Music, words, thoughts...

...and through the past last does dance.....

Travelling light

Så overkligt snart börjar stora resan. På lördag kväll trampar mina klövar omkring på indisk mark!

Sista arbetsdagen idag bland malmös gamla, fina. Deras otroliga historier, ofta helt bisarra, men ändå äkta på något vis, deras egen upplevelse. Gamla själar i en ny värld. Inte konstigt att det krockar.

I mitt eget töcken av förväntan har jag trivts utmärkt bland både de gamla, för mig själv på långa havspromenader och bland de vanliga, vännerna, de bästa!

Så snart är det dags. Jag röjer och städar undan och förbereder plats för alla nya intryck. En del har redan börjat fyllas på. Hej-då-intrycken, uttrycken, sista blicken och orden, hej-då-kramar. Ja det är bara fem veckor, men jag är inte van vid sånt här!

Dagens låt: "Travelling light" - Tindersticks

Juldagsjobb

Inte mig emot, men lite märkligt är det väl. Att västra innerstaden ska spara miljoner. Och samtidigt ha anställda som snörper med munnen (jag hatar folk som snörper med munnen!!!). Som idag, juldagen, då man som vikarie bland dessa ordinarie anställda snörpande tanter får sitta och glo i en timme på morgonen medan snörpande munnar försöker samordna sig, dvs komma överens om vilka gamlingar de inte orkar gå till just idag så att inte vikarien blir helt utan jobb för det hade ju sett konstigt ut. Åååååh de är så oeffektiva, ååååååh de är så.... ÅÅÅH. Att ha mig sittande där i 4 timmar med bästa ob-ersättning utan någonting att göra. Men allt ordnade sig, jag fick äran att förgylla frukoststunden för tre tanter och farbröder, så allt som allt jobbade jag ändå 1,5 h idag. En timme i massagestolen och sen gick jag hem, tre kvart för tidigt. Så såg min arbetsdag ut. Så såg nog inte chefen att det skulle bli när hon beviljande de ordinarie snörparna att ta in extrapersonal på juldagen.

Sånt där blir faktiskt ingen glad av, inte ens jag, som väl bara borde tacka och ta emot en soft dag med lättförtjänta pengar. Jag ska starta en egen hemtjänst en dag. Kanske ett eget samhälle när man ändå håller på liksom...

Sagan om servereturen

Först se den färdas genom luften, rakt uppåt, vertikal riktning, mot solen, månen, stjärnorna eller bara taket. För den kommer inte så långt ändå innan den vänder neråt igen. Vit är den. Men jag tittar inte på den, inte direkt rakt på den utan nöjer mig med att veta att det är ju exakt sådär det går till varenda gång. Jag behöver inte se, jag vet, been there, done that. Inte förrän den under mikrodelen av en sekund nuddat vid den röda eller svarta ytan av gummi och återigen ändrar riktning till att vara på väg rakt mot mig fäster jag blicken på den. Den är fortfarande vit, förmodligen med en liten svans efter sig med tanke på farten den färdas i. Hur snabbt vet jag inte. Om jag är rädd? Jo ibland. När jag ser den tjonga rakt ner i bordet där på andra sidan. Poff, Aj, SHIT, måste ju den lilla vita tänka, och av chocken börjar den ibland snurra fort fort åt kanske helt andra hållet, fram och tillbaks, runt runt i en hiskelig fart rakt mot mig. Lite rädd ja. Mycket förväntansfull. Ett rus av lycka när jag inser möjligheterna som finns där framför mig, på väg mot mig, snart här! Iiiiiiiiiiiiiihh...!!!

Today it was a new day

Första dagen i livet efter 24. Sista punkten på sista tentan på utbildningen. Första kallbadet bland isflak och nakna snöänglar. Dagen-efter-födelsedagstårta med kära sys. Och mycket mer än så behövs absolut inte för en alldeles strålande bra dag!

Birthday ice

00-talet-listan

Här kommer då listan med 00-talets 100 bästa låtar som blev 00-talets 99 bästa låtar med några från -99 också som nu till slut än en gång ändrades och blev:

00-talets 50 bästa låtar!

Nobody 'cept You 16 Horsepower

No Ones Gonna Love You Band of horses

Story And Pictures Woven Hand

As I Sat Sadly By Her Side Nick Cave And The Bad Seeds

Town Full Of Dogs Naked Lunch

Going Home Sophie Zelmani

Rocket Brothers Kashmir

Dr. Strangeluv Blonde Redhead

Let It Die Feist

First Day of My Life Bright Eyes

Sad Eyes Josh Rouse

Can't Stop Laughing Almqvist, Andi & The Employees

Majesty Madrugada

Intervention The Arcade Fire

Cherry Blossom Girl Air

Flightless Bird, American Mouth Iron and Wine

Red Rabbits The Shins

Would I play with my band? Jenny Wilson

Sometimes It Hurts Tindersticks

Allt På Ett Kort bob hund

Untitled 4 Sigur Rós

Holes Mercury Rev

Lift Me (feat. Ane Brun) Madrugada

Agnes, Queen Of Sorrow Bonnie "Prince" Billy

Poet And A Spaceman Ali Whitton

John Wayne Gacy Jr Sufjan Stevens

Pills The Perishers

Spare-Ohs Andrew Bird

Crazy Love Marianne Faithfull

Mother Rose Patti Smith

What Else Is There? (ft. Karin Dreijer) Röyksopp

Time to Pretend MGMT

Hope There's Someone Antony And The Johnsons

Roscoe Midlake

Lightning Strikes Twice Saint Etienne

all in good time tiger lou

Mainstreaming Kaada

Ain't It Strange Dr. Dog

When I Grow Up Fever Ray

Jessica Adam Green

Geraldine Glasvegas

Down Boy Yeah Yeah Yeahs

Fix You Coldplay

Blush The Raveonettes

Narcoleptic Placebo

JCB Nizlopi

Foolish Games Jewel

Rally Of Love 22 Pistepirkko

Leaves In The River Sea Wolf

Society Eddie Vedder

This day today

Det är onsdag, Den onsdagen. Den 16:e december. Den då han åkte bort. Den då ikaialisa fick ta en öl, en till och en till, tillsammans, äntligen! Den då snön färgade allting vitt för första gången för denna vintern. Den som är denna en liten stund till. Den då jag SÅ saknar den som man kan bada med i timmar, i kallt och varmt, den som ger frukost på sängen, Den som vet just precis hur denna blir glad, lycklig och full av liv.

Den där katten igen

Happy dark times

Det är just nu dagarna då allt gå sönder. Glödlampan, proppen, brandvarnaren. Och luften ur cykeln. Detta kanske inte representerar "allt", utan vid närmare eftertanke snarare ett väldigt begränsat antal ting inom den väldigt begränsade genren enkla konkreta praktiska saker i hemmet och vardagen.

Det är just nu också den där mörka hösttiden då man försöker att intala sig själv att mörker inte borde vara så farligt. Att deppa över mörker verkar ju löjligt. Mörker är bara mörker. En nyans. Mörker borde inte behöva vara mörkt som i mörkt sinne, mörka minnen, mörka tankar, mörker. Mörker borde kunna vara mörkt och mysigt. I mörker kan man få vara ifred, inte synas, ha hemligheter och gömma sig lite från stora världen utanför. Mörker är förresten ett märkligt ord, ganska fult. Trots allt gör mörkret mig mörk, vare sig jag vill eller inte. Mörkare kanske det räcker att jag säger. Fler mörka tankar i relation till ljusa tankar, i relation till hur det är i ljusa tider. Trots allt fortfarande inte särskilt mörkt. Jag är glad och har det bra och sånt. Jätteglad, jättebra, faktiskt!

När man frågar sig och fortfarande vet, då vet man. Så fler frågor!

Go for India!

Och vips så ska jag ska åka till Indien, i 2 veckor precis efter nyår, så kan det gå!

Hade inte den blekaste aning om det för 12 timmar sen och var nära att kasta bort chansen när den dök upp väldigt oväntat. Av någon anledning bestämde jag mig för att ta tag i tanken, tänka om, tänka rätt. Alltså jag visste ju inte att rätt var rätt, trodde ju att rätt var helt fel. Inget för mig. Inte ska väl jag inte..? Men jo det skulle jag! Det blir nog en bra avslutning på utbildningen. Sen är jag sjukgymnast och sen får det vara nog med det. Känns bra!

Now and then

Söndag morgon. Jag är 23 år, tänker jag. Eller 83?

Jag skulle lika gärna kunna vara 83 år, tänker jag.

För jag sitter här på en fårskinnspläd som jag lagt på exakt det stället i soffan där jag oftast sitter, i stort sett alltid om jag ska vara ärlig. Man vänjer sig.

Jag brer mina leverpastejsmörgåsar med ett par bitar saltgurka och läser tidningen.

Tvätten tvättas i tvättstugan.

När jag är 83 ska jag orka just alla såna saker själv, för så fasligt jobbigt är det ju faktiskt inte.

Katten bredvid mig i soffan, katt ska jag ha när jag blir gammal också.

Musiken i rummet, there's always music in the air, det kommer det alltid att vara.

Minnen av svunna tider som musiken plockar fram.

Sitter och tänker tillbaka och ler för mig själv nu, jag är 23, då var jag kanske 19. Sen är jag 83 och kommer kanske fortfarande minnas mitt 19:e år, eller det 49:e.

Jag är ensam, det är jag nog då också, man är ensam när man är gammal. Kanske är jag änka då, men fortfarande kommer jag att tänka att han kommer tillbaka, det gör han alltid. Kanske är jag dement och tror han är ute på sjön som vanligt.

Ingenting spelar så stor roll. Det är bara en grå söndag och jag kunde lika gärna varit 83 år.

Jag menar inte att vara deppig. Jag älskar söndagar och åren som går med dem!

September tears

Keeping heads above the water and
Feet into the shoes

Ja fan, precis. Det är ju såhär, jag är ju jag och detta är detta, känslorna dessa, livet vad det är, ödet ofrånkomligt och bla bla. Svårt ger tårar, fint ger tårar. Musik kan ge tårar av att natten är mörk, hösten vacker och hela jag är fylld med sköna vågor av ljud.

Som det är

Skogspromenad i högervarv

som blev vänstervarv

som om det spelade någon roll.

Tiden stilla och lugn i sinnet

som när vi är vi

som om du vore där

fast jag nu var bara jag

men med dig i tankarna.

Som jag älskar.

Bräckliga röster - Top 3

Bright Eyes
Bonnie "Prince" Billy
Sunset Rubdown

Sen kommer jag inte på fler just nu. Kanske ganska menlös lista. Men bättre är på väg för snart kommer nollnolltalets 99 bästa inkluderat -99, också. Den som lever får se! Och se där, nu har jag börjat med både listor och ordspråk här.
Dags att sova.

Nu igen

Det är tyst.
Och blankt här, vitt och oskrivet.
Jag undrar och funderar. Väntar och ser. Frågar mig själv vad som kommer härnäst. Svarar mig själv att det bestämmer jag, bara jag.
Katten har redan lagt sig nära nära, han förstår. Jag förstår nog också att det är såhär nu, såhär igen.

Min bror är stor

Hejdå och hej

Först en massa semester med en massa bra, Italien och Grekland.
Sen en massa musik som var en massa bra, Borlänge och Roskilde.

Sen blev det Hejdå till han den verkliga riktiga som man kan ta på titta på och vara med.
Och Hej till han den overkliga men ändå riktiga som man kan skriva till och längta efter.
Så har det varit sen dess. En vecka kvar!

No lies, just love...

...and there´s nothing left to do but sleep...

Imorgon är dagen Den, den dagen som skulle varit idag som istället blev dagen Idag. Bra dag i väntan på bästa dagen, som är Snart!

Giant radish was born

Från litet obetydligt frö till min alldeles egenodlade jätterädisa. Livets mirakel! Jag behöver nog inte föda barn.

On my own

08.44 och jag känner mig ensam i världen, åtminstone ensam vaken.
Musiken och itunes har äntligen fått lite av min uppmärksamhet. Tre listor fixade.
- Roskilde & Peace, music for festivals! (20 artister, 264 låtar, 18,3 timmar)
- Ipod Italy & Greece, music for holidays! (22 artister, 303 låtar, 20,1 timmar)
- Some special songs, music for us! (15 artister, 15 låtar, 56,4 minuter)

And theres always music in the air....

Morgonstund utan guld

Nähänä jahaja. Då sitter man här, lördag morgon 06.51 och jag var på väg till jobbet men har blivit dubbelbokad på något sätt. Så jag får bli hemma verkar det som. Hemtjänsten i västra innerstaden ska spara miljoner innan året är slut och cheferna blir vansinniga om någon grupp tar in för många vikarier. 20 vikarietimmar per vecka ska bort. De får redovisas hur som helst, men de ska bort. Och stackars stackars chefen är inte sig själv, håller på att få magsår och ligger efter med allt, så självklart är det personalen på golvet som får ansvara för att allt ska gå ihop. Så att chefen ännu högre upp blir nöjd och glad och go som kexchoklad. Fy fan. Hatar chefer. Jag generaliserar igen, det gör jag, helt enkelt.
Nä, men hallå, det här är faktiskt inte rätt! Jag var bokad och jag vill faktiskt jobba nu. Det är mina pengar, de ska inte sparas av kommunen och sen läggas på någon töntchefs fallskärm eller något annat äckligt. Nu ska jag maila chefen, ARGT ska jag maila henne! Om jag inte får som jag vill ska jag sätta min syster i en tidsmaskin, skicka henne 15 år bakåt i tiden, reta upp henne lite för att få fram den där minen som bara hon kunde göra, ett ansiktsuttryck som fick mig att backa tre steg och ge efter för alla hennes krav, för den arga minen ville man inte ha på sin näthinna längre än nödvändigt. Då kommer sparkrav på mångmiljonbelopp hamna i skymundan och jag kommer få min helglön som jag har rätt till! Hoppas jag.

Årsmöte

Människor som föreslår att man ska sätta upp övervakningskameror i soprummet är av samma sort som de som tycker det är bra med höga staket som hägnar in bostadsrättsföreningens område. Strax ska jag gå på årsmöte och det känns lite läskigt, men det kommer nog gå bra.

Good enough

Jobb och vänhäng har fört tiden framåt samtidigt som jag känt mig där, närvarande och njutandes av nuet, då. Nu, när det allt mer närmar sig, är det allt svårare att inte blicka framåt. Vilket man också får. Längtar efter semester, det ska bli underbart!

Ibland när allt är bra, så bra, typ bara bra, kan det också bli för bra. Då ska jag nog släppa taget lite. Sluta styra, sluta oroa mig. Sluta bry mig om bra kan bli bättre eller om bra redan är perfekt. Bra räcker gott!

Syster min och Sesam fin!

hatelove

Jag HATAR fotbollsfolk, vissa eller egentligen de flesta och det mesta av deras beteenden är verkligen vedervärdigt vidrigt. Så fick jag det sagt, skönt!
I övrigt älskar jag det mesta. Jag ÄLSKAR folk jag känner. Älskar staden.
Älskar-känslan vs HATAR-känslan 1-0. För det är verkligen sommar nu, och allt bra som det innebär!

Monday things

En måndag, en lagom dag. Några saker värda att minnas.
På väg genom vackraste norra kyrkogården i Lund stannade jag till vid gravstenen och berättade för farmor om mitt nyvunna odlingsintresse, hon blev nog glad. Jag har alltid älskat att göra farmor glad, hon är den bästa som finns, som fanns, att göra glad. På tåget på väg genom rapsfälten tänkte jag att jag borde börja odla raps. Inte för att farmor så ofta pratade om just raps, det var mer morfars grej. Men tänk vad underbart att få bada i den där strålande gula åkersolen, så 19 kvm raps på balkongen till nästa vår blir fint.
Rips raps rädisa, så var sagan slut för idag, godnatt!

Miss my missmodige mongo-angel...

May and right here, right now!

Lördag nr 2. Det regnar, Camille sjunger Pour que l'amour me quitte, tvätten tvättas och Simpanfrukost gjorde mig på finfint humör! Guldlock finns i tankarna såklart...

Closer to me

Hjärtslag. När det bankar så, då måste jag fråga vad det vill. Det svarar att det jag längtar efter mest är nog att vara nära. Men det finns ju andra sätt också. Man kan komma någon nära. Man kan vara nära, tidsmässigt, eller i tanken.
Och man kan vara nära ögat!

Man låter livet studsa framåt. Ojämna studsar, byter riktning, krockar mot stora stenar, mindre stenar.
Levande lever livfullt, men inget är livsfarligt!

Denna omgångens längtansveckor har varit annorlunda. Så är det varje gång, hela tiden nytt. Många veckor har nu blivit en vecka och det verkar som att jag är på väg att ha gjort det igen. Klarat det alltså! Inte än då, men snart. Att få säga "snart" är som att höra klockan ringa för sista varvet. Inte tänka nu, bara spring, ingen mjölksyra nu, inte ropa hej, bara heja!

Saker som gå sönder

Ibland blir sucken extra djup när en Jan Stenmark-tavla faller ner från väggen. Man konstaterar att glaset gick i tusen bitar, små bitar, på köksmattan. Istället för att orka plocka fram dammsugaren så låter man det ligga. Man plockar upp de stora glasbitarna. Man ställer sig en stund och tittar ner på eländet, suckar igen, och bestämmer sig för att lägga den nu halvtrasiga tavlan över glassplittret. Så att inte Sesam ska springa och få glas i trampdynorna. Sen ligger den där. I dagar. Varje gång man går in i köket på väg mot kylskåpet tar man ett extra långt kliv över mattan och tänker att man borde plocka upp tavlan istället för att låta den ligga där och vara i vägen och se dum ut. När tiden är mogen så tar man upp den, dammsugar lite, och känner sig lättad över att det äntligen är ordnat. Men det dröjer nog några dagar till!

Lights and colour

Man blev så glad av det allt mer uppsprickande vädret idag. Kanske är det gamlingarnas överintresse för det som gör att det påverkar även mig så pass mycket. Eller så är man bara normal svensk som älskar solen, sommaren men också mörkret och vintern för att man då får anledning att klaga över sin saknad av fint väder och uttrycka sina bekymmer över det fruktansvärt kyliga gråvädret. Idag ville jag njuta av solen, visa mig för den, promenera i den kanske, eller bara titta på den. Att känna den är fortfarande lite väl tidigt.

När jag kommer cyklandes och promenaderna skiftar från södra till östra är det ganska mörkt där nere på gatan. Skuggan har intagit kvarteret. Väl framme vid Grönegatan brukar jag alltid titta upp mot vår terass som knappt syns, men man misstänker att det fortfarande är sol där uppe. Lite som att ta hissen upp i himmelriket, upp i ljuset. Jag älskar mitt hem! Eller som att åka liften nerifrån alpbyn och upp några hundra meter genom molnen, och det skiftar från gråmulet till tät dimma till klar himmel där molnen vilar under en och täcker byn med sitt mörker.

Sesam och jag blev liggande i gröna sköna soffan, med armar inslingrade i tassar, pälskind mot min och liten svart kropp mot en större och inte svart. Vi somnade med solen i ögonen och varje gång jag vaknade hade himlen ändrat färg. Fint var det. Drömmarna var som drömmar är:
Vi går nere vid havet, fast innanför Limhamnsvägen. Lugnt och skönt, vädret är som idag, hög sol. Vi spelar pingis. Det står ju plötsligt ett bord där ute, och racket hade vi visst med, så varför inte. Efter en stund inser jag att J är där, han har kommit hem. Blir såklart jätteglad. Jag kommer på idén att han kanske kan spela matchen ikväll, i div 5. Han blir glad för erbjudandet. Jag får vara hemma och vänta på honom, tänker jag, men det gör inget. Sen kommer jag på att jag ju kan följa med och titta på när han spelar. Det hade han gjort för mig, som en självklarthet. Blir ändå glad att jag inte tänkt på det först. Jag klarar mig, själv. Senare finns det en liten bioduk där och jag ser en film. Då är han inte där längre. Det är bara jag själv som ser filmen. Jag är glad att jag sitter där och ser film, utomhus, mitt i vintern, men det är skönt, jag njuter. Filmen är jättebra. Den har bra musik, den är snygg, spännande och intelligent. När jag trodde att den inte kunde bli bättre börjar den handla om rymd-skräck-science-fiction och jag blir så glad, för då kommer ju J att älska den här filmen. Ser verkligen fram emot att få visa honom den. Sen är vi på väg hem från stranden, ja då är det vi igen, vi är till och med flera stycken. Stannar till i en bokhandel. De andra väntar utanför men jag bara måste kolla den nya Paul Auster-boken. Om man köper den medföljer en rubiks kub-liknande tärningsgrej. Man ändrar på rubiks kuben, sen drar man ut två smala pinnar, därefter kan man öppna luckorna och man ser vad tärningarna visar. Jag råkar dra ut de små pinnarna för långt så de åker av, hela tärningskuben håller på att gå sönder och jag måste försöka pilla i de små pinnarna igen. De andra väntar fortfarande utanför. Jag blir lite stressad av det men tvingar mig att behålla lugnet. Jag är till och med väldigt lugn, låter det gå säkert tio minuter men klarar det inte ändå.
Slut.
Nu kommer jag inte ihåg mer. Sådana är drömmar.

Det har blivit den allra mörkaste av de mörkblå nyanserna på himlen där ute nu. Om en liten stund kommer det att ha övergått till helt svart. Rosen på bordet håller på att göra likadant. Den var alldeles klarröd för en veckan sen. Snart helt svart. Men nya färger kommer, det handlar bara om ljusets brytning. Från en viss vinkel i en viss tidpunkt. Tiden färgar vad den vill, hur den vill, när den vill. Det gäller bara att vara beredd att njuta när tiden är rätt, då visar sig färgerna från sin allra bästa sida!

Tankar på trettondagsafton

En gammal människa fick mig idag att tänka på hur viktigt det är att intressera sig för saker. Låta beröra. Vara nyfiken. Ta reda på. Bry sig.
Så att livet får en mening och ett djup.
Inte hamna i botten med ett tjockt lager tomhet över sig.
Intressera sig. Trots att man är 70 år och hustrun olyckligt nog blivit ett kolli efter en stroke. Trots det nynna på glada sånger när man pysslar i köket. Trots det läsa ledarsidorna i sydsvenskan och stryka under nyckelord i artiklarna för att verkligen förstå och sätta sig in i den politiska situationen i Israel och Palestina. Trots att hustrun på andra sidan frukostbordet bara kan säga ja och ibland nej. Ändå intressera sig.

En ung, snygg, underbar och fantastisk människa har idag fått mig att tänka på hur viktigt det är att våga känna efter.
Lugn trygghet i bara mig själv. Själv.
Vara svag men inte fastna i det. Själv och tillsammans.
Våga känna efter. Trots att det idag är dagen då han lämnade mig igen, för en stund. Trots att det idag kan kännas extra tomt, om jag känner efter. Trots att det inte finns någon som alltid är nära som kan slita loss mig från den gråa tunga betongklumpen som jag fastnar på ibland. Ändå våga känna efter.