Föreläsare, professor/överläkare i psykiatri, eller vad hon nu var:
- Idag kommer jag prata om psykiatri. Mina specialintresseområden har framförallt varit depression (*ler engagerat och glatt med hela ansiktet*) och självmord. Men självmord tar vi på slutet av lektionen!
Inte en jävel som reagerar, medan jag inte kan låta bli att åtminstone le för mig själv. Kanske tur att det var så tidigt på morgonen, och att inte Ia satt bredvid mig. Det hade garanterat slutat med att det varit omöjligt att hålla tillbaka en bubblande fnissattack. Som å andra sidan kom senare på eftermiddagen istället i samband med BK-lärare Piff och BK-lärare Puffs söta rollspel med efterföljande Keno-lotteri. Jag har nog sagt det innan, men det där tysta samförståndet, blickar, skratt, det är bra grejer det! Och jag vet att jag också hade skrattat åt öldrickande busschaufförer i skitiga gatukorsningar i okända välbekanta städer i Brasilien, önskar SÅ att jag var där, eller du här. Två veckor nu, keep going strong!
tisdag, januari 29, 2008
söndag, januari 27, 2008
Unique week
Denna veckan har det hänt saker som inte hänt någon annan vecka tidigare i livet. Inte så konstigt kanske, eftersom tiden går framåt och inte bakåt, men ändå.
Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.
Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i
torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.
Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.
Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.
Två middagsbjudningar har jag också varit på.
En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)
Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.
Som att vara på rehabhuset varje dag måndag till fredag kl 9-17, det har nog aldrig hänt förr. Att undervisningen bestått av att få må så bra som bara är möjligt. Schemalagd tid för eftertanke och återhämtning, lärarledd vägledning i att hitta kroppen, tankarna, känslorna, sin egen grund.
Som grädde på moset fick det såklart bli en vackert finstämd konsert med Iron & Wine i
torsdags. Skägget var bra, håret ännu bättre. Bäst var extranumret som inte hette Remember Me, Ika, utan The Trapeze Swinger, men mycket riktigt "Please, remember me, happily, by the rosebush laughing....But please remember me, fondly, I heard from someone you're still pretty....with words like: “lost and found” and “don't look down” and “someone save temptation”...". Låten som aldrig vill ta slut, och ingen vill att den ska ta slut. Vänder mig om då och ser allas ansikten i full närvaro, där, njuter, lyssnar. Jag var på strålande humör innan konserten, fri och förväntansfull, och om möjligt på ännu bättre humör efter. Rolig buss-seans och Nya-Golden-öl med Kalmartrion fick avsluta en bra dag och kväll och natt. Men man kan Inte alltid fråga. Och man kan Inte alltid prova. Att tänka efter innan kan verka tråkigt, men är nog ganska bra.Mer nytt i veckan: Min lilla lilla lillasyster som blev sjuk i en påse. Vila nu, så håller jag tummarna för er båda och hälsar påssjukan att dra åt helvete, lämna dig ifred och inte våga sig på din lilla Gil-bert heller - NEJ...STOPP.
Annat unikt för vecka 4 år 2008 blev att kusin Sara kom på oväntat besök och sällskapade mig nån timme på lördagseftermiddagen.
Två middagsbjudningar har jag också varit på.
En film har jag sett. (28 dagar senare. Snyggaste zombiefilmen någonsin. Så vackert med ett helt öde London, en liten människa som rör sig genom bilden och om det var mogwai eller nån annan postrocklåt som bara blev mmm..)Och det viktigaste av allt, mailen. Ord från en ängel ute på havet som lovar guld och gröna skogar, och det bästa av allt är att jag tror att det är sant.
söndag, januari 20, 2008
Song of this sunday
Soundtracket till första söndagen som sjöänka: Andrew Bird - "Spare-Ohs"!!!!! Eller "Darkmatter" för den delen. Eller nånting med The Decemberists. Tur att musik finns.
Crazy Ozzy-sister...
Jag vet inte riktigt vad min kära syster har för sig där på andra sidan jorden, men dom verkar ha det ganska roligt iallafall...
lördag, januari 19, 2008
Bad mood
Lördag kväll. Ensam hemma. Skönt, nödvändigt.
Det kan vara trevligt med våldgästande vindrickande vänner ibland. Men inte idag. Inte för att det var särskilt lätt att få mig att hoppa i taket av lycka överhuvudtaget ikväll, men tyvärr var det nog inget bra försök att göra narr av min fina katt, min musik, mig, i mitt hem. Elak humor kan funka. Men man får ha lite känsla, lite tajming.
Vad som däremot funkar utmärkt en kväll som denna är att lägga in Andrew Bird, Shearwater och Iron & Wine i spellistan i itunes.
Jag saknar så...så satans mycket. Det finns en liten låda i mitt hjärta där jag sparar alla känslor, alla tankar och allt fint nu sålänge. Men fy vad jag längtar efter att få öppna den igen.
Det kan vara trevligt med våldgästande vindrickande vänner ibland. Men inte idag. Inte för att det var särskilt lätt att få mig att hoppa i taket av lycka överhuvudtaget ikväll, men tyvärr var det nog inget bra försök att göra narr av min fina katt, min musik, mig, i mitt hem. Elak humor kan funka. Men man får ha lite känsla, lite tajming.
Vad som däremot funkar utmärkt en kväll som denna är att lägga in Andrew Bird, Shearwater och Iron & Wine i spellistan i itunes.
Jag saknar så...så satans mycket. Det finns en liten låda i mitt hjärta där jag sparar alla känslor, alla tankar och allt fint nu sålänge. Men fy vad jag längtar efter att få öppna den igen.
Fredagsfika
Söta Sesam, snälla mammsen, saknad sjömans rosor, semla och räkmacka, fredag eftermiddag.
torsdag, januari 17, 2008
Life sucks, and goes on
Kunde inget annat än att gömma mig under täcker när jag väl kom hem efter dagen med avsked och misslyckande. Ensam i världen, ensam mot världen. Sesam ville vara på min sida och gjorde verkligen sitt bästa. Stackare, så medmänslig och ödmjuk och empatisk som bara en katt kan bli när han slickade mitt blöta ansikte och tog mjukt med sina tassar samtidigt som han tryckte sin varma mjuka kropp så nära som möjligt. Inte ens det hjälpte. 
Sov bort skymningen. Sen en massa telefoner, håll käften då! Innan jag till slut gav upp lite, deppandet hade ändå fastnat i halsen. Och livet kommer nog vilja gå vidare hur mycket jag än gömmer mig nu. Lite uppgiven tar jag fram den fasad som behövs och svarar i telefonerna. Mamma som vill shoppa med mig imorgon, snäll. Ludde som vill gå på bio, snäll. Lite mess och msn. Fan då, jag som skulle deppa ner mig ordentligt, gömma mig i sängen minst resten av dagen, inte ens det klarar jag. Nu ska jag se Cassandra's Dream. Och preparera tofuburgare med sömnpiller. Och längta, längta, sakna, drömma mig bort till det som var och det som kommer.
Dagen Blä
FUCK och BAJS vilken jälva skitdag. Måste det vara så!? Får man inte ha det för bra!? Borde jag fattat att det inte är rimligt att ha det så bra utan att landa hårt och platt och plötsligt sen!? Måste jag påminnas så brutalt om att världen inte alltid kan vara bara vacker!? Varenda dag i fem veckor, exakt, sen SLUT-VÄCK-POFF. Mörkt. Tomt. Det står rosor på bordet, men han är inte där, som han ska vara. Två kuddar i sängen, men bara den ena som är fuktig av tårar nu. Ja han kommer tillbaka, snart. Ja jag klarar mig bra, sålänge. Men hur skulle jag kunna ana att man så snabbt blir så beroende och hur obehagligt och meningslöst det är att vara utan någon så fin. Tyst och kallt. Hemskt är vad det är. Men det får gå. Fan heller, känns inte så nu. Denna dagen borde verkligen inte fått existera. Skittentan också, sex timmars slit efter avskedsmorgonen, underkänd igen. Jag vill också underkänna, jag underkänner denna dagen.
lördag, januari 12, 2008
The fire I breathe...
Svårt i dessa dagar att skriva om annat än hur jag hoppar, svävar, flyger, flyter omkring i en så vackert behaglig tillvaro. Hur man kan gå på cykelvägen genom ett mörkt och öde Lorensborg för att hämta pizza och fundera över om jag någonsin varit lyckligare. Hemkomna från bio med Joss&Dave tidigare på kvällen. Darjeeling Limited - rekommenderas, se, nu!! Sen blev jag upptagen med att fortsätta sväva runt och ha det tokbra några dagar och sen blev det fredag och en braig kväll med braiga vänner, hos Molle sen Malin sen Jeriko, skoj und nice. Och nu lördag. Sovmorgon, promenad på stan, 4+4 pocketböcker och sen blev det Simpan med Tant H. Och fina underbara bästa miniyoggi ständigt vid min sida. Kommer bli tomt när han försvinner ut på sjön. Vi får se, det får gå, såklart.
Förr verkade låttexter om känslor och den där kärleken så sagolikt vackra och jag längtade, såg upp till det som beskrevs. Njuter mycket av musik nu som då. Men ändå annorlunda. Orden räcker inte längre till för att beskriva det jag är i nu. Kanske för att det är verkligt nu, inte en fantasi längre. Eller för att det inte längre är lika svårt. Lätt och lyckligt, låttexter handlar sällan om det. Because the night med Patti Smith är iallafall fortfarande en bra låt.
Förr verkade låttexter om känslor och den där kärleken så sagolikt vackra och jag längtade, såg upp till det som beskrevs. Njuter mycket av musik nu som då. Men ändå annorlunda. Orden räcker inte längre till för att beskriva det jag är i nu. Kanske för att det är verkligt nu, inte en fantasi längre. Eller för att det inte längre är lika svårt. Lätt och lyckligt, låttexter handlar sällan om det. Because the night med Patti Smith är iallafall fortfarande en bra låt.
söndag, januari 06, 2008
lördag, januari 05, 2008
tisdag, januari 01, 2008
Ynklingen & Krymplingen
Nyårsnatten. 1 timme och 27 minuter av 2008 har passerat.
Jag är i Stöten, Dalarna, -7 grader ute. +40 grader i andra änden av sängen. Som egentligen inte är en säng utan en bäddsoffa med 4 extra bäddmadrasser från de oanvända sängarna i lägenheten vi hyr här i några dagar. I förmiddags åkte vi snowboard för första gången i våra liv, intressant. Det tog minst 1,5h att ta sig ner för backen som tar 5 min med skidor. Mörbultade, sönderslagna, aaaaaj mina knän, min rumpa, höften, armbågen. Men fasen vad skoj ändå, och lite hittade man balans och teknik mot slutet. Vi gav ändå upp, trötta, omtöcknade, hungriga på apelsin och macka, glada, och sugna på lite hederlig skidåkning efter lunch. Nyårskvällen inleddes med några timmars powernap, och upp vaknade en krympling och en ynkling. Krymplingen var jag efter alla snowboardfall. Ynklingen var han som drömde om möss som fäktas med nålar utan kraft. Stackars finaste har fått feber men kämpar sig tappert igenom nyårskvällen med mig.
Efter att ha känt mig ovanligt osentmental för ett nyår märker jag plötsligt hur tårarna inte kan hållas tillbaka ändå. Nya årets första tårar dröjde inte länge detta året heller. Ligger på rygg i mörkret och tittar upp i taker. Med huvudet på hans arm samtidigt som hetta strömmar från en febrig kropp. Jag tänker dödsångest, sen livsångest, eller tidsångest. Allt så bra, så fint, som är så förgängligt. Dessa tårar alltså, inte ledsna egentligen. Lite rädda kanske. Vill ha kvar allt såhär, nu, men vet att tiden alltid kommer rinna iväg, framåt, vidare.
Han sover. Vaknar. Tycker lite feberyrt att mitt knappande på datorn låter som de små fäktande mössen som tassar omkring, och att mina armbågar som rör sig mot madrassen är ett guppande flöte i havet. Han är fin.
Jag saknar min syster också.
Ungefär så gick tankarna när ögonen tårades där i mörkret någon timme in på nya året. Det enda som hördes i rummet var tunga andetag och det enda som syntes var ett blinkande sken i andra änden av rummet. Kunde det vara displayen från mobilen vi hittade i snön när vi kollade fyrverkerierna, eller mikrovågsugnen? Inser plötsligt att det är macbooken som blinkar. Och visst, förståss, självklart, det är ju skriva av mig nyårssentimentaliteten som är det enda rätta nu. And DONE! Gonatt världen...
Jag är i Stöten, Dalarna, -7 grader ute. +40 grader i andra änden av sängen. Som egentligen inte är en säng utan en bäddsoffa med 4 extra bäddmadrasser från de oanvända sängarna i lägenheten vi hyr här i några dagar. I förmiddags åkte vi snowboard för första gången i våra liv, intressant. Det tog minst 1,5h att ta sig ner för backen som tar 5 min med skidor. Mörbultade, sönderslagna, aaaaaj mina knän, min rumpa, höften, armbågen. Men fasen vad skoj ändå, och lite hittade man balans och teknik mot slutet. Vi gav ändå upp, trötta, omtöcknade, hungriga på apelsin och macka, glada, och sugna på lite hederlig skidåkning efter lunch. Nyårskvällen inleddes med några timmars powernap, och upp vaknade en krympling och en ynkling. Krymplingen var jag efter alla snowboardfall. Ynklingen var han som drömde om möss som fäktas med nålar utan kraft. Stackars finaste har fått feber men kämpar sig tappert igenom nyårskvällen med mig.
Efter att ha känt mig ovanligt osentmental för ett nyår märker jag plötsligt hur tårarna inte kan hållas tillbaka ändå. Nya årets första tårar dröjde inte länge detta året heller. Ligger på rygg i mörkret och tittar upp i taker. Med huvudet på hans arm samtidigt som hetta strömmar från en febrig kropp. Jag tänker dödsångest, sen livsångest, eller tidsångest. Allt så bra, så fint, som är så förgängligt. Dessa tårar alltså, inte ledsna egentligen. Lite rädda kanske. Vill ha kvar allt såhär, nu, men vet att tiden alltid kommer rinna iväg, framåt, vidare.
Han sover. Vaknar. Tycker lite feberyrt att mitt knappande på datorn låter som de små fäktande mössen som tassar omkring, och att mina armbågar som rör sig mot madrassen är ett guppande flöte i havet. Han är fin.
Jag saknar min syster också.
Ungefär så gick tankarna när ögonen tårades där i mörkret någon timme in på nya året. Det enda som hördes i rummet var tunga andetag och det enda som syntes var ett blinkande sken i andra änden av rummet. Kunde det vara displayen från mobilen vi hittade i snön när vi kollade fyrverkerierna, eller mikrovågsugnen? Inser plötsligt att det är macbooken som blinkar. Och visst, förståss, självklart, det är ju skriva av mig nyårssentimentaliteten som är det enda rätta nu. And DONE! Gonatt världen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)