Roskilde - gör mig till en vilde!

Det började med att det var torsdag. Körde morgonrundan hem till tanterna på slottshöjden, gick hem och tog på mig badkläder och nya löpardojorna. Ut i solen och sprang ner till havet, i havet, igen, äntligen! Packningen klar, några sista msn-ord med min sjöprins på båten, och sen gav jag mig iväg. Bara jag och ipoden på tåget, men jag underhöll mig själv med att ringa in alla band jag ville se.

Väl framme på festivalen skulle jag bara leta upp entre west, vilket inte var så "bara". En vakt fick föra biljettlösa lilla jag över hela västra campingen där Molle mötte upp. Sen skulle jag bara lösa ut handikapp-assistent-biljetten i check in-huset, vilket inte heller var så "bara". Låååång promenad, nästan ända ner via Roskilde centrum, innan jag kunde få ut mitt armband som trevligt nog gav access till backstage- och mediaområde med diverse genvägar inne på festivalområdet. Jaha, sen var det bara att leta upp vår handikappcamping igen, men ingenting verkade vara så "bara" den eftermiddagen. Yrade runt lite men hittade snart fram till lägret där jag skulle höra hemma. En verklig oas i festivalmyllret. Lugnt och skönt, hyfsat nära till allt, perfekt! Sa hej men lämnade de tälthängande öldrickarna och gick ganska direkt iväg bort mot min första konsert.

Teitur var rätt tråkiga, om inte väldigt tråkiga. Jag hade väl hoppats på Josephine eller Louis Louis, men fick förbli besviken och oberörd. Vad som istället berörde var allt annat, att jag var där. Festival, stämningen. Så stort, så mycket folk.

Sen var det MGMT. Galet mycket folk igen. Omöjligt att ens kunna tränga sig fram så långt som till tältkanten. Halvvägs in i konserten kunde jag komma framåt lite. Och Time To Pretend blir man ju bara SÅ glad av! Now let's have some fun! Den ena hade flummig di leva-tygtrasa och hårband, den andra hade, åtminstone på extranumret, kalsingar, tränarjacka och solglasögon. Glad och nöjd med en skitbra spelning gick jag tillbaks till tältlägret.

Lite öl och lite handicamphäng senare var det dags för Radiohead. Tittade förbi Gossip en sväng först, tuff dam! Radiohuvudena spelade länge och väl, kanske till och med lite väl väl länge. Något ojämn konsert som tenderade att bli rätt tråkig, men sprakade förstås till nu och då. Vackert enormt böljande publikhav framför oranga scenen. Smet ifrån och skymtade förbi Säkert och Hellacopters, som väl båda var bra, typ, förmodligen. Man kanske inte kan tycka att hur mycket som helst är fantastiskt samtidigt, så mätt på konserter denna första kväll lunkade jag tillbaks till tältet. Där väntade fyra nya ansikten som kom att bli hemskt trevliga bekantskaper!

Fredagen gryr, solen steker, ölen flödar! Kate Nash inledde tidig eftermiddag. Men fokuset och siktet var inställt på underbara Band of Horses. Trots rullstolsknuffning genom baskstagegenvägarna var det omöjligt att ta sig fram till ens närheten av scenen. Helt fel scen om man står utanför, allt ljud försvinner. Men men, de ljud vi hörde var ljuva för nöffeöronen! Låt efter låt, och bara såå bra! Närmare slutet smet jag fram en sväng och fick åtminstone höra Monsters som sista extranummer på rätt avstånd från scenen. Tillbaks till handicamphäng och vi alla var mer eller mindre lyriska, någon rätt opåverkad och någon fullständigt fjortisförälskad. Musik är fint.

Var nog tvungna att smälta band of horses-upplevelsen lite, och därför fick tyvärr både Veto och Kings Of Leon stå tillbaka. Får se dom en annan gång. Man kan inte ta in hur mycket som helst. Funkar alltid som ursäkt.

Men Mogwai kunde man ju inte missa. Fick med mig tre av mina fyra underbart trevliga nya bekantskaper dit. Den fjärde söp i sin tältstol, däckade, hårt och djupt, vaknade och tog sig en vinare till för att däcka igen. Precis som det ska vara! Vi andra var som sagt på arena-scenen igen, nu för Mogwai. Lycka att få känns ljuden i kroppen av vacker musik som plöjer fram på grymt hög volym.

Konsertgänget splittrades i två halvor. Båda halvor gick för att se Cocorosie. Bene- och Sandy-halvan kunde man hitta, som förväntat, längst fram. Den andra halvan satt utanför i det dammiga gruset och pratade, vinade och tänkte att festivalens bästa kväll nog var i full gång. Måste erkänns att jag varken hörde eller såg mycket av den spelningen, prat som fångade mitt intresse kom i vägen. Men visst var han lika imponerande duktig på att göra ljudeffekter med egna rösten nu som sist jag såg dom med syster yster på Vega. Och Beautiful Boys spelades. Och dom såg ut som mörkblå neonvarelser i dräker med självlysande ögon. Rätt snyggt, men kanske inte så spännande i längden ändå.

Den andra halvan splittrades igen, så alltså var jag bara själv kvar när jag gick för att möta upp Nick Cave med sitt Grinderman på oranga scenen. Min älskade Nick Cave, som jag sett upp till, som ju på något sätt alltid varit min favorit. Vacker djup musik med underbara texter från en intellektuell och spännande människa. När jag nu fick se honom så kunde jag inte bli annat är besviken. Kanske inte så förvånad, och därför inte heller tröstlöst besviken. Mer lite uppgivet besviken med ett leende på läpparna. Som det kan gå, när man åldras. Eller när man inte lagt av när man borde. Eller nåt. Mr Cave hade blivit gubbe, gubbsjuk gubbe. Som besväras över att han inte är vacker längre och inte får knulla. Insiktsfullt av honom, nja knappast. Mest osmakligt och löjligt. Och om det är rock'nroll han försöker vara på scenen genom att se arg, full och förvirrad ut så imponerar det iallafall inte på mig. Musiken i sig funkar, skönt ös, riktigt snyggt. Som sagt, står ändå och ler under hela tiden. Och när det visar sig att extranumret blir en Bad Seeds-låt så fylls mitt leende med lite av den äkta musikkärlek som jag tidigare känt för Nick Caves musik.

Rusig av alkohol och rusig av en ruskigt bra musikkväll så långt (Kate Nash, Band Of Horses, Mogwai, Cocorosie och Grinderman), irrade jag vidare själv i natten på festivalområdet. Hittade Goldfrapp på gröna scenen, och de hade kvar på samma ljudvolym som Mogwais spelning där tidigare från kvällen. Sköna ljudvågor mot kroppen igen blandades med njutbart visuellt intryck från scenen. Sagolikt med hennes svängande mantel med mäktig musik som berör. Gick förbi Yeasayer på vägen tillbaks.

I tältet drömde jag att vi stod vid Devil, typ roskilde-folket och jag. Jag berättade att det var din bil (vadå din? jag skriver inte till dig här.. hmm..). Hans bil, min älskades, men att han var ute på sjön. ("Han, känns så opersonligt, kanske därför. Du är ju en del av mig!). Plötsligt sneglar jag lite snett bortåt, och där står du, med ett lite lurigt lyckligt leende. Jag vet inte om jag varit så lycklig förr i en dröm, som kändes väldigt verklig. Jag sprang bort till dig och vi överföll varandra i en oändligt lång kyss som stängde ute allt annat just då. Uppvaknande var hårt. Förvirrande eftersom drömmen varit så verklig. Så tomt, så hopplöst, när det enda jag vill i hela världen är att du ska vara här. Nästa år åker vi hit tillsammans. Och snart ses vi igen!

Lördagen kom och gick. Men så fel jag hade om att fredagen skulle bli höjdpunkten. Lördagen blev nog ännu bättre. Uppladdningens sikte var inställt på Neil Young. Det lyckades ganska bra, men råkade nog slå lite fel ändå eftersom My Bloody Valentine som spelade strax innan nästan berörde ännu mer. Äh nä det är svårt att avgöra. Konsertgänget såg först nåt för mig okänt tyskt band som faktiskt lät riktigt bra, måste kolla upp det. Sen Bloody V. Så jävla snyggt. Bilinda Butchers oberörda ansiktsmimik gör det hela väldigt effektfullt. Den höga volymen på gröna scenen höll i sig från dagen innan, och nådde nog sin peak här. Sen var det Neil Young. Gammal man som ju fortfarande är minst lika fantastisk. Old man är så fin, och nästan alla andra låtar från Harvest är också med. Till sist bankar han sönder nästan varenda sträng på gitarren.

Söndagen är mest en lång väntan på de sista bra banden, och på att festivalen ska ta slut så att man får komma hem trots att man inte riktigt vill att allt ska ta slut. Sista handicamp-hänget. Etype som får skriva autograf till kvinnan i permobil som precis kommer ut från bajamajan. Dansken som får skrattattacker och kan inte annat än köra permobilen i cirklar medan han smittar samtliga i vårt samt sitt eget camp med sitt skratt.

När det till slut äntligen är dags för Cat Power sitter vi alla som stirrande zombies, med undantag för två vildar som står längst fram och hoppar och får blommor. När Bob Hund äntrar oranga är det däremot jag som inte kan stå still. Pajas-Öberg studsar omkring som en vilde i sin vita outfit med handskar, mask och pärlhalsband, och ett stort smittande leende. Det kan ju inte bli annat än bra!

Bonnie Prince Billy avslutar mitt Roskilde 2008. Han har ju en röst som bara är så vacker, och även om musiken tenderar att bli lite väl country-lallig ibland, så blir den inte det. När jag står mitt inne i tältet och hoppas att nästa låt ska bli I See A Darkness, så råkar jag flytta blicken ut mot tältkanten och får se hur världen där ute blivit plötsligt mörkgrå och regnet öser ner. Vackert på nåt vis. Och allt känns lite som en avslutande filmscen när jag lämnar konserter och går i ösregnet bort mot campingen för hemfärd. Kallt och blött. Men har man en tendens att se på livet lite som ett upplevelseäventyr så har jag vunnit igen. Efter en helg med sol och värme behövde jag även kyla och regn för att samla ännu fler intryck. När jag svängde runt häcken en sista gång in mot campingen väntade två fullpackade bilar med skulande gamla och nya vänner i. Jag hoppade in och vi körde hem. Så var sagan slut!