So in love...

Reseblogg given birth!

Så är det, och snart bär det iväg till Madrid!
Här berättar jag ALLT om hur bäst det kommer bli, Somewhere under the rainbow...
http://on-firm-ground.blogspot.com

Good times

Under ytterligare en vecka har jag tagit mig fram i livet.
Som ett höstlöv ligger jag bara stilla på marken och känner mig vacker i solen, lika gärna som jag virvlar iväg lätt som en fjäder genom den klara höstluften för att möta människor och sammanhang.
Genom tunnlar och över broar. Nya spännande saker överallt.
LYCKA att tycka vanliga vardagliga dagar är som finaste gåvorna till mig. Älskar nätkurs. Dagar på café eller orkanen, träffa folk och fä. Vara effektiv och kreativ, eller låta timmar gå i total frihet att göra precis det man känner för.
Drömmarna har försökt, men kan omöjligt slita tag mig nu. På tok för hel för det.

Brilliant skies

Wanna, won't..!

Och ytterligare en fylleblogg.
Bara att inse, jag är som mest kreativ då.
Och den ena värre än den andra. Eller mer och mer oförståelig.
On my way home (it is hard to be someone)

So bring it on
This garden is our home, dear
And I got nowhere else to go
So bring it on
Bring it on

Every little tear
Bring it on
Every useless fear
Bring it on

All your shattered dreams
And I'll scatter them into the sea
Into the sea

The geraniums on your window sill
The carnations, dear, and the daffodil
Well, they're ordinary flowers
But they long for the light of your touch

And of your trembling will
Ah, you're trembling still
And I am trembling too
To be perfectly honest I don't know
Quite what else to do

Bring it on
Every little fear
And I'll make them disappear

Cry into midnight sky

Jag visste att det skulle hända. Jag visste det. Visste det. Visste det. Det. Det. Det. Det.
Det. Written in out fate

Blicken, kylan, igen. Jag skrev det igår, men suddade. Bort bort, för jag trodde att det var borta. Jag skrev om exakt den blicken. Men tänkte att äsch, lägg av nu, det där är utspelat, borta. Så jag suddade. Men borta var det inte, tydligen.

Apple-dag hemma, i telefon med äppel-päppel-pojkarna. Iväg, Kullander. Caroly city och King Crimson (!!!!?!!). Stress, skoj, skratt, cykelrace på gågatan, Simpan, trevligt att råka på Sophia, all hugs welcome. Buss till Lund, öl, yeah nice!

Han. Oj, oj, skakis, shit, knäppt. Känslor, hjärtat, bankar, hårt, skakar. Litet hej, iskall blick.
Tack.
Fuck.

Sen Mejeriet, Madde-Alex-Emma, bra kväll. Bra spelning. Ååååh ja. Och imorgon sänder dom Salem från KB, från kvällen jag kom från NYC, från kvällen då jag blev alldeles för full. Måste kolla det där, hoppas SVT har censurerat som de ska. Won't break this spell

Ja, som sagt, bra kväll, bra spelning. Perishers. Basisten var grym.

En massa tårar ikväll, till slut. I ensamhet. Men också en massa som betyder något. Det jag har nu betyder allt. Den tid jag har och njuter av här och nu, hade inte velat byta ut den mot något. Eller någon. Aldrig.
I freeze up when your smile
I lose myself in your eyes
and some how I realize
that whatever happens, I shall be greatful
for our time. (allt gult är inte mina ord. Utan Dina, fina, my friend)
All time is time well spent, with you!

I know all of your names
I know some of your secrets
I know when its your birthday (and what you want)
and i know about the gipsy blood running in your veins

Och att du vet det betyder mer. Tack.

Mr Alex skrev till mig för ett bra tag sen:
Through the darkness i shall guide you (my light is your guiding hand)
Ms Me skrev av en slump idag, och helt utan samband (via en låt jag gav dig):
You Are the Light (by which I travel into this and that)

(Fylle-blogg, dom blir såhär... typ)

Late thoughts

En dröm är inte en lögn
även om den aldrig blir sann.
Eller?

Days passed by, again...

Ännu en helg har passerat förbi, med en massa bra saker som jag fått äran att vara med om.

I fredags var det frukostfika med Ia och Ika. Sen var det sol och frihet i höstluften, så plötsligt var jag på väg till Köpenhamn igen. Kollade lite i affärer innan Alex slutade jobbet. Gick till nyhamn, tog den där ölen och den där glassen och satt där i solen igen. Så skönt att bara vara där och då. Inte göra något annat än att njuta, prata, iaktta och fastställa människors relationer, attityder och personligheter (som vi förstås inte har någon aning om, men gissa går bra och kan nog träffa förvånansvärt nära ibland). Efter det blev det nytt sunk-mysigt-skönt-trevligt fik, med kaffe och ny nano som fylldes med musik. Middag, mer snack (outtömligt, outtröttligt), rosévin, mer öl, mer backgammonvinster. Långsamt tåg hem, men det märktes knappast. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

I lördags började dagen vid lunch, som vanligt nu för tiden. Så Tamnack-mat med Alex, David och Emma. Take-away-ICKE-latte på möllan i solsken. Mötte team Helena & Rickard som tillsammans uppnår ofattbara rekord i höjden av ineffektivitet. Man kan stå en halvtimme vid statyn och prata om allt och inget, utan att knappt ens märka att en anti-israel-demonstration hinner passera och sprida sitt budskap över torget, innan vi bestämmer oss för att bege oss till en affär för att inhandla ingredienser till kvällens middag. Jag cyklade hem sålänge och lämnade Anna & Fabio att vägleda ineffektivitets-teamet rätt i matdjungeln. Drygt två timmar senare dök de upp, redo att börja med middagen. Jag klagar inte, jag njuter, jag älskar att umgås med er, alltid! Och satans vad god maten blev! Lyxmiddag för 7 personer, inklusive en trevlig kväll, inte illa alls. Kl 02.15 gled Alex och jag in på KB, märkligt lagom nyktra. Nån drink och nån öl senare hamnade vi på dansgolvet lagom till sista låten och det slog oss att natten tagit slut precis när den börjat. Sånt som händer, bara att gå hem och sova. Varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

Söndagen blev åter igen en brabra skönskön finfin dag. Frukost blev åter igen lunch med David & Alex, nu på Mc Donalds, är det söndag så är det. På konsthallen sen spelade Rasmus och Albin lunch-jazz och vi hann åtminstone höra halva sista låten. En kaffe och en runda på utställningen, som verkligen rekommenderas varmt! Rickard och Helena dyker upp från olika håll och kanter, och tillsammans ansluter vi till virkfikat på På Besök där Emma precis virkat ett armband som matchade Calles näsa perfekt, du blev jättefin jag lovar. Ikväll missar jag Jonathan Richman på KB. Men varför bekymra sig om såna ovesäntligheter när man haft en superbra dag och kväll?

And so it is...

I am true
in every word that I speak

I feel like home
in every place I go

I believe
in every thing I know

Right now
which is good enoug

Trams for pumpum

Jag gick på stan idag, köpte presenter till min Joss
och lät blicken möta andras ögon
i en inte främmande stad
(Fråga 1: vilken låt? ledtråd: att pröva sina läppar mot någon annan, me like)

Jag satt på Tempo ikväll, fick present trots att det inte var jag som fyllde år
och tänkte att dipper-bartendern där nog har ganska roligt
åt sig själv
med sig själv
när han kör sitt eget lilla skådespel
Lite som på kuknästornet
(Fråga 2: Fråga 2: vilken sketch? ledtråd: Koffert efteråt, och hjärtligt ihjälkomna till ölcaféets queen of backgammon, yay!)

Nu gäller det att välja svårighetsgrad.
Känner du dig trög och bortkommen: hoppa direkt till B
Annars: fortsätt med A


A. Fråga 1 = Grön+Lila+Röd+Blå+Orange
Fråga 2 = Rosa

B. Fråga 1 = Om du lämnade mig nu (Winnerbäck och Miss Li)
Fråga 2= Kolla filmen då, pucko

Night of life and death

Kanske låg det i luften. Vi hade pratat om död. Och liv, för det hör ofta samman.
Det hade varit en bra dag. En vardag. Höstdag. Jag hade skrivit hemtenta. Fikat på Simpan. Sett en vacker skymning. Blivit fängslad av en bra, mörk film. Den nådde mig verkligen. Jag lät den nå mig, så pass att jag blev lite illa till mods och plågad av hur grymt livet i vår värld kan vara. Det var Elephant vi såg. Se den.

Det blev natt och när Alex fått tillräckligt med spö i backgammon skulle jag lämnas ensam och han börja sin hemfärd. Vi hade tidigare under kvällen hört lite ljud från lägenheten under, skämtat om att han skulle komma upp och skälla ut oss för att vi hade för hög volym på musiken. Av en slump glömde Alex sin mobil och fick börja kasta upp saker nerifrån marken på mitt fönster för att jag skulle höra och komma ner med mobilen. I samband med det kommer grannen under ut på sin balkong. Hans syster och mamma hade precis dött. Han grät. Han hade slagit på saker, det var det vi hört tidigare. Han var helt förstörd.

Livet är så skört. Jag känner inte min granne. Jag önskar att jag var något mer, något större, en gud, en hjälte, så jag kunde hjälpa. Eller att han var något mer, så att han kunde hjälpa sig själv. Men vi är bara människor. Han genomgår sin tragedi. Och livet fortgår.

En vän skickar ett foto till mig på msn. Jag tror att det ska föreställa ett nyrenoverat kök, men upptäcker att det mer liknar en ultraljudsbild. Ett foster, ett nytt liv på väg, en ny pappa!

Det blev så märkligt. Döden och livet.

Inte långt senare kommer min fina lilla oroade vän in på msn. Bekymrad över sin far, förstås. Vi ska alla dö. Men att veta att man inte har långt kvar är bland det svåraste som finns. Att drabbas av sjukdom är orättvist. Och dagen innan hade den redan svaga pappans bror plötsligt gått bort i hjärtinfarkt.

Allt på en gång. All död och allt som verkligen betyder något.

Jag sov konstigt inatt. En ny dag är här. Jag tar den som den kommer. Jag vill veta allt, jag vill läsa mer om död, jag vill tänka och undra och känna. Men just nu vill jag nog också bara vara lite i något normalt och litet. Oh Laura på KB ikväll blir nog ingen aha-upplevelse, inget djupdyk. Hennes låtar är fina men inget mer. Så det kanske vore lagom. Lagom, usch.

Söndags-hang-around

Söndagar. Bra dagar. Jag ler och växer inombords till höjder jag älskar att vara på. Bara en stor tacksamhet över den förmån, det privilegium, den lyx som finns i mina fantastiska vänner som förgyllde mitt söndags-hang-around. Spela på elorgeln, äta pizza, skratta, spela brädspel, lyssna på musik, se dark side of the moon, rita och måla spader, hjärter, ruter och klöver. That's the shit! Kan man adoptera sina vänner? Bara för att visa sin uppskattning liksom.

So...what

Så plötsligt kommer låten man väntat på, som bara är
så rätt. Hugger I Sten är
så myclet höst.
Så mycket lugn.
Så bra.
Så får man höra att Winnerbäck kommer till folk & rock idag. Och här sitter jag. Jahapp.
Så låt mig vara, det är nog bäst.

What to do

Man skulle kunna åka till Köpenhamn och se Veto med Alex.
Eller cykla ner på stan nu och träffa Åsa & co.
Jag kan få kycklingrisgryta hos Calle.
Och Emma vill nog träna pingis med mig.
Kanske Rickytick och Tant H vill hitta på något ikväll.
Men ibland är jag sån här. Jag ska hitta en bok att försvinna in i nu. So long.

Day like today

En bra skön dag med bra sköna föraningar om bra skönt som komma skall.

Kommande studieperiod med mycket frihet kommer innebära spendera timmar på café, träffa folk, njuta av nattens sköna timmar.
Som idag.

Med målet inställt på Simpans mandelpestomackor tog jag mig igenom förmiddagens timmar med att sammanställa postpolio-dokumenten. Sen cafébesöket, och Joss kom förbi, alltid lika nicey! Och Tigerblad med sockerkickad son och givmild macbook höll också sällskap. Hem igen, in i referensdjungeln bland fotnoter och allmän röra. Flyr till Volym och får en tofuburgare, en öl och fyra girls som ger mig supertrevliga timmar. Fastnar på möllan, ansluter till grabbsen på Falkenbergsgatan. Kaurismäkis Ariel är lite fin, lite bra. Kanske mer än lite. Så snygg, som alla hans filmer. Men just Ariel känns som en liten film. Man fnissar lite, njuter lite av den enkelhet som finns, som ändå är snyggt. Det räcker så. Sen hem igen, mer postpolio-finslip. Kämpar, timmar, och KLAR! Underbart, nöjd! Konstig energi i kroppen nu. Klockan är 04.16. Alex sjunger Såfint2. Pumpum sover. Sun, moon, star : shine. Jag vill springa ner till havet och sitta på bryggan. Det är höst. Jag vet inte varför jag upprepar det så ofta, men det är verkligen det. Jag gillar höst.

Moonlight

Looking with far-away eyes
beyond midnight skies
Leaning out, soaking in

A night full of dreams
and a dream of a night
Trapped in a body of life

Longing for my place in the sun
to make me my own
The one I've become

Backwards into the future
and the storm is called
Progress

Mer än så kan ingen bli

Det var en bra, solig måndag. Äntligen, äntligen kom sensommaren! Bara sådär. Kände en enorm tacksamhet över att få cykla i t-shirt och känna varma vindar igen. Och vilken lycka att få ligga i västra hamnen i timmar med sol mot huden, människomummel och havsljuden.

Äntligen läste jag Jonathan Livingston Seagull. Fina, klara och vackra tankar om livets mening, kanske. Eller bara dess unika skönhet och kanske faktiskt tvärtom, levandets meningslöshet.

Människor som passerade förbi.
"Hej."
"Hej...."
"Hur e det?"
"...Bra.."
"Vad läser du?"
"....hm..bok."
"Är den bra?....Är den jättebra?"
"Ja."
"Okej"
"Det är fint väder"
"..Mm..."
Han reser sig igen. Jag ler för mig själv. Men så elak var jag nog inte. Jag var faktiskt upptagen med Mr Seagull och hans äventyr.

Ika som oväntat dök upp senare fick nog ett mer välkommet mottagande, trevligt. Glassällskapet hittade aldrig fram, gick väl vilse i sin egen Vikerskog, vi får ses en annan dag. Sen kom Alex och tog med sig Ellos höstkollektionsmodell till burger king. Hemma igen, och en äppelkaka lockade till sig två vovvar och tre human beings på besök.

Tisdagen var höst igen, som straff liksom. Kallt regn. Och kvällen som kommer så tidigt, och så mörk. Minnen från tidigare hösttider.

En finfin kväll gjord av entrecote, potatismos, levande ljus i ett mörkt rum med musik. Bara så. Prata och tystna, lyssna på toner som gör låtar som skapar så mycket känslor. Me like, musik är bäst, som sagt.

Onsdagen var upprättelse! Och nu lyssnar jag på Bob Hund.
"Jag är en idiot
mer än så kan ingen bli"
En ursäkt och ett erkännande om tillkortakommande, ett misstag. SÅ skönt! Tack, och varsågod. Jag är faktiskt en ganska bra vän, ansvarstagande medmänniska, skicklig student, talangfull pingisspelare, intelligent individ, värdefull vän, fantastisk älskare. Men oj, nu får jag nog sluta va. Dags att dra iväg till träningen, hoppas du tar ner mig på jorden igen Joss, det kan behövas!

Things I see

Jag ser vackra saker i sånt som andra inte märker, verkar det som. Vissa gör, och det är er jag omger mig med. Vägrar låta krympas.

Jag ler åt livet, ofta helt oprovocerat.

Jag tycker att motorvägen är snygg i soldiset, och njuter av ögonblicket när jag i backspegeln långt bak ser den lilla gråa siluetten av en människa som korsar den breda vägbanan.

Oceaner stjäl mina tankar. Varsågod, bara ta dom, och gör något bra med dom tack.

Jag tänker på tiden som går, men ständigt återkommer. Varje ögonblick som är nytt, med nya ansikten och nya själar i myllret av människor tänker jag om torget jag åker förbi med bussen som tar mig någonstans. På ytan är det bara just en samling människor, varje dag samma grupp som uppstår, formeras, förändras och upplöses, bara för att återkomma igen, och igen och igen fortsätta med sin enformiga evighetslek utan varken mål eller mening.

Jag låter mina tankar bestå av mestadels meningslösheter, och anser att det är vad som faktiskt skapar mening.

Jag är nog helt normal ändå. Vad tråkigt...

Home and anywhere

Is that all there is..?
Knappast!


Och ALLT hör samman.
Blue in The Face som är en bra film som jag såg igår, som utspelar sig i Brooklyn som har en bro som leder till Manhattan som jag gick över i tyst samförstånd med någon som hade läst Auster men knappast var lika magisk som takterassen med utsikt mot Empire State Building med kyssen man inte glömmer av en människa som fanns då och där men knappast längre, men plötsligt dök upp på en chatt nära mig härom dagen. Kvällen ikväll, stand-up-komikern från NY som var fin på nåt sätt, skön typ framförallt, och bra att få skratta lite. Så, NY / Malmö, människor& saker där / människor&saker här. Jag är glad att jag såg Jens Lekman på inkonst till slut, för han sjöng, och sammanfattade så fint:

When people think of Sweden
I think they have the wrong idea
like Cliff Richards who thought it was just
porn and gonorrhea

And Lou Reed said in the film
"Blue in the face"
that compared to New York City
Sweden was a scary place

They seem to have a point
after meeting with this girl
maybe not Cliff Richards
but Lou has surely met her

Älska och ilska

Akta sig för att göra avkall på mitt jag.
Jag lägger mig ner och låter er slå lite på mitt bröst,
så kanske ni mår bättre?
Det verkar bäst just då,
som om jag skulle kunna resa mig lika hel igen.
Så är det inte.
Jag hamnar ofta där, för jag vill väl.
Jag vill hjälpa att må bra, bättre om det går.
Det är dilemmat över ilska mot en älskad.
Explodera. Implodera.
Jag är ingen ängel.
Jag skiter nog allt som oftast i er, det gör inte änglar.
Min själ håller på att växa sig stark,
men är inte desto mindre skör för det.
Jag frågar utan svar,
söker något jag gärna vill finna.
Och därför finner.
Sånt är det!

Nu ska jag supa mig full, ciao!