Dagen Blä

FUCK och BAJS vilken jälva skitdag. Måste det vara så!? Får man inte ha det för bra!? Borde jag fattat att det inte är rimligt att ha det så bra utan att landa hårt och platt och plötsligt sen!? Måste jag påminnas så brutalt om att världen inte alltid kan vara bara vacker!? Varenda dag i fem veckor, exakt, sen SLUT-VÄCK-POFF. Mörkt. Tomt. Det står rosor på bordet, men han är inte där, som han ska vara. Två kuddar i sängen, men bara den ena som är fuktig av tårar nu. Ja han kommer tillbaka, snart. Ja jag klarar mig bra, sålänge. Men hur skulle jag kunna ana att man så snabbt blir så beroende och hur obehagligt och meningslöst det är att vara utan någon så fin. Tyst och kallt. Hemskt är vad det är. Men det får gå. Fan heller, känns inte så nu. Denna dagen borde verkligen inte fått existera. Skittentan också, sex timmars slit efter avskedsmorgonen, underkänd igen. Jag vill också underkänna, jag underkänner denna dagen.