Angel standing by

Älskar att drömma. Som inatt, drömmar om någon som får en insikt. Sluta leta efter igelkottar, du är snarare något som liknar en ängel, en angel standing by, säger han. Bort med igelkottar. Jag behöver stå bredvid, avvakta, och vara en ängel.

End of vecka 30

Söndag i Skanör avslutar Skåne-helgen.

T.S. adventure

Sagan om äventyren på Tosselilla Sommarland.
Började sömnigt efter fredagens äventyr på Helsingborgsfestivalen och senare Sofia som spelade på KB, nicey. Lyckades ta mig ur sängen lördag morgon, och var plötsligt på bussen, på väg. Och att susa fram genom öppna landskap är något alldeles speciellt. Musik blir som allra bäst då. Ipoden i en örat, genom hela huvudet, över till Alex huvud och ut genom hans andra öra.

Framme i Tomelilla, och oavsett var i världen man befinner sig vet man alltid var man har Madde någonstans, dvs med huvudet i gottispåsen med nötter. Reiseleiter Rickard tar oss alla till dagens mål - Tosselilla Sommarland och TS-powergang gör entré.

Inte långt senare plaskar Madde&Alex i det enda vattnet som pappa Rickard förbjudit oss att bada i, letandes efter Emmas kamera som ploppade ur Alex ficka efter en liten extra pose på väg över vattnet med linbanan. Så kan det gå!



Rickard fick sin hamburgare, jag och Alex fick våra tattoos. Sen blev det hoppa loss på jättestudsmattorna, skojskoj! Lite getter, lite grisar och några kaniner senare blev det vattenland. Galna vattenrutschkanor, och också såna som inte gav något glid alls, stackar Rickyticky, och ännu mer stackars oss som fick stå uppe och vänta i iskyla på att förste man (med inbyggt antiglid i ryggen och rumpan) skulle ha hasat sig ner ända till poolen. Snart torra och varma igen, men inte länge till. Bumperbåtarna blev början på en väldigt blöt period.

Tosselilla stängde och de fem luffarna påbörjade sin vandring mot tågstationen. Ösregnet kom, men det gjorde inget, knäppt men jag njöt verkligen av stunden. Eller inte knäppt alls, bara förmåga att njuta av situationer, se vad som finns att se i olika lägen. Det fanns en sagolikt vacker regnbåge att se. Och det fanns att se och inse att jag har minst lika sagolikt bra, trevliga och roliga vänner som har en minst lika bra förmåga som jag att skapa och se vad som händer. Leenden och skratt och allvar i samförstånd, sånt är viktigt, och roligt.

Några kilometrar på landsvägen senare hittar vi Tomelillas Ica Kvantum, med fikabord utanför kassorna och allt, perfelt för lite sprit, muffins och råa kycklingprinskorvar. Stugan på Österlen hade säkert varit mysig, men hem och ta den skönaste duschen på väldigt länge passade ännu bättre. Avslutningen med mysbyxe-shawarma-äppelkake-filmkväll blev perfekt. Sen sov jag så hårt att jag fick ont i örat.

My Heart Needs Some Repair

Ibland kommer det tillbaka till mig. Som att cykla hem genom parken igår, låta tårar trilla i mörkret. För förstörd för att tänka, bara vilja ta bort allt svårt. Allt som var är inte helt borta. Och ändå så borta. Alldeles för borta, overkligt. För det som var det var, det vet jag. Det var bra, fint. Dela allt. Allt som var så knäppt, så svårt, så knepigt, så osannolikt, och ändå så rätt. Hur kunde det hända, hur kunde vi känna? Så mycket! Minns meddelandena en sen kväll, ensam, längtan så enormt stark, som så ofta.
Han skrev: I really need you around
Jag anade att han lyssnade på låten, den som vi älskade.
Mitt svar: Don't you know what they say is true?
Han tänkte på samma låt: Even a fool can learn to love
Jag igen (och så var det): You like an angel from above - came and tought me about love
Han (sen somnade vi, och drömde om att allt kunde vara enkelt): Don't you know what they say is true? Even a fool can learn to love.

Långt senare, idag. Mer förvirrad, mer hel. Hur det nu hänger samman..?
Darling, my heart needs some repair, yeah - I really need some love and care

(Leather Nun - Even A Fool Can Learn To love)

Live alive

Cause it’s not where you go when you die
It’s how you live when you’re alive

Textraden som rullat i huvudet hela morgonen, satans fin låt.
Jack Savoretti - Dr. Frankenstein

Sum of some summer days

Det började väl någon gång när sommaren kom tillbaka. Dropkickspelningen, punk som lever och människor med. Fulla Jalle, tuppkammen och tvättbjörnen som, med all rätt, tog min säng. Svartklubb och grönt gräs, för lite sömn och en lagom tung arbetsdag.

Jobbet fortsatt bra, fortsatt nya trevliga figurer att lära känna. Sommarkvällar i bästa sällskap. Folks föräldrar som dök upp till höger och vänster, sånt är kul. Beachvolleybollkvällar är kul. Och ölkvällar, eller kaffe. Soundtracket en helt vanlig sommarnatt: The Undertones - You've Got My Number (Why Don't You Use It?).


Berlin. Lugnet, caféerna, slitna kvarter och att iaktta människor, vimmel, stämning, det som gör Berlin till Berlin. Gå omkring och se och bara vara där, i min nya stad, underbart! Dit ska jag igen, och ofta, den saken är klar. Världens bästa resesällskap i form av en kunnig trevlig bra vettig påg som bidrog till en perfekt Berlin-intro för mig. Urtypiska datanördstysken ställde upp med sin hopplöst sunkiga ungkarlslya med plats (?) för couchsurfers från överallt och ingenstans. Tyskt par på resande fot. Vilsen Berlintjej som jag ler åt, och jag vet att hon inte förstår, inte mycket, för Rihannas låt "Umbrella" är inte bra, så är det bara. Liftande franska poeter med sin Spoonge Bob och dålig engelska, men dom dög gott som sällskap i Berlinnatten, efter klubbesök på Magnet i väntan på första tunnelbanan hem. Där fanns det tid för eftertanke, och att vara i nuet. Skönt. Hej livet, kul att du placerade oss just här just nu. Natten som är lång och mörk, men asfalten på Bahnhofen känns fortfarande uppvärmd efter dagens soltimmar. Nästa dag blev västberlin, Kreutzberg, Treptower Park och allt i sitt så spännande historiska sammanhang, jag måste ta reda mer om det där. Britt Bulow hade varit stolt över mig. Nattloppis, bögklubb, och att sitta i E:et i LIEBE, vara lagom berusad och älska att bara vara, där och då.

Hemma, och sen var det Möllevångshelg. Tvättbjörnen var här, alla var här. Superduperdagar. Oändligt hur mycket kul det finns att hitta på i den här lilla staden på jorden, med er alla fina underbara vänner. Snyft! Eller glädjefnatt. Eller bara lugnt konstatera att jag gillar läget, jag har det ganska bra, tack för det, ovärderligt!

Och här är jag. En hel del upplevelser och intryck senare. Den lediga veckan har varit fruktansvärt intensiv. Nu måste jag landa, låta saker falla på plats. Jag hoppas allt hittar rätt.
Ensam nu. Det är fantastiskt. Jag och musiken och känslorna och tankarna och minnena från en galet lång bra vecka som just varit.

Sönderfall

Saker går itu. En blir två. En hel blir två halva. Någonting förstörs.

I förrgår den röda tallriken i ugnen. Den fina, min finaste. Idag den gröna djupa tallriken när jag diskade, för att jag hade bråttom. Bråttom till ingenting. Jag fick den av J, vi tyckte att dom var så fina, nu finns det bara en kvar. Glödlampan i hallen igår. Kaffekoppen på ölcaféet i fredags. Och mitt högra armveck är inte vad det borde. I ständigt sönderfall.

Allt ska bli helt, i sin halvhet, såsmåningom.
Inatt åker jag till Berlin.

Osynlig?

Vet inte hur många gånger jag fått kasta mig ur vägen och veja undan i sista sekund för den gamla tanten som stirrig och helvild kör omkring med rollatorn i sin lägenhet genom hallen mot köket för att äta sin havregrynsgröt.

Och sen cyklandes, passerar ett boulespelande gäng: "Oj akta er, det kommer en cykel!!"
Men JAG då, jag kommer också!? Syns inte jag!?

Men jag är inte särskilt orolig. Jag känner mig synlig. Till och med lysande ibland.

Heavy ropes, roads very cold

Gitarristen i Madrugada dog idag, 31 år gammal. Pooff. Fy fan vad hemskt. Känner mig innerligt och uppriktigt ledsen och sörjande.

Gick igenom så mycket med denna låten, och gör fortfarande. Så fin. Så sant.

Madrugada - "Majesty"

So am I
Good or bad
The way that things did turn out
I did only make you sad

And we cried and we cried
On the phone
Oh but in my mind
You were never that all alone

Oh you were majesty
Your roads were heavy
And your longing was cutting through bone

So am I
Am I good or bad
Could only awake your anger
I could only make you mad
Now was that how you showed me
That you were still so young and bold
Anyway those fights did drive me
And I was dying of thirst and I wasn`t growin` old

Oh you were majesty
Your ropes were heavy
And your roads were very cold
Oh, oh, oh majesty

But in my mind
I could still climb inside your bed
And I could be victorious
Still the only man to pass to the glorious arch of your head, o-oh

Oh you were majesty
Your ropes were heavy
And your cheeks were very red

Oh you were majesty
And it`s like I said
That spirit, is now dead

Oh, oh, oh Majesty

Some virkning done

Virkning på På Besök.

Och välkommen hem syster! (Guuud vad avis jag blev, jag vill också resa, gärna NUU)

He Wants You

Ipoden blandar spår till He Wants You med Nick Cave på buss 172 till Staffanstorp. Och jag sitter kvar en hållplats extra, för att öka chanserna till det osannolika sammanträffande jag någonstans ändå hoppas på. Jag vill, jag behöver, jag ber, jag önskar, så, att jag fick träffa honom.

He Wants You på ett hotellrum i Tranås. Pingistävlingen där jag vann över Sverigeettan Wersäll. Tävlingen där han var med som coach, trots att det egentligen var över. Ängby-tjejerna som viskade och frågade. Nej, nejnej. Inte alls.
Smög in till hans rum. Caves senaste album var helt nytt, jag hade precis hunnit spela över cd:n till kassett för att kunna lyssna i min Sony Walkman som nu låg på hans sängbord. Tiden var knapp, men jag ville bara stanna, natten lång, för alltid. Lyckan var alltid blandad med olycka, det svåra, allt svårare, i takt med att känslorna definierades allt klarare. Han gav mig den ena hörluren. Jag tyckte att There Is A Town var finast efter första genomlyssningen. Han hade fastnat för spår 2. "Så är det..." sa han, och pekade på sig själv. Jag lyssnade, och förstod, att så var det. Och älskade det. Det var så fint.

And he wants you
He wants you
He is straight and he is true

Beneath the hanging cliffs and under the many stars where
He will move, all amongst your tangled hair
And deep into the sea
And you will wake and walk and draw the blind
And feel some presence there behind
And turn to see what that may be
Oh, babe, it’s me

Lie down, fall in, pass out

Klockan är 04.30. Trevlig bra kväll och natt avslutad. Ligger i sängen och lyssnar på Kashmir.
I miss you so much boy...
...I'd better tie together these ropes again...
...Rocket brothers crack and burst.

Försöker känna efter vad jag känner.
Lie down
fall in
pass out
while I'm wide awake
with the lights out...
...Back and forth as it always has been
and ever will be

Jag behöver bra filmer, jag älskar bra filmer. Åååh vad bra dom var! Hotell Rwanda och Mystic River blev kvällens skörd. Hemskheter som berör. Och man älskar ju att känna, så är det.

Innan dess en himla massa god mat, very nicey mates!! Ja, jag älskar verkligen er. Lugn och lycka i själen av att hänga i lägenheten med Helena, Alex och Calle.

Morgonfåglarna har kvittrat länge nu, morgonljuset tränger lätt genom persiennerna. Det är redan imorgon, jag borde sova lite. Skulle vilja hinna med att besöka mamma och pappa under min lördag. Ta med gardiner och ett par jeans att sy och laga. Måste hinna läsa om hur jag ska tejpa mammas hälsporre. Behöver hinna köpa linsvätska. Vill hinna dricka en kopp sprit. Helst hinna allt innan det är läggdags inför jobb på söndag morgon. Önskar hinna sova en massa sköna timmar och drömma vackra kloka bra drömmar också. Jag hinner nog.

Nightynight.

Det är inget fel på vädret, here comes the sun!

Långledig, långhelg, lång sovmorgon.
Något om veckan som gått bara, medan det gräddas scones i ugnen (var annars?).

Jobb och annat är vad det varit, just precis så. Först jobb, sen annat. Fortsatt soft på Gyllebo, sen trevliga påhitt med trevliga vänner.

Jag har promenerat med söta tanten med dockansikte och hennes katt - fina katten Kisen. Långsamt lunkande till affären och tillbaka, långsamt långsamt. Man behöver komma ner i tempo ibland. Det blir som att nästan stanna upp, åtminstone så pass att det blir tid för eftertanke. Bara genom att gå långsamt, hålla igen stegen. Tillbakablickar på ett liv, ett långt liv. Oftast lyssnar man med ena örat bara, använder de per automatik inprogrammerade kommentarer och fraser som man vet fungerar, som svar på deras gaggande om vädret, övrig hemtjänstpersonal och ungdomar nuförtiden. Så plötsligt kommer det, man hajar till och hör vad som berättas.

Min hypokondriska dam, bitter som få, ensam som ännu färre, som mitt i allt gnällande börjar beskriva en kväll långt bort i hennes långa eländiga liv. En lycklig kväll. Appropå absolut ingeting, så det gäller att vara uppmärksam. Hon förklarar hur hon hade tvingats jobba över dagen då hennes syster anordnade stor födelsedagsbjudning. Hur hon kommit för sent, men till slut äntrat lokalen, i sin röda vackra nyinköpta klänning. Hur hon bara lyst, glänst över alla andra som befann sig där. Inte självupptaget på något sätt, bara ärligt. Hur hon senare under kvällen fått en oväntad kyss mitt på munnen av sin nu bortgångna make. Hur hon blivit uppbjuden till dans av både maken och andra män. Hur hon dansat natten lång och rund under fötterna. Varför hon fick upp just den kvällen i minnet vet jag inte. Kanske för att vi just haft en bra dag. Hon hade orkat gå hela korridoren både fram och tillbaka, trots att vi duschat tidigare på morgonen vilket normalt sett tar slut på alla krafter. Och middagen var god, och killen som kommer med matvaror hade varit sååå kär och ställt av sig skorna på dörrmattan minsann, vilket ingen annan någonsin gör. Så hon var på gott humör, och kom att tänka på andra tillfällen i livet då hon också varit på gott humör.

Sen finns det fågelungedamen i sin stora stora komfortabla gungstol där hon nästan försvinner så liten hon är. Späd som en liten flicka, kotryggig och ögon som inte vill se. Eller vill, men kan inte. Ögonen tycker nog att de är för gamla, damen däremot har mer att ge. Så söt, så försynt. Så tacksam! Snacka om tacksamt jobb.

Maggan i personalen som plötsligt får syn på min ipod på bordet. Några minuter senare har hon lurarna i örat, diggar järnet och lever verkligen upp av att höra tonerna till Here Comes The Sun med Nina Simone. "DET SVÄNGER JUU" med vansinnigt hög och gäll röst för att överrösta volymen i sina egna öron. Alla i personalen hoppar högt och följer upp med ett hjärtligt härligt gapflabb, inklusive de som sitter 10 meter längre bort vid ett bord i andra änden av lokalen, så högt skrek hon. "PRATAR JAG HÖGT!???" med minst lika gäll röst. Skrattattacken vill inte ge med sig, bara så charmigt och oskyldigt.

Lite senare iakttar jag den lilla grupp som bildats av två tanter och en äldre herre som tagit sig ner från sina lägenheter för att sitta i samlingssalen och dricka kaffe och titta på regnet en stund. Det är mest tyst, långa stunder. Tiden måste vara lång när man är gammal. Synd att man inte kan ta vara på den bättre egentligen. Efter en stunds tystnad yttrar den ena damen någonting om vädret, det eviga regnandet. Detta är förmodligen det enda de pratat om under hela tiden som de suttit där. Med ett par pauser av tystnad och eventuellt någon annan kommentar om dagens ungdom eller liknande, men vädret är huvudämnet, alltid, inte minst en extra regnig dag som denna. Detta leder i vilket fall till att den äldre farbrorn i sällskapet får ett smärre utbrott. Damerna sätts rejält på plats och får höra att de fan ska sluta klaga över det jävla vädret som de ändå inte kan göra något åt. DET ÄR INGET FEL PÅ VÄDRET. Stackars tanterna som blir helt ställda, och även vi i personalen som sitter och fikar i hörnan längre bort tittar upp från våra kaffemuggar och tidningar. Jag ler. Dramatik i den lilla vardagen.

Okej, nog om jobbet. När klockan tickat fram till slut för dagen har jag gått hem, ofta somnat i gungstolen, ofta i solen på min franska bakong, ofta vaknat av förslag på påhitt med en sån där speciell power-nap-känsla i kroppen. Sen har jag ätit gott på bagatell och druckit öl på volym med Bröderna. Tänkt att malmö är en bra sommarstad, bäst! Sett ytterligare en dålig film med Patrik, om självmordshoppare från Golden Gate-bron. Men visst, fåglarna var fina i solnedgången. Sen hem i natten. Att råka på folk är det bästa som finns, ännu ett plus till denna staden.

Och livet ÄR regisserat. Om inte förutbestämt så med ett väl uttänkt mål som leder in på en viss väg. Det är ingen slump, men absolut inte desto mindre oförutsägbart för det.

Det var egentligen bara en dag. En annan dag var det pingpong och trevlig kväll på ölcaféet med Joss. Råka-på-hej hit och dit. Till sist hänga med Enoch-gänget och se film som blev hänga med Enoch utan gänget utan film.

Jag måste ha glömt nån dag. Igår tvättade jag, med mera. Sen sov jag. Sen vaknade jag, med mera. Mina scones är färdigbakade och uppätna, det gick bra även utan mjölk.

Det har regnat i över ett dygn, men himlen börjar ljusna nu, det är jättevacker. Tur att inte Farbror Anti-väder är här.

Dagens låt: Nina Simone - "Here Comes The Sun"
http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=vJJLQgRk4hNQaTEUEzKX
Ta den, den som vill ha den. Tänk på att man ibland kan använda lite pinsamt stark röst när man hör bra låtar. Men att ryckas med är det viktigaste.

Little darling, I say it's alright...
...Here comes the sun, it's all right...
...You can come on out.

...goes the honey bee!

You see, Buzz buzz buzz goes the honey bee
and tweedily tweedily twee goes the bird

Jonathan Richman - "Buzz Buzz Buzz" ... först ut får låten, går bara att ladda ner en gång! http://skickafilen.se/download.jsp?fileid=3Gtjjr3U46nekv3aj3DV

Nu ska jag sussa, snart ny dag på jobbet, tweedily twee!

Alltings komplexitet

Bra söndag! Väcks, vaknar. Hänger hos Rickyticky, får undervisning i bottenredning och jättegod söndagsstek. Ikea, gardinstänger och cd-hylla. Drinkar med Joss på Metro. Emil Jensen på pildammsteatern, riktigt bra. Glad bara av att sitta där med er alla trevliga människor i min närhet, joss-david-alex-rickard-martin-och- du-den-andra, saknade bara helena-jonas. Och road av Jensens performance-singersongwriting-scenpoesi- ståupp eller vad det nu var. Snygga ordrim, enkelt men okej så. Uppehöll sig mycket kring allt som är så motsägelsefullt i livet, alltings komplexitet. Inte är det så jävla självklart att göra allting på rätt sätt hela tiden. Inga svar, bara nya svårigheter att ställas inför, men så är det ju. Det får vara så. Gilla läget men aldrig sluta undra, fundera och fråga sig. Det får avsluta veckan, nästa börjar alldeles strax.

Dream on

Drömde att Bert Karlsson ringde mig. Jag hade fått wild card till melodifestivalen. Förvånad men smickrad, hade bara sökt på skämt ju, för att jag visste att jag inte var bra nog. Det var jag, och Bert tyckte jag var speciell. Jag fixade samåkning med Bert, vi skulle hämta upp Äpplet (Mikael Appelgren, pingisspelare) och någon tjej som jag inte kommer ihåg vem nu. Jag visste inte vilken låt jag skulle välja att framföra. Som vanligt skjuter jag upp allt, tänker att det fixar sig alltid. Men jag borde iallafall välja en låt, leta upp texten på internet, skriva ut och ta med mig innan jag åker tänker jag. Det blir aldrig av, avresan närmar sig. Mot Stockholm, fortfarande ovetande om vad jag ska sjunga. Men jag har min ipod, det borde vara lugnt, jag väljer en låt därifrån. Den får inte vara för svår, jag kan trots allt inte sjunga. Tjugo minuter kvar till mitt framträdande, och jag bestämmer mig för att Foolish Games med Jewel kan bli bra. Då slår det mig att man väl måste sjunga nygjorda låtar i melodifestivalen, himla skit. Men allt löser sig nog, jag är lite sent på det bara.
Lite typiskt. Typiskt mig. Men vafan.
Haha...

Blue Moon

Det var blue moon inatt. Den var vansinnigt vacker. Inte blå, men full. Full för andra gången under samma månad, därav blue moon. Vilket också är ett uttryck tydligen, för någonting som händer sällan och är väldigt ovanligt. Det är 29,5 dagar mellan varje fullmåne, och alltså inte allt för stor sannolikhet att det inträffar två gånger under samma månad. Nu hände det. Och anything can happen!