Först se den färdas genom luften, rakt uppåt, vertikal riktning, mot solen, månen, stjärnorna eller bara taket. För den kommer inte så långt ändå innan den vänder neråt igen. Vit är den. Men jag tittar inte på den, inte direkt rakt på den utan nöjer mig med att veta att det är ju exakt sådär det går till varenda gång. Jag behöver inte se, jag vet, been there, done that. Inte förrän den under mikrodelen av en sekund nuddat vid den röda eller svarta ytan av gummi och återigen ändrar riktning till att vara på väg rakt mot mig fäster jag blicken på den. Den är fortfarande vit, förmodligen med en liten svans efter sig med tanke på farten den färdas i. Hur snabbt vet jag inte. Om jag är rädd? Jo ibland. När jag ser den tjonga rakt ner i bordet där på andra sidan. Poff, Aj, SHIT, måste ju den lilla vita tänka, och av chocken börjar den ibland snurra fort fort åt kanske helt andra hållet, fram och tillbaks, runt runt i en hiskelig fart rakt mot mig. Lite rädd ja. Mycket förväntansfull. Ett rus av lycka när jag inser möjligheterna som finns där framför mig, på väg mot mig, snart här! Iiiiiiiiiiiiiihh...!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar