Jag fälls fortfarande, jag snubblar fram. Ett år senare.
Omskakad av en knäpp obarmhärtig natt som slog all inbillad styrka och yta i spillror.
Nära till ilska, som också är en känsla. Plötsligt började jag känna. Sedan dess har jag känt. Det vill jag inte sluta med. Inte heller sluta minnas.
Men ibland finns en känsla av att gå framför mig själv. Steget efter, och glömma bort steget före. Att inte riktigt bli klar, fortsätter vidare istället. Gå tillbaka är omöjligt, viljan att göra det bara löjligt. Längtan vidare driver framåt.
Lita, Lisa Lilla, på livets märkligheter.
Här är här och nu är då, nu. Då är absolut inte nu.
Så lämna mig här, ensam eller tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar