Life sucks, and goes on

Kunde inget annat än att gömma mig under täcker när jag väl kom hem efter dagen med avsked och misslyckande. Ensam i världen, ensam mot världen. Sesam ville vara på min sida och gjorde verkligen sitt bästa. Stackare, så medmänslig och ödmjuk och empatisk som bara en katt kan bli när han slickade mitt blöta ansikte och tog mjukt med sina tassar samtidigt som han tryckte sin varma mjuka kropp så nära som möjligt. Inte ens det hjälpte. Sov bort skymningen. Sen en massa telefoner, håll käften då! Innan jag till slut gav upp lite, deppandet hade ändå fastnat i halsen. Och livet kommer nog vilja gå vidare hur mycket jag än gömmer mig nu. Lite uppgiven tar jag fram den fasad som behövs och svarar i telefonerna. Mamma som vill shoppa med mig imorgon, snäll. Ludde som vill gå på bio, snäll. Lite mess och msn. Fan då, jag som skulle deppa ner mig ordentligt, gömma mig i sängen minst resten av dagen, inte ens det klarar jag. Nu ska jag se Cassandra's Dream. Och preparera tofuburgare med sömnpiller. Och längta, längta, sakna, drömma mig bort till det som var och det som kommer.