förväg eller efterhand. Kanske blir det bra, kanske bättre eller också bäst. Vi vet inte och får aldrig veta. Därför bryr jag mig sällan om att stanna upp och undra någon längre stund.

Den här bloggen är min. Jag skriver vad jag vill.
Jag är jag. Jag är vad jag vill.
Och det känns jävligt bra!

Poor me

Sjuker, på riktigt. Och just nu känns det ganska okej ändå.
Nyponsoppa och glass måste vara en av världens bästa uppfinningar.
Kassettband i stereon. Patti Smith, de gamla låtarna på ett blandband och jag tänker att det var längesen nu, allt det där.
Mysig katt med sin tass på mitt febervarma ben.
Näsdroppar och halstabletter.
Dvd:n laddad med filmer.
Hellre än sådär halvdålig, förkyld och konstig i kroppen är jag på riktigt däckad, dålig och svag. In i dimman. Fast vill bli frisk snart igen såklart. Och det vet jag ju att jag blir. Så, jag klagar inte (men tycker mycket synd om mig själv och tar så gärna emot all medömkan och krya-på-dig och omtanke, tack ni är verkligen fina!).

Queen of sorrow

Bonnie Prince Billy - Agnes queen of sorrow

Here where I am

Här är jag igen. Här, där jag är ganska lugn, ganska trygg, fri och nöjd med tillvaron och mig själv. Det är bra att veta att man är bra, det är lika bra. Igår var jag sjuk. Konstig i kroppen och i sinnet. Inget stämde och allt var tungt, fel, ont och svårt. Ville inte göra något, vara någon eller träffa någon. Idag var jag disträ och olik mig själv. Först nu börjar mitt jag återvända. Och då plötsligt med sån kraft att man vill springa ut till hela världen för att berätta att man finns och förgylla allas tillvaro med min närvaro. Söta Sesam ligger och sussar nära. Har aldrig aldrig sett nåt gosigare. Sååå fin. Jag bara ler, och njuter, precis som du Sesam. Världens bästa lilla stora mysmisse!

So in love...

Reseblogg given birth!

Så är det, och snart bär det iväg till Madrid!
Här berättar jag ALLT om hur bäst det kommer bli, Somewhere under the rainbow...
http://on-firm-ground.blogspot.com

Good times

Under ytterligare en vecka har jag tagit mig fram i livet.
Som ett höstlöv ligger jag bara stilla på marken och känner mig vacker i solen, lika gärna som jag virvlar iväg lätt som en fjäder genom den klara höstluften för att möta människor och sammanhang.
Genom tunnlar och över broar. Nya spännande saker överallt.
LYCKA att tycka vanliga vardagliga dagar är som finaste gåvorna till mig. Älskar nätkurs. Dagar på café eller orkanen, träffa folk och fä. Vara effektiv och kreativ, eller låta timmar gå i total frihet att göra precis det man känner för.
Drömmarna har försökt, men kan omöjligt slita tag mig nu. På tok för hel för det.

Brilliant skies

Wanna, won't..!

Och ytterligare en fylleblogg.
Bara att inse, jag är som mest kreativ då.
Och den ena värre än den andra. Eller mer och mer oförståelig.
On my way home (it is hard to be someone)

So bring it on
This garden is our home, dear
And I got nowhere else to go
So bring it on
Bring it on

Every little tear
Bring it on
Every useless fear
Bring it on

All your shattered dreams
And I'll scatter them into the sea
Into the sea

The geraniums on your window sill
The carnations, dear, and the daffodil
Well, they're ordinary flowers
But they long for the light of your touch

And of your trembling will
Ah, you're trembling still
And I am trembling too
To be perfectly honest I don't know
Quite what else to do

Bring it on
Every little fear
And I'll make them disappear

Cry into midnight sky

Jag visste att det skulle hända. Jag visste det. Visste det. Visste det. Det. Det. Det. Det.
Det. Written in out fate

Blicken, kylan, igen. Jag skrev det igår, men suddade. Bort bort, för jag trodde att det var borta. Jag skrev om exakt den blicken. Men tänkte att äsch, lägg av nu, det där är utspelat, borta. Så jag suddade. Men borta var det inte, tydligen.

Apple-dag hemma, i telefon med äppel-päppel-pojkarna. Iväg, Kullander. Caroly city och King Crimson (!!!!?!!). Stress, skoj, skratt, cykelrace på gågatan, Simpan, trevligt att råka på Sophia, all hugs welcome. Buss till Lund, öl, yeah nice!

Han. Oj, oj, skakis, shit, knäppt. Känslor, hjärtat, bankar, hårt, skakar. Litet hej, iskall blick.
Tack.
Fuck.

Sen Mejeriet, Madde-Alex-Emma, bra kväll. Bra spelning. Ååååh ja. Och imorgon sänder dom Salem från KB, från kvällen jag kom från NYC, från kvällen då jag blev alldeles för full. Måste kolla det där, hoppas SVT har censurerat som de ska. Won't break this spell

Ja, som sagt, bra kväll, bra spelning. Perishers. Basisten var grym.

En massa tårar ikväll, till slut. I ensamhet. Men också en massa som betyder något. Det jag har nu betyder allt. Den tid jag har och njuter av här och nu, hade inte velat byta ut den mot något. Eller någon. Aldrig.
I freeze up when your smile
I lose myself in your eyes
and some how I realize
that whatever happens, I shall be greatful
for our time. (allt gult är inte mina ord. Utan Dina, fina, my friend)
All time is time well spent, with you!

I know all of your names
I know some of your secrets
I know when its your birthday (and what you want)
and i know about the gipsy blood running in your veins

Och att du vet det betyder mer. Tack.

Mr Alex skrev till mig för ett bra tag sen:
Through the darkness i shall guide you (my light is your guiding hand)
Ms Me skrev av en slump idag, och helt utan samband (via en låt jag gav dig):
You Are the Light (by which I travel into this and that)

(Fylle-blogg, dom blir såhär... typ)

Late thoughts

En dröm är inte en lögn
även om den aldrig blir sann.
Eller?

Days passed by, again...

Ännu en helg har passerat förbi, med en massa bra saker som jag fått äran att vara med om.

I fredags var det frukostfika med Ia och Ika. Sen var det sol och frihet i höstluften, så plötsligt var jag på väg till Köpenhamn igen. Kollade lite i affärer innan Alex slutade jobbet. Gick till nyhamn, tog den där ölen och den där glassen och satt där i solen igen. Så skönt att bara vara där och då. Inte göra något annat än att njuta, prata, iaktta och fastställa människors relationer, attityder och personligheter (som vi förstås inte har någon aning om, men gissa går bra och kan nog träffa förvånansvärt nära ibland). Efter det blev det nytt sunk-mysigt-skönt-trevligt fik, med kaffe och ny nano som fylldes med musik. Middag, mer snack (outtömligt, outtröttligt), rosévin, mer öl, mer backgammonvinster. Långsamt tåg hem, men det märktes knappast. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

I lördags började dagen vid lunch, som vanligt nu för tiden. Så Tamnack-mat med Alex, David och Emma. Take-away-ICKE-latte på möllan i solsken. Mötte team Helena & Rickard som tillsammans uppnår ofattbara rekord i höjden av ineffektivitet. Man kan stå en halvtimme vid statyn och prata om allt och inget, utan att knappt ens märka att en anti-israel-demonstration hinner passera och sprida sitt budskap över torget, innan vi bestämmer oss för att bege oss till en affär för att inhandla ingredienser till kvällens middag. Jag cyklade hem sålänge och lämnade Anna & Fabio att vägleda ineffektivitets-teamet rätt i matdjungeln. Drygt två timmar senare dök de upp, redo att börja med middagen. Jag klagar inte, jag njuter, jag älskar att umgås med er, alltid! Och satans vad god maten blev! Lyxmiddag för 7 personer, inklusive en trevlig kväll, inte illa alls. Kl 02.15 gled Alex och jag in på KB, märkligt lagom nyktra. Nån drink och nån öl senare hamnade vi på dansgolvet lagom till sista låten och det slog oss att natten tagit slut precis när den börjat. Sånt som händer, bara att gå hem och sova. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

Söndagen blev åter igen en brabra skönskön finfin dag. Frukost blev åter igen lunch med David & Alex, nu på Mc Donalds, är det söndag så är det. På konsthallen sen spelade Rasmus och Albin lunch-jazz och vi hann åtminstone höra halva sista låten. En kaffe och en runda på utställningen, som verkligen rekommenderas varmt! Rickard och Helena dyker upp från olika håll och kanter, och tillsammans ansluter vi till virkfikat på På Besök där Emma precis virkat ett armband som matchade Calles näsa perfekt, du blev jättefin jag lovar. Ikväll missar jag Jonathan Richman på KB. Men varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

And so it is...

I am true
in every word that I speak

I feel like home
in every place I go

I believe
in every thing I know

Right now
which is good enoug

Trams for pumpum

Jag gick på stan idag, köpte presenter till min Joss
och lät blicken möta andras ögon
i en inte främmande stad
(Fråga 1: vilken låt? ledtråd: att pröva sina läppar mot någon annan, me like)

Jag satt på Tempo ikväll, fick present trots att det inte var jag som fyllde år
och tänkte att dipper-bartendern där nog har ganska roligt
åt sig själv
med sig själv
när han kör sitt eget lilla skådespel
Lite som på kuknästornet
(Fråga 2: Fråga 2: vilken sketch? ledtråd: Koffert efteråt, och hjärtligt ihjälkomna till ölcaféets queen of backgammon, yay!)

Nu gäller det att välja svårighetsgrad.
Känner du dig trög och bortkommen: hoppa direkt till B
Annars: fortsätt med A


A. Fråga 1 = Grön+Lila+Röd+Blå+Orange
Fråga 2 = Rosa

B. Fråga 1 = Om du lämnade mig nu (Winnerbäck och Miss Li)
Fråga 2= Kolla filmen då, pucko

Night of life and death

Kanske låg det i luften. Vi hade pratat om död. Och liv, för det hör ofta samman.
Det hade varit en bra dag. En vardag. Höstdag. Jag hade skrivit hemtenta. Fikat på Simpan. Sett en vacker skymning. Blivit fängslad av en bra, mörk film. Den nådde mig verkligen. Jag lät den nå mig, så pass att jag blev lite illa till mods och plågad av hur grymt livet i vår värld kan vara. Det var Elephant vi såg. Se den.

Det blev natt och när Alex fått tillräckligt med spö i backgammon skulle jag lämnas ensam och han börja sin hemfärd. Vi hade tidigare under kvällen hört lite ljud från lägenheten under, skämtat om att han skulle komma upp och skälla ut oss för att vi hade för hög volym på musiken. Av en slump glömde Alex sin mobil och fick börja kasta upp saker nerifrån marken på mitt fönster för att jag skulle höra och komma ner med mobilen. I samband med det kommer grannen under ut på sin balkong. Hans syster och mamma hade precis dött. Han grät. Han hade slagit på saker, det var det vi hört tidigare. Han var helt förstörd.

Livet är så skört. Jag känner inte min granne. Jag önskar att jag var något mer, något större, en gud, en hjälte, så jag kunde hjälpa. Eller att han var något mer, så att han kunde hjälpa sig själv. Men vi är bara människor. Han genomgår sin tragedi. Och livet fortgår.

En vän skickar ett foto till mig på msn. Jag tror att det ska föreställa ett nyrenoverat kök, men upptäcker att det mer liknar en ultraljudsbild. Ett foster, ett nytt liv på väg, en ny pappa!

Det blev så märkligt. Döden och livet.

Inte långt senare kommer min fina lilla oroade vän in på msn. Bekymrad över sin far, förstås. Vi ska alla dö. Men att veta att man inte har långt kvar är bland det svåraste som finns. Att drabbas av sjukdom är orättvist. Och dagen innan hade den redan svaga pappans bror plötsligt gått bort i hjärtinfarkt.

Allt på en gång. All död och allt som verkligen betyder något.

Jag sov konstigt inatt. En ny dag är här. Jag tar den som den kommer. Jag vill veta allt, jag vill läsa mer om död, jag vill tänka och undra och känna. Men just nu vill jag nog också bara vara lite i något normalt och litet. Oh Laura på KB ikväll blir nog ingen aha-upplevelse, inget djupdyk. Hennes låtar är fina men inget mer. Så det kanske vore lagom. Lagom, usch.

Söndags-hang-around

Söndagar. Bra dagar. Jag ler och växer inombords till höjder jag älskar att vara på. Bara en stor tacksamhet över den förmån, det privilegium, den lyx som finns i mina fantastiska vänner som förgyllde mitt söndags-hang-around. Spela på elorgeln, äta pizza, skratta, spela brädspel, lyssna på musik, se dark side of the moon, rita och måla spader, hjärter, ruter och klöver. That's the shit! Kan man adoptera sina vänner? Bara för att visa sin uppskattning liksom.

So...what

Så plötsligt kommer låten man väntat på, som bara är
så rätt. Hugger I Sten är
så myclet höst.
Så mycket lugn.
Så bra.
Så får man höra att Winnerbäck kommer till folk & rock idag. Och här sitter jag. Jahapp.
Så låt mig vara, det är nog bäst.

What to do

Man skulle kunna åka till Köpenhamn och se Veto med Alex.
Eller cykla ner på stan nu och träffa Åsa & co.
Jag kan få kycklingrisgryta hos Calle.
Och Emma vill nog träna pingis med mig.
Kanske Rickytick och Tant H vill hitta på något ikväll.
Men ibland är jag sån här. Jag ska hitta en bok att försvinna in i nu. So long.

Day like today

En bra skön dag med bra sköna föraningar om bra skönt som komma skall.

Kommande studieperiod med mycket frihet kommer innebära spendera timmar på café, träffa folk, njuta av nattens sköna timmar.
Som idag.

Med målet inställt på Simpans mandelpestomackor tog jag mig igenom förmiddagens timmar med att sammanställa postpolio-dokumenten. Sen cafébesöket, och Joss kom förbi, alltid lika nicey! Och Tigerblad med sockerkickad son och givmild macbook höll också sällskap. Hem igen, in i referensdjungeln bland fotnoter och allmän röra. Flyr till Volym och får en tofuburgare, en öl och fyra girls som ger mig supertrevliga timmar. Fastnar på möllan, ansluter till grabbsen på Falkenbergsgatan. Kaurismäkis Ariel är lite fin, lite bra. Kanske mer än lite. Så snygg, som alla hans filmer. Men just Ariel känns som en liten film. Man fnissar lite, njuter lite av den enkelhet som finns, som ändå är snyggt. Det räcker så. Sen hem igen, mer postpolio-finslip. Kämpar, timmar, och KLAR! Underbart, nöjd! Konstig energi i kroppen nu. Klockan är 04.16. Alex sjunger Såfint2. Pumpum sover. Sun, moon, star : shine. Jag vill springa ner till havet och sitta på bryggan. Det är höst. Jag vet inte varför jag upprepar det så ofta, men det är verkligen det. Jag gillar höst.

Moonlight

Looking with far-away eyes
beyond midnight skies
Leaning out, soaking in

A night full of dreams
and a dream of a night
Trapped in a body of life

Longing for my place in the sun
to make me my own
The one I've become

Backwards into the future
and the storm is called
Progress

Mer än så kan ingen bli

Det var en bra, solig måndag. Äntligen, äntligen kom sensommaren! Bara sådär. Kände en enorm tacksamhet över att få cykla i t-shirt och känna varma vindar igen. Och vilken lycka att få ligga i västra hamnen i timmar med sol mot huden, människomummel och havsljuden.

Äntligen läste jag Jonathan Livingston Seagull. Fina, klara och vackra tankar om livets mening, kanske. Eller bara dess unika skönhet och kanske faktiskt tvärtom, levandets meningslöshet.

Människor som passerade förbi.
"Hej."
"Hej...."
"Hur e det?"
"...Bra.."
"Vad läser du?"
"....hm..bok."
"Är den bra?....Är den jättebra?"
"Ja."
"Okej"
"Det är fint väder"
"..Mm..."
Han reser sig igen. Jag ler för mig själv. Men så elak var jag nog inte. Jag var faktiskt upptagen med Mr Seagull och hans äventyr.

Ika som oväntat dök upp senare fick nog ett mer välkommet mottagande, trevligt. Glassällskapet hittade aldrig fram, gick väl vilse i sin egen Vikerskog, vi får ses en annan dag. Sen kom Alex och tog med sig Ellos höstkollektionsmodell till burger king. Hemma igen, och en äppelkaka lockade till sig två vovvar och tre human beings på besök.

Tisdagen var höst igen, som straff liksom. Kallt regn. Och kvällen som kommer så tidigt, och så mörk. Minnen från tidigare hösttider.

En finfin kväll gjord av entrecote, potatismos, levande ljus i ett mörkt rum med musik. Bara så. Prata och tystna, lyssna på toner som gör låtar som skapar så mycket känslor. Me like, musik är bäst, som sagt.

Onsdagen var upprättelse! Och nu lyssnar jag på Bob Hund.
"Jag är en idiot
mer än så kan ingen bli"
En ursäkt och ett erkännande om tillkortakommande, ett misstag. SÅ skönt! Tack, och varsågod. Jag är faktiskt en ganska bra vän, ansvarstagande medmänniska, skicklig student, talangfull pingisspelare, intelligent individ, värdefull vän, fantastisk älskare. Men oj, nu får jag nog sluta va. Dags att dra iväg till träningen, hoppas du tar ner mig på jorden igen Joss, det kan behövas!

Things I see

Jag ser vackra saker i sånt som andra inte märker, verkar det som. Vissa gör, och det är er jag omger mig med. Vägrar låta krympas.

Jag ler åt livet, ofta helt oprovocerat.

Jag tycker att motorvägen är snygg i soldiset, och njuter av ögonblicket när jag i backspegeln långt bak ser den lilla gråa siluetten av en människa som korsar den breda vägbanan.

Oceaner stjäl mina tankar. Varsågod, bara ta dom, och gör något bra med dom tack.

Jag tänker på tiden som går, men ständigt återkommer. Varje ögonblick som är nytt, med nya ansikten och nya själar i myllret av människor tänker jag om torget jag åker förbi med bussen som tar mig någonstans. På ytan är det bara just en samling människor, varje dag samma grupp som uppstår, formeras, förändras och upplöses, bara för att återkomma igen, och igen och igen fortsätta med sin enformiga evighetslek utan varken mål eller mening.

Jag låter mina tankar bestå av mestadels meningslösheter, och anser att det är vad som faktiskt skapar mening.

Jag är nog helt normal ändå. Vad tråkigt...

Home and anywhere

Is that all there is..?
Knappast!


Och ALLT hör samman.
Blue in The Face som är en bra film som jag såg igår, som utspelar sig i Brooklyn som har en bro som leder till Manhattan som jag gick över i tyst samförstånd med någon som hade läst Auster men knappast var lika magisk som takterassen med utsikt mot Empire State Building med kyssen man inte glömmer av en människa som fanns då och där men knappast längre, men plötsligt dök upp på en chatt nära mig härom dagen. Kvällen ikväll, stand-up-komikern från NY som var fin på nåt sätt, skön typ framförallt, och bra att få skratta lite. Så, NY / Malmö, människor& saker där / människor&saker här. Jag är glad att jag såg Jens Lekman på inkonst till slut, för han sjöng, och sammanfattade så fint:

When people think of Sweden
I think they have the wrong idea
like Cliff Richards who thought it was just
porn and gonorrhea

And Lou Reed said in the film
"Blue in the face"
that compared to New York City
Sweden was a scary place

They seem to have a point
after meeting with this girl
maybe not Cliff Richards
but Lou has surely met her

Älska och ilska

Akta sig för att göra avkall på mitt jag.
Jag lägger mig ner och låter er slå lite på mitt bröst,
så kanske ni mår bättre?
Det verkar bäst just då,
som om jag skulle kunna resa mig lika hel igen.
Så är det inte.
Jag hamnar ofta där, för jag vill väl.
Jag vill hjälpa att må bra, bättre om det går.
Det är dilemmat över ilska mot en älskad.
Explodera. Implodera.
Jag är ingen ängel.
Jag skiter nog allt som oftast i er, det gör inte änglar.
Min själ håller på att växa sig stark,
men är inte desto mindre skör för det.
Jag frågar utan svar,
söker något jag gärna vill finna.
Och därför finner.
Sånt är det!

Nu ska jag supa mig full, ciao!

Mad...bad!

GAAAAAAH försvinn!!! Skärp er! Två gånger denna veckan har jag blivit uppriktigt SUR, arg, irriterad, ilsken! Jag kommer att avsluta varenda mening i detta inlägget med utropstecken!

Beteenden uppkomna ur rädsla, inskränkt tänkande, egoism och oförmåga till... ja va fan, allt! Och ta inte åt dig! Två inneliggande irritationer på en och samma gång nu! Så allt lär bli helt jävla fel!
Fuck it!
Jag bryr mig! ("Inte" suddade jag ut)
Och jag älskar ändå! ("Konstigt va" suddade jag också ut)

Kom igen nu...öppna uppe sinnet...ta emot insikt...våga inse att det finns fel! För de begås hela tiden, av dig och mig! Men de är inte farliga, om vi låter dem finnas och inte förnekar, fegar!

Nu blir det punk, det behövs nog!
Och punkt .

Siouxsie and The Banshees längre upp, lyssna för helvete!

every new problem brings a stranger inside helplessly forcing one more
new disguise

See me?

Someoneanyone can't see

the me that is me.

So you who do

please let me know too

the you that is you.

Sundays nowadays

Söndagar har blivit den ensamma lugna dagen som skiljer sig från alla andra dagar.
Min dag med dom och det jag sällan hinner med annars, bland annat mig själv.
Alltså min dag med mig själv.
Min dag med lugn.
Min dag med musik. Jag har märkt att söndagen ofta varit en dag då ny musik tagits till mitt hjärta, som jag sen lever med kommande vecka, veckor, liv.
Och idag också min dag med min Dick & Marie. När jag var liten trodde jag att alla hade en Dick-och-Marie, precis som alla har en farmor-och-farfar. Jag bryr mig verkligen om dom. Dom bryr sig verkligen om mig. Mina nära, kära, en trygghet att ta vara på.

Dagens låt: Naked Lunch - "Town Full Of Dogs"

while the cold wind blows in this town full of dogs
give me hope give me fear
give me love and despair
give me loads of your drug
and a reasonable fuck
your burdon and your weight
give me all that I can take
'cause you know I'd love to carry it all for you

Candles in Copenhagen

I köpenhamn på café. Macbooken i knät. Postpolio syndrome och snedbelastning vid cerebral pares i anteckningsblocket. Jack Johnsson hörs bakom människomummel. Dunkelt ljus och söta danska pojkar, grönt blockstearin. Fåtöljer, soffor och sunk. En trevlig kväll i sikte.

Jag är ständigt på väg, men vill stanna här i de rum, de känslor och den tid som är nu.

Och en bra kväll blev det. Älskar livet, upplevelser, fri som en fågel. Löjligt men ååh. Kanske är det lycklig jag är!?

Seende ögat

Villaförortens perfektion. Jag ser att dom inte ser. Blinda för allt mer. Hjärnor som stelnar, hjärtan som blir till is. Utan att dom märker det. Dom lider inte heller. Jag ser. Ansikten. Rädsla föds ur sånt som är smått. Man mister perspektiv. Stackare.

I staden känslor, mycket och många. I mångt och mycket bra. Som tar uttryck en torsdag natt. Jag ser. Jag vet vad. Men inte varför. Vad meningen är förblir osagt. Så jag kan fortsätta se, och undra.

Bye to a day

Sköna steg ut på bryggan. Vattnet i ett hav som är överallt runtomkring. Oändligheten, lugnet, ljuden.
Värmen i kroppen letar sig ut, känner den på huden och i blodet. Andningen som lugnar sig.
Solklotet på väg ner mot havet och de små svarta konturerna som bryter den raka linjen.
Farväl till solen som sjunker och försvinner i jämn takt.
Finns det något mer fullkomligt sätt att avsluta dagen? Så definitivt, så vackert.
Borta för alltid, för denna gången, denna dagen. Men det kommer fler, den kommer igen.
Och om jag blundar finns den kvar som en ljuspunkt på näthinnan som försöker smita. Men jag är där, håller den fast med min vilja och närvaro.
Går längs med bryggan igen, med horisontlinjen som skär mig i ryggen nu. Frihet, helhet, beslut, ”Den ensamme sjömannens födelse” med Bob Hund.

K To Be Lost

Idag har varit en söndag efter en lördag, igen. En bra söndag, igen! Med hösten har lugnet infunnit sig. Kalla vindar och en helt annan sinnesstämning i staden, i människorna och i mig.

Sov länge, efter broder Olofs inflyttningsfest, mycket vin, musik, och åter i Malmö blir det äntligen premiär på Debaser. Vänder på dygnet. Jag sov bort dagen, men hann ändå med en massa.

Sitta i gungstolen på franska balkongen. Gå runt på stan mellan Tamnack-lunch och Ölcaféet-fika/backgammon. Göra finfint i lägenheten. Spela på elorgeln. Jogga ner till havet och sitta längst ute på bryggan. Njuta av kvällen i mitt hem, i min ensamhet.

Och allt är helt okej. Jag är nära något bra nu, jag vet inte vad det är, det bara är. Jag trivs. Jag tror på det här, vad det nu är. Läget helt enkelt.

Soundtrack till idag:
"K To Be Lost" - Sister Vanilla
"Life Is Wonderfull" - Jason Mraz

Bright and clear my path

Satt på bussen och såg hösten, människor, möten, färger och dilemman...och hörde Into My Arms med Nick Cave i ipoden.

Så satans vackert. Så här ska det vara, om det ska vara. Om han finns så kommer han
säga:

I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms
Into my arms, O Lord

And I don't believe in the existence of angels
But looking at you I wonder if that's true
But if I did I would summon them together
And ask them to watch over you
To each burn a candle for you
To make bright and clear your path
And to walk, like Christ, in grace and love
And guide you into my arms
Into my arms, O Lord

And I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candle burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore
Into my arms, O Lord

Some song

Go your own way, don't think twice about it!

En av världens bästa låtar, man blir så glad!
Om det olyckligt nog råkar vara så att någon levt ett avskalat, innehållslöst och olyckligt liv, dvs utan att ha hört den, så är det hög tid nu, varsågod: http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=YVd79fRaUUiZ9EFbmeec
Honey Is Cool - "Baby Jane"

Pingpongblogg given birth

Igår ringde lagledare Inge. Jag fattar inte hur jag kan få spela, men det får jag iallafall, och allt verkar solklart med både pengar och planering. Så nu, NU, är det dags! En ny pingisblogg har skapats, någon sorts träningsdagbok helt enkelt. Fullständigt ointressant för jordens befolkning, men nog väldigt bra för lilla mej, så här är den iallafall... Lilla Lisa Loops The Sacred Little White One

Good stuff

Bra saker i helgen:
En elorgel, ett fint äldre par, Israel-Nir, pink frog, att ha folk omkring mig och känna lugn och tycka om, bara trivas, Alex och Emmas eviga tjafs, Tacos hos Ludde, öl och film, möblera om, möblera fint, lyxfrukost, blogga, scones, kräftor, vin, Rickard, Jeriko, alkohol, leenden, att göra saker utan att tänka efter, svartklubb, drömmar, blåbärspaj, Madde, kramar, Risk, musik, matlagning.
Och kanske mest av allt - alla ord. Mina och era och våra. Kommentera, diskutera, mumla, berätta, babbla, bubbla. Och lyssna på andras ord eller på tystnad. Så, det har varit bra dagar, tack alla medverkande.

Turns and burns

To see through light
into myself
Days in fire
passing by

Murar och möss

Tid går och saker händer och sker. Ständigt nytt att bearbeta och smälta.

Förra veckans intensiva dagar med Molly, kusin, andra vänner och bekanta och malmöfestival. En bra sådan, mycket kul på scenerna. Marit Bergman, Sahara, Salem, Vive La Fete, Anna Ternheim, Denison Witmer, Timbuktu, Miss Li, Levellers, Lemonheads. Och säkert ännu fler. Blir aldrig mätt på bra konserter.

Efter en intensiv vecka blev det tillfälligt lugn, jobbhelg och tid för eftertanke. Lördagkvällen på ölcaféet. Jag är tyst som en mur, tiger som en mus.

Tentan gick bra, superlätt, skön lättnad. Nöjd med mig själv att jag lyckades ta tag. Och nya terminen har börjat. Tillbaks till verkligheten, en lite mer strukturerad verklighet där jag just tar tag, ordnar, har koll, är bra för andra och för mig själv.

Annars då. Jo köpenhamn! Kaffe och plugga och titta på folk, små trevliga affärer, vinyl och kläder. Sen mötte jag upp med Alex. Glass och rundvandring, svalt men sol, park och folk. Mat och vin i nyhamn. Öl och öl på kafé kys med bra musik, på Retro med bordsfotboll, i Huset med snygg videoinstallation på husväggen och suggestiv japansk konst nån våning upp. Hot dog och vin på hovedbanegården. Sen sussa sött med Pum-Pum, Leif och Alex. Att orka upp tidigt för en skön förmiddag på trevligt café för att plugga på andra sidan sundet var väl en trevlig tanke, men får bli en annan gång.

Det känns som jag missat något. Jag måste hålla jämna steg, med mig själv, med livet, med allt som sker. Känslorna. Det är nog där jag inte riktigt är ikapp, släpar efter. Känner, men inte fullt och inte klart. Får se vad som händer. Det är lätt att säga så, men det är så det är. Jag vet lite mer, och ändå ingenting, fortfarande.

Dreams came true!

Precis såhär, precis så! Jag är bjuden på middag, i köpenhamn. Och ikväll var som en enda stor perfekt förrätt.
God mamma-mat och bra snack hos syster. Sen finfina timmar på ölcaféet, backgammon, livsfilosofi, någon speciell, öl, kaffe, snake bites och 90-talsmusik. Tack och gonatt!

Watchin machine washing

Sitter i tvättstugan och ser maskinen snurra runt runt runt.
Väntar. Väntar. VÄNTAR.
Jävla maskin.
Torka, torka.
Vänta, inlåst i tvättrummet, läsa Auster.

Slut och sånt

Saker och ting tar slut ibland. Det har hänt förr. Jag funderar på hur, och upptäcker samma mönster som håller på att upprepa sig, kanske. Jag tänker på den gången det hände, och ser det hända igen, och igen, här och där.

Någonting blir lite svårt, lite komplicerat och fungerar inte så friktionsfritt som det en gång gjort. Allt handlar om vattnet som tenderar att välja den enklaste vägen fram. Fel eller rätt eller bra eller inte. För svag för att stå emot, och på tog för svag för kämpa emot dit strömmen drar. Usch och blä.
Bara vilja vara i ett lugn av vänliga vindar som vill väl, undransklumpar BORT.
Göra som jag vill, ha mina besvärliga tankar.
Själv. Ensam med min egen skugga.
Fråga inte mig, och framförallt - lita inte på mig.
Jag gör inte allt rätt alltid. Inte ens när det gäller mig själv. Sorgligt men sant. Önskar att jag kunde vara bra för alla. Får nöja mig med att vara det där jag kan, då jag kan, och hoppas att det räcker. Jag lämnar inga garantier. JAG vet inte.

Det skulle vara schysst att bli bjuden på en middag. Utan oklarheter, utan svårigheter. Bara en trevlig middag på tu man hand. Gärna i en ödslig industrihamn i köpenhamn. Det skulle jag verkligen vilja just nu.

Troubled waters

Det verkar som att man
precis som rinnande vatten
alltid kommer att välja den enklaste vägen fram
i kampen om att tvinga mörkerstormar bort så långt det bara går.

Sail on silvergirl,
Sail on by.
Your time has come to shine.
All your dreams are on their way.
See how they shine.
If you need a friend
Im sailing right behind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.

Farmors låt, Bridge Over Troubled Waters.
Fina farmor. Zigenarfarmor. Starka farmor. Ledsna farmor. Farmor som skulle fyllt 87 år igår.

Hide me in you hands

Jag fälls fortfarande, jag snubblar fram. Ett år senare.
Omskakad av en knäpp obarmhärtig natt som slog all inbillad styrka och yta i spillror.
Nära till ilska, som också är en känsla. Plötsligt började jag känna. Sedan dess har jag känt. Det vill jag inte sluta med. Inte heller sluta minnas.
Men ibland finns en känsla av att gå framför mig själv. Steget efter, och glömma bort steget före. Att inte riktigt bli klar, fortsätter vidare istället. Gå tillbaka är omöjligt, viljan att göra det bara löjligt. Längtan vidare driver framåt.
Lita, Lisa Lilla, på livets märkligheter.
Här är här och nu är då, nu. Då är absolut inte nu.

Så lämna mig här, ensam eller tillsammans.

It's happening again...

Och ikväll igen, superbra musik upplevd, nu i pildammsparken och med Final Fantasy. Och ännu en kass youtube-ljudupptagning, men ändå.

Man blir ju så lycklig bara! There's always music in the air. Och jag älskar det SÅ.

Something special

Woven Hand igår på KB, som alltid väldigt väldigt speciellt.

Musiken som är så vansinnigt vacker. Att bara stå där, ta in ljuden och känna något mytiskt och väldigt stämningsfullt över det. Samtidigt rått, djupt, allvarligt och tungt. På riktigt. Något helt annat än allt annat. Outstanding i alla kategorier.

Och det har alltid varit så, varenda gång. Helt olika ställen i livet, helt olika sammanhang och situationer. Mycket känslor, mycket som varit och är känsligt. Men musiken har alltid fångat och fängslat och tagit alla omständigheter runtomkring åt sidan till bakgrunden för en stund när Edwards spelar.

Mäktigt är vad det är!

Jump so high, lightly touch town

"......Och Lisa, HON har ju ingen STRATEGI?!!..."
Det stämmer kanske rätt bra ändå.

Men nu börjar det, nu jävlar!

Bad day, early morning, cruel world

Äsch då. Men solen skiner.

Varför bryr jag mig!? På Värnhem, ja, so?

Och jävla dröm, jag tänker inte vara rädd.

Gone to stay

Jag försöker verkligen att känna. Och känner det gör jag.
Sen försöker jag tänka. Och någonting pågår.
Jag anstränger mig för att tolka och sätta ihop tankar och känslor.
Varför. Därför att! Därför. Varför då? Ord är bara ord. Jag tycker inte om prickarna. Ö Ä. Det blir fula tramsiga ord av det. Därför är därför ännu värre än varför. Och titta på den meningen, den blev ju hemsk. i är den enda pricken som är fin. Som pricken över i:et.
Om man smyger runt och omkring kanske man slipper bestämma sig.

Jag skulle nog behöva ett mål, och en mening. Meningen är livet och målet mig själv, i livet. Stort. I helvete heller.

Delmålet skulle kunna vara att läsa fjärde terminen på sjukgymnastutbildningen. Ett annat delmål är att jobba och få lite andrum och tjäna tid med pengar, eller tid och pengar. Arbeit macht Frei!
Pingisen. Det vore ju kul. Elitserien, träna, planera, tävla. För skojs skull, men ändå lite allvar. Tiden då, jag måste hinna. Jag hatar tid och att hinna.

Nu ska jag snart ringa pappa och tycka det är synd och ganska intressant hur folk låter oviktiga petitesser uppta ens uppmärksamhet. Och lite skrämmande hur många det finns som inte förstår ett jävla skit. Kanske förstår inte någon särskilt mycket alls. Fuck off alla. Ibland.

Solen dödar månen för det är tydligen inte okej att det är natt dygnet runt.

A girl fooled by fire
Among stronger people a feeling of being lost
Wanna go to nowhere
Where there's no new days to face
Now is when soon is coming and present has past
Time is one of those things -
By the way, I'll never trust anything
Anything is one of those things
- One of those things not mine to keep
Gone to stay