Guck mal!

Ibland blir det bara så tydligt hur livet liksom fortgår. Hur allt Är. Bara. På bussen är ett sånt ställe. Stadsbussen kanske framförallt. Man stannar upp och ser, iakttar, tänker och känner. Som idag. Som han med byxorna alldeles för högt upp och stora hörlurar som spelar Carola, Aqua och Lena PH, och det hörs ända bort till mig trots att det är flera meters avstånd och en ljudmatta av röster och bussbrum mellan oss. Han verkar direkt korkad och jag mår illa av musiken. Fast fan, jag är svag för Dansa i Neon, den gör mig nästan glad märker jag. Eller det unga paret i sätet framför. Dom har båda svart hår, nitar och trasiga kläder. Han var nog lite oförsiktig med piercingen i läppen när de skulle kyssas för hon har röda flygplansstreck på kinden. Dom läser en tidning och bläddrar fram till en sida med rubriken Kort & Goth. Dom pratar om att åka till någonting någonstans. Dom måste bara spara pengar. Dom är unga. Det är jag med. Men jag har aldrig varit ung på det sättet som dom är unga på. Jag är säkert både elak, ego och självgod, men tycker att dom verkar pantade, ovanligt pantade. Eller den trötta mamman med ett paddliknande ansikte på ett huvud som med allra största sannolikhet är ganska tomt eller fyllt med beige sörja. Dottern ser ut precis som mamman, bara lite mer oförstörd och med lite mer formbar sörja. Hela bussen som överlag är fylld med uteslutande ointressanta ointelligenta människor. Så säger mitt omdöme, så tänker jag, utan att känna mig det minsta bitter eller ond. Tvärtom är jag väldigt glad och vänlig och medmänsklig där i den stunden. Jag är inte mer än en del av allt det där, och tycker om att vara det. En del av alla människor och av det liv som ständigt skapar och utgör den värld vi lever i. Ser ut genom bussfönstret. En asiatisk kvinna i klackar som hon inte hanterar och därför ger henne ett stelt, hoppigt och osynkat gångmönster. Hon skyndar mot bussen, gräver i sina fickor efter busskortet samtidigt som hon försöker hålla reda på handväskor och kassar och mobilen mot örat som plötsligt glider ur handen och landar hårt på asfalten. Telefonen går i åtminstone tre delar och kvinnans ansikte antar ett mycket besvärat uttryck. Jag ler. Inte för att håna henne. Bara för att hon och alla andra och allt där i den stunden är en del av världen, och världen är vacker.